2018-02-18

Kan man träna yoga i fängelset?

Får man äta så mycket man vill om man sitter i fängelse? Och kan man träna yoga i fängelset? Som av en händelse möter mig dessa frågor i gatuvimlet, när jag är på väg till Göteborg C för att åka till Stockholm där jag på kriminologiska institutionen ska kommentera professor Henrik Thams nyutkomna bok "Kriminalpolitik. Brott och straff i Sverige sedan 1965" (Norstedts Juridik).

Frågorna ingår i en kampanj från Kriminalvården som öppnat monter i Östra Nordstan för att informera om sin verksamhet. Eller som en av medarbetarna i montern uttrycker det: "Jag vill informera om den vårdande uppgiften vi har, inte minst för att bemöta den sortens retorik som ställer svaga grupper mot varandra, till exempel att inga pengar läggs på äldreomsorgen, men att kriminella får ha det bra."

I en tid där brott och straff-debattens repressiva retorik tillåts skymma sikten blir Kriminalvårdens synliggörande av fängelselivets vardagligheter ett litet ljus i mörkret, en påminnelse om att fången faktiskt också är en människa med mänskliga behov. Göran Greider påminner oss om Aftonbladets Vi 5-spalt från 1970-talet, där fyra vanliga medborgare och en kändis fick svara på frågan Är det rätt att låta interner åka och vila på semesterfängelser? "Ja", svarade en tjänsteman i hatt, "det är ett riktigt förslag". "Absolut", menade en ung student som ansåg att kriminella måste muntras upp, Sportjournalisten Bengt Bedrup avslutade med ett lika självklart ja. Bedrups svar byggde på erfarenhet - han hade hållit föredrag på fängelser.

I dag är det kanske inte direkt frågan om semesterfängelser som präglar debatten. Vi går mot en valrörelse där frågan om brott och straff tycks få en mer framträdande plats än någon gång tidigare, och debatten har i huvudsak varit fixerad vid straff och andra repressiva åtgärder. Det är djupt olyckligt, inte minst eftersom straff-fixeringen ställer sig i vägen för en relevant debatt om kriminalpolitikens mål och medel.

Läs gärna Henrik Thams bok. Den innehåller många tidsserier om brottslighetens utveckling i Sverige och ger en solid grund för en kriminalpolitisk debatt. Visst finns det många orostecken, men också många glädjeämnen. Själv kände jag till exempel inte till att vi ser en tydlig nedgång av återfall i brott och en stadig nedgång av andelen unga som lagförs för brott. Dessutom ställer Henrik Tham flera analytiskt intressanta frågor kring brottsoffrets stärkta ställning i rättsprocessen och varför vi fått en allt mer straffinriktad kriminalpolitik.

Kanske är Kriminalvårdens kampanj ett tidens tecken och kanske har straff-fixeringen i den kriminalpolitiska debatten till sist nått vägs ände. Framtiden får utvisa. Jag avslutar med att relatera till Karin Petterssons sista ledartext, i Aftonbladet i dag. I artikeln citerar Karin Pettersson Stig Dagerman: "I tider som saknar hopp finns inte något värre fängelse än framtiden", och hon tillägger: "Vi ska inte bygga oss ett sådant fängelse."

Och ja - självklart kan man träna yoga i fängelset. Vi lever trots allt i ett civiliserat land.

2018-02-15

Kristdemokraterna, Bert Karlsson och den grova populismen

Kristdemokraterna har rekryterat Bert Karlsson för att framträda tillsammans med Ebba Busch Thor under partiets förvalsturné i vår. Tyvärr blir jag inte förvånad.

I ett förtvivlat sökande efter sin plats och sitt jag flirtar Kristdemokraterna med en osund populism. Det var faktiskt Kristdemokraternas förre partiledare Göran Hägglund som öppnade dörren för denna process, när han i Almedalen sommaren 2009 myntade uttrycket "verklighetens folk". I talet spelade Göran Hägglund upp en slags motsättning mellan vanligt folk och en diffus kulturelit och raljerade bland annat över en del förskolor arbetade med en könsrollsneutral pedagogik.

Det sägs att man får skörda det man sår. Hade Göran Hägglund anat vad han nu får skörda tror jag hans tal fått en helt annan utformning.

Nu ska förre partiledaren för populistiska och främlingsfientliga partiet Ny demokrati locka folk till kristdemokraternas valmöten.

Jag är inte den som brukar gräva i personers förflutna. Men Bert Karlssons uttalanden under sin partiledartid var så grova och så rasistiska, och jag har inte sett att han  någonstans tagit avstånd från dem.

- Vi vet att de flesta som sprider smittan (HIV) kommer från andra länder och ohämmat går ut bland svenskarna. Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter smittad av en flykting. Han pratar så fint om flyktingarna... (Expressen 16 augusti 1992)

- Ta kosovoalbanerna till exempel. Jag tycker vi ska kasta ut varenda en. De är inga flyktingar. (Expressen 26 december 1992)

- Man ska inte gifta sig med folk från andra kulturer, det visar sig gång på gång att det inte går. (Expressen 16 augusti 1992)

Kristdemokratenas läge är bekymmersamt. Partiet har i opinionsmätningar under lång tid legat under fyraprocentspärren. Kristdemokraternas profil är vag och otydlig. I två av de viktigaste valfrågorna - migrationspolitiken och kriminalpolitiken - spricker Alliansen upp. Liberalerna och Centerpartiet drar åt ett håll - Moderaterna drar åt ett annat (Sverigedemokraternas) håll. Kristdemokraternas svårighet att positionera sig när allianskamraterna glider i sär avspeglar partiets interna splittring i flyktingpolitiken och till den repressiva retorik som präglar dagens kriminalpolitiska debatt.


Det obehagliga i populismen är för mig dess auktoritära, hierarkiska tankestrukturer. Det finns ett folk och detta folk är monolitiskt homogent och tycker samma sak i viktiga frågor, mot den lika monolitiskt homogena, eliten.

Kristdemokraterna har förlagt sin värdegrund, och utan värdegrund seglar ett politisk parti planlöst i partirymden. Det är därför Kristdemokraterna söker tillfällig trygghet i en populistisk retorik. Det är därför Kristdemokraterna bjuder in Bert Karlsson.

(Ja, jag vet att det finns en annan kristdemokrati som är djupt bedrövad över centrala inslag i partiets politik i dag. Jag hoppas den delen av kristdemokratin når framgång i sina försök att hjälpa partiet att återfinna den förlagda värdegrunden.)

2018-02-13

Om Moderaternas parodiska Göteborgsfilm

- Jag hoppas att vi inte kommer att göra samma sak igen, säger Moderaternas kommunikationschef Hampus Knutsson och menar att bilderna på en brinnande bil i Vancouver i en film om Göteborg var ett problematiskt grepp i ett medielandskap präglat av desinformation och fejkade nyheter. Därmed tar han sin partikollega biträdande kommunalrådet Hampus Magnusson i Göteborg ordentligt i örat, eftersom Hampus Magnusson med liv och lust i Studio Ett igår försvarade just denna felaktiga bildpublicering: Ah, vi har ju beställt den här filmen av vår byrå. Vi kan ju inte tända eld på bilar själva. (...) Det här förändrar inte trovärdigheten det minsta.

Det är bra att Moderaterna centralt reagerar på Göteborgsmoderaternas parodiska svartmålning av Göteborg, eller åtminstone på bildsättningen av densamma. Det är faktiskt svårt att hålla sig för skratt när man tittar på Göteborgsfilmen. Beskrivningen av en fjärran guldålder är så verklighetsfrånvänd att Weiron i ottan framstår som en stillsam sanningssägare (tipstack till Viktor Barth-Kron). Under denna så kallade guldålder styrdes staden av Socialdemokraterna, och den tidens moderater hade sannerligen en något annorlunda bild av hur idylliskt tillståndet i staden då var än den bild som filmen nu förmedlar.

Ulf Kristersson har efterlyst en mer vuxen samtalston i politiken. För den inställningen förtjänar har respekt. Men för att hans ord ska vinna trovärdighet måste den typ av propagandafilmer som Göteborgsmoderaterna tagit fram och åtminstone fram till igår försvarat reduceras till undantaget som bekräftar regeln. 
*
Som sann supporter till IFK Göteborg stör jag mig också på att det i den textade versionen av filmen påstås att vi "spelade med" i Uefa-cupen två gånger. Nej, det var inte så att IFK Göteborg spelade med i Uefa-cupen två gånger. IFK Göteborg vann Uefa-cupen - två gånger. Att ingen från Moderaterna (som har haft tid på sig sedan i september då filmen presenterades) reagerat på denna uppenbara förminskning av IFK Göteborgs prestation och förmått korrigera felet säger väl en hel del om med vilken grad av seriositet filmen är producerad. 

Jag kommenterar Göteborgsfilmen här och här.

2018-02-12

Polisen anmäler Peter Springare - bra om klarhet kan skapas

Polisledningen i region Bergslagen har polisanmält förundersökningsledaren Peter Springare, rapporterar TV4 Nyheterna. Skälet till anmälan är att Peter Springare vid en sluten sammankomst beskrivit gruppvåldtäkter som "ett nytt fenomen" i Sverige. Peter Springare påstår vidare att gruppvåldtäkterna är kopplat till de senaste 10-15 årens invandring och att gruppvåldtäkter är ett "kulturellt fenomen". TV4, som har tillgång till en bandad film av delar av framträdandet, ställer Peter Springares uttalanden mot en rapport från Brottsförebyggande rådet (BRÅ), vilken visar att antalet gruppvåldtäkter inte ökat under de senaste 20 åren.

Det är bra att polisledningen anmäler Peter Springare. Jag har naturligtvis ingen uppfattning om huruvida Springare gjort sig skyldig till brott eller inte. Men anmälan visar att polisledningen tar sin uppgift om att stävja misstänkt brottslighet i form av till exempel hets mot folkgrupp på allvar, även om misstankarna riktas mot personer anställda inom den egna myndigheten. Den inställningen är en bra grund för att stärka allmänhetens förtroende för polisen. 

Peter Springare har vid flera tillfällen råkat blåsväder genom sina uttalanden om invandring och brottslighet, uttalanden som av många uppfattas som ett underblåsande av fördomar och främlingsfientlighet. Springare har också formulerat sig om mediedebatten på ett sätt som väckt anstöt, då han på sin Facebooksida skrev att han ville "förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor". 

Vi lever i en tid där gränslinjen mellan det offentliga och det privata genom den kommunikationsteknologiska utvecklingen ställs inför nya utmaningar. Peter Springare-affären inrymmer åtminstone tre delproblematiker.

För det första: Bröt Peter Springare mot lagen? Det är en sak för rättsväsendet att ta ställning till.

För det andra: Var det lämpligt av Peter Springare att uttala sig på det sätt som han gjorde? Polisen har en objektivitetsplikt som innebär, vad jag kan förstå, att personliga värderingar inte ska ligga till grund för myndighetsutövningen. Urholkar Peter Springares uttalanden trovärdigheten i hans förmåga att som polis efterleva objektivitetsprincipen i till exempel våldtäktsfall? Och hur påverkas förtroendet för polisen i allmänhet av Peter Springares uttalanden?

För det tredje: Framträdde Peter Springare som privatperson och inte som polis - och vad gör det i så fall för skillnad? Peter Springare anför själv att han uttalade sig utifrån "privata slutsatser" och därmed inte var bunden av polisens objektivitetsplikt. 

Det finns inga enkla svar på dessa frågor. Men förutsättningen för att vi ska få svar är att frågorna faktiskt ställs. Därför välkomnar jag polisledningens agerande.

2018-02-11

Melodifestivalens fyra faser. Men vart är vi på väg?

Igår fredag begick jag Melodifestivaldebut, när jag tillsammans med hustrun följde delfinalen live i Scandinavium. Under hela mitt unga liv har jag fram till igår inte tidigare varit personligen på plats, däremot en trogen gäst framför tv-apparaten.

Det var verkligen roligt att vara med i Scandinavium. Som ett barn av tv-generationen har jag alltid varit svag för stora live-sända tv-produktioner, och Melodifestivalen är ju Sveriges Televisions flaggskepp i dessa avseenden.

Melodifestivalen säger mycket om samtiden, Jag brukar dela in mitt Melodifestivalliv i fyra faser, och dessa fyra hänger samman med centrala drag i samhällsutvecklingen.

Fas 1 - den idylliska tiden. Melodifestivalen avspeglade 1950- och 1960-talet stämningslägen fram till auktoritetsupproren kring 1968. Som liten pojke följde jag med stor spänning den svenska uttagningen framför tv:n, förde egna protokoll när möjligheterna fanns. Låtarna var trevliga och oförargliga. Kanske framför allt oförargliga. Höjdpunkten var nog Claes-Göran Hederströms Det börjar verka kärlek, banne mig från just 1968.

Fas 2 - uppvaknandets tid. Auktoritetsupprorens 1968 tog inga fångar, och även Melodifestivalen kastades över ända. Den progressiva musikrörelsen växte fram, och Melodifestivalen kritiserades för kommersialisering, utslätad musik och verklighetsfrånvända texter. Proggrörelsens alternativa musikvestival genomfördes 1975, med Sillstryparns klassiska "Doin' the omoralisk schlagerfestival" som självklar höjdpunkt. (Jag hittar för övrigt inte längre Sillstryparns framträdande på nätet, möts i stället av detta meddelande.)

Trots de himlastormande protesterna mot Melodifestivalen satt jag ändå kvar framför tv:n, nu för att förfasa mig. Mest tidstypisk var kanske Abbas Ring, ring från 1973, även om den inte vann den svenska uttagningen (det gjorde i stället Malta med Sommar’n Som Aldrig Säger Nej).

Fas 3 - den apolitiska tiden. I takt med den progressiva musikrörelsens tillbakagång och 1980-talets stämningslägen uppfattades Melodifestivalen som mindre politiskt laddad. Sverige skördade stora framgångar, med segrar för Herreys (1984) och Carola (1991). Jag befann mig själv i en apolitisk period, och tittade mest sporadiskt. Får jag välja en tidstypisk svensk vinnarlåt blir det Lotta Engbergs Fyra bugg och en coca cola från 1987.

Fas 4 - mångfaldens tid. Det kalla kriget tog slut, stater föll samman och en del av Europas gränser öppnades. Vem är du, vem är jag - levande charader, sjöng Arja Saijonmaa i "Högt över havet" redan 1987, men textraderna avspeglade vad som komma skulle. Melodifestivalen - och särskilt den europeiska finalen Eurovision Song Contest - har utvecklats till en kollektiv manifestation för mångfald. Melodifestivalen var på framkant med avseende på till exempel identitets- och livsstilsfrågor och hbtq-rättigheter. Och ja, jag tittar. Varje år. Och i år således på plats. Ska jag lyfta fram ett bidrag är det förstås svårt att komma runt Loreens Euphoria från 2012.

Men - vart är vi på väg? Om Melodifestivalen - som de flesta av oss - är ett barn av sin tid vore det intressant att få ta del av mina läsares spaningar. Är Melodifestivalen nu på väg in i fas 5, och vad kommer den fasen i så fall att präglas av? Och vad säger det om vår tid?

Och ja - naturligtvis borde Ida Redig ha gått vidare till finalen.


2018-02-08

Den tredje mannen

I morgon fredag invigs 2018 års olympiska vinterspel i Pyeongchang i Sydkorea. I går föreläste jag på Göteborgs stadsbibliotek om idrott och politik, och uppmärksammade då bland annat den flaggstrid som kringgärdar arrangemanget. Nordkorea och Sydkorea marscherar in gemensamt och de båda staterna deltar med ett gemensamt damhockeylandslag som tävlar under en gemensam flagga. Men flaggan har väckt ilska i Japan, eftersom kartbilden på flaggan inkluderar de omstridda Liancourtöarna i Korea. Japan gör anspråk på dessa öar och har sänt in en officiell protest.

De Olympiska Spelen har alltid omgärdas av prestige och stor uppmärksamhet. Därför blir de också ett tacksamt mål för politiska manifestationer av olika slag. Fenomenet gestaltas bäst av den ikoniska bilden av Tommie Smith och John Carlos på prispallen i Mexico 1968, efter att de vunnit olympiskt guld och brons på 200 meter.
Tommie Smith och John Carlos utnyttjade prisceremonin till en politisk manifestation, där de med höjda armar och en svart handske om varsin knuten hand markerade sitt stöd till den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Manifestationen kom genom de knutna nävarna med svarta handskar också att förknippas med den mer militanta Black Power-rörelsen.

Tommie Smith och John Carlos suspenderades ur den amerikanska OS-truppen och fick inte tävla mer i Mexico. De blev legendarer, inte främst för sina idrottsprestationer utan för sin politiska manifestation.

Men den tredje mannen på bilden, vem var det? Trots att bilden på de tre nått ikonstatus har denne man och minnet av honom förpassats till historiens periferi. I de flesta betraktares ögon kan han tyckas symbolisera den vite, likgiltige mannen som inte stöder eller engagerar sig i den svarta befrielsekampen i USA.

Historien är inte rättvis, och den betraktelse jag antydde ovan är fördomsfull på gränsen till kränkande. Den tredje mannen är Peter Norman, och han vann sin silvermedalj tävlandes för Australien. Peter Norman deltog i Tommie Smiths och John Carlos politiska manifestation genom att bära en knapp med texten OPHR. Bokstäverna står för "Olympic Project for Human Rights", en amerikansk organisation som protesterade mot rassegregering och rasism. Peter Norman sägs ha fått låna knappen på vägen till prisutdelningen av den amerikanske (vite) roddaren Paul Hoffman, efter att Norman informerats av Tommie Smith och John Carlos om deras planerade manifestation.

Det påstås också att det var Peter Norman som gav Tommie Smith och John Carlos rådet att dela på paret svarta handskar, efter att Carlos hade glömt sitt par i den olympiska byn. Det är därför Tommie Smith höjer sin högra näve, medan John Carlos höjer sin vänstra.

Efter manifestationen på prispallen hamnade Peter Norman i onåd hemma i Australien. Inom friidrotten behandlades han som en paria, i offentligheten hånades han som den "bortglömde" pristagaren. Hans karriär gick i stå, han drabbades av svåra depressioner och började dricka kraftigt. Han dog 2006 i Melbourne i en ålder av 64 år, av en hjärtattack. Vid hans begravning medverkade både Tommie Smith och John Carlos som kistbärare.

I augusti 2012 antog Australiens parlament ett uttalande som innebar både en hyllning till Peter Norman och en ursäkt över hur hans eget land hade behandlat honom efter hemkomsten från Mexico. Vid sidan av att hylla hans idrottsliga framgångar erkände parlamentet "the powerful role that Peter Norman played in furthering racial equality". Parlamentet bad också om ursäkt "for the treatment he received upon his return to Australia, and the failure to fully recognise his inspirational role before his untimely death in 2006".

Så egentligen är det fel att säga att Peter Norman är bortglömd. Men åtminstone jag fick nya kunskaper om hans livsöde genom att - som så ofta - läsa Wikipedia. Och genom att se dokumentärfilmen Salute, som återfinns här.

I kväll är jag ensam i Stockholm, och går ut och äter en god middag för att hylla Peter Normans minne.

2018-02-06

Danskt S-förslag urholkar asylrätten

De danska Socialdemokraterna har tagit ytterligare steg på vägen för att urholka asylrätten. Nu vill partiet ta bort möjligheten för människor på flykt från krig och förtryck att söka asyl i Danmark. I stället ska flyktingarna skickas till läger som drivs av Danmark i till exempel Nordafrika. Och om flyktingarna därifrån beviljas asyl ska de skickas vidare till FN-läger och inte till Danmark.

Jag har i andra sammanhang kallat de danska socialdemokraternas retorik i flyktingpolitiska frågor för motbjudande. Ordvalet passar bra även nu. I ett uttalande beskriver jag förslaget som ett nederlag i kampen mot de främlingsfientliga och populistiska krafter som vunnit mark i Europa det senaste årtiondet.

Jag får många frågor om huruvida Socialdemokraterna i Sverige skulle kunna gå samma väg. Finns det tecken på en danskifiering av den svenska socialdemokratin? Mitt svar har hittills varit ett tydligt nej. Den folkrättsligt grundade rätten för människor på flykt att söka asyl i Sverige har en starkt förankrad plats i svensk socialdemokrati. Men osvuret är alltid bäst. Jag tänker i alla fall inte tveka att slå larm om jag ser några tecken i den riktningen.

Det går fort nu. I dag skriver Ulf Kristersson och Gunnar Strömmer på DN Debatt att Moderaterna vill ta ifrån barn som saknar giltiga uppehållstillstånd rätten att gå i skola under den tid de befinner sig i Sverige, Moderaternas förslag straffar barnen för att deras föräldrar uppehåller sig olagligt i Sverige. Det är sannerligen ett sätt att låta de allra svagaste betala priset för beslut som de själva inte varit med om att fatta. Skämmes, säger jag!

Det gäller att hålla i. Det vore befriande om de svenska socialdemokraterna  tydligt tog avstånd från sitt danska systerpartis förslag om att urholka asylrätten. Det vore också befriande on Centerpartiet och Liberalerna (och för all del Kristdemokraterna) tydligt tog avstånd från Moderaternas förslag om att ta ifrån utsatta barn rätten att gå i skolan.

Men det vore kanske att hoppas på för mycket. Eller?

2018-02-05

KD-politiker tar strid för att ett högerextremt illdåd inte är rasism

I Italien har den 28-årige högerextremisten Luca Traini erkänt att han i lördags i staden Macerata försökte begå en massaker på svarta människor. Efter att på radion hört att en nigeriansk man åtalats för ett brutalt mord i staden tog Luca Traini sitt skjutvapen och öppnade eld mot helt oskyldiga svarta människor från Nigeria, Ghana, Gambia och Mali. Innan Luca Traini greps höjde han armen till en fascisthälsning. Luca Train har en nazistsymbol tatuerad i ansiktet och är medlem i det högerextrema partiet Lega Nord.

Det ohyggliga dådet fick förstås snabb spridning i europeiska medier. I Sverige twittrade journalisten Alexandra Pascalidou: Rasistiskt dåd i Italien där kandidat för Lega Nord skjutit sex svarta migranter. Gärningsmannen, inlindad i italienska flaggan, gjorde fascisthälsning när han greps. En till synes neutral kommentar, givet att sakbeskrivningen är korrekt.

Till allmän förvåning valde Kristdemokraternas valledare i Danderyd Joachim Gahm att gå i offentlig polemik med Alexandra Pascalidou. På twitter skrev han: Glöm inte att det var en hämnd för ett mord som en svart man utförde tidigare i veckan. Nämndes inte av rapport, hämnddåd är rätt betäckning inte rasistdåd.

I en senare tweet utvecklade Joachim Gahm sina tankegångar: Hudfärgen spelar väl absolut ingen roll, motivet var hämnd. Naturligtvis är ingen form av dödande försvarligt. Men att försöka piska upp en stämning av att det skulle vara rasistdåd är inte ok.

Jag begriper sannerligen inte hur Joachim Gahm resonerar. De människor som Luca Traini försökte döda har såvitt är känt inga kopplingar alls till den man som är åtalad för mordet. Hämnd är ju en slags straff eller reaktiv handling riktad mot en aktör som har ansvar för någon begådd missgärning. Det enda de personer som Luca Traini försökte döda hade gemensamt med den misstänkte mördaren är den svarta hudfärgen. Samtidigt påstår Joachim Gahm att "hudfärgen spelar väl absolut ingen roll". Om hudfärgen inte spelade någon roll - varför riktade då inte Luca Traini sina skott mot vita människor?

Man ska välja sina strider, brukar jag säga. Varför Joachim Gahm av alla tänkbara strider väljer att argumentera för att dådet i Macerata inte var rasistiskt är för mig en gåta. Har diskursen förskjutits så långt att ingenting längre räknas som rasism - i stället förminskas rasistiska handlingar till "hämnd".

Jag tar gärna emot läsarnas idéer om förklaringar till varför Joachim Gahm tar strid för varför dådet i Italien inte var ett uttryck för rasism. Vad säger det om tidsandan och om vår tid? Jag undrar också om Kristdemokraterna verkligen tycker det är förenligt med partiets grundläggande värderingar att formulera sig på detta sätt.

Jag noterar att Mohammed Ryback och Politism är inne på samma spår.

2018-02-04

Ja, ge de afghanska ungdomarna en ny möjlighet!

Terrordåden och striderna i Afghanistan fortsätter att skörda civila offer. Talibanerna flyttar fram sina positioner, och Sverige har tillfälligt stoppat alla utvisningar till landet. Det finns i dagsläget inga tecken på att säkerhetsläget i Afghanistan kommer att förbättras under överskådlig tid. De flesta bedömare menar i stället att säkerhetsläget kommer att bli sämre.

För några månader sedan enades Miljöpartiet och Socialdemokraterna om att åtminstone delar av de unga ensamkommande från Afghanistan skulle få sin sak prövad igen, under nya och bättre förutsättningar att få stanna i Sverige. Det var bra. Men fortfarande råder det osäkerhet om huruvida förslaget kommer att kunna gå igenom i riksdagen. Tusentals afghanska ungdomar känner därför ångest och oro över att de inom en snar framtid kanske kommer att tvångsutvisas till krigets och terrorns Afghanistan.

Det kan tyckas märkligt att både Liberalerna och Centerpartiet markerat att det är högst osäkert om de vill bidra till att rösta igenom förslaget. Visserligen kan man ha invändningar mot förslagets utformning (ja, det har jag också). Men just nu finns det inget annat konkret förslag på väg mot riksdagens bord som har möjlighet att samla den nödvändiga majoriteten.

Liberalernas partiledare Jan Björklund skrev redan sommaren 2017: Säkerhetsläget i Afghanistan har försämrats påtagligt under våren och försommaren. Utvisningarna dit bör stoppas omedelbart. "Bör stoppas omedelbart" - det är starka ord som också förpliktigar till handling.  

Utvisningarna till Afghanistan måste pausas, skrev Centerpartiets Annie Lööf och Johanna Jönsson i Expressen.  Johanna Jönsson - som är Centerpartiets talesperson för migrationsfrågor - var också inledningsvis väldigt positiv till regeringspartiernas förslag och skrev på sin Facebooksida att sannolikheten är stor för att vi kommer kunna ge vårt stöd så att det går igenom riksdagen.

Sedan dess har tongångarna förändrats från både Liberalernas och Centerpartiets håll. Jan Björklund har - såvitt jag vet - inte återupprepat sitt krav om utvisningsstopp till Afghanistan. Och Centerpartiet antyder att de inte kommer att stödja förslaget i riksdagen.

Centerpartiet står inför ett strategiskt dilemma. Å ena sidan skulle ett centerstöd åt förslaget synliggöra den stora spricka som finns i Alliansen om asyl- och flyktingpolitiken. Å andra sidan skulle ett nej leda till en svekdebatt, både inom och utom Centerpartiet. Den profil som Centerpartiet mejslat fram som det alliansparti som prioriterar en human asyl- och flyktingpolitik skulle vid ett nej - oavsett hur ett nej motiveras - förlora i trovärdighet.

Kanske får jag fel, men jag tror ändå att Centerpartiet till sist kommer att ge sitt stöd åt förslaget med alla dess fel och brister. Sakpolitiken avgör. Centerpartiet vill verkligen aktivt bidra till att fler afghanska ungdomar får stanna i Sverige och i dagsläget finns det inte något alternativt förslag som kan vinna stöd i riskdagen. 

Men tiden rinner. Och de afghanska ungdomarna far illa. Jag hoppas att alla parter hjälps åt att snabbt kunna ge ungdomarna ett snabbt och positivt besked.

Annie Lööf intervjuas i kväll i SVT Agenda, bland annat om hur Centerpartiet kommer att ställa sig till förslaget. Det ska bli spännande att lyssna på vad hon säger. Jag hoppas att hon åtminstone kommer att sända ut positiva signaler.

2018-02-01

Rapport från ett 1968-seminarium - Ulf Bjereld, Marie Demker, Jan Guillou

I tisdags presenterade jag och Marie Demker vår gemensamma bok "1968. När allt började" (Hjalmarson & Högberg) på ABF i Stockholm. Jan Guillou var också med. Han pratade utifrån sin bok "1968" (Piratförlaget), vilket är den sjunde delen i hans romanserie om släkten Lauritzen och 1900-talet.

Kvällen blev mycket trevlig. Vi fick börja med att byta lokal, eftersom alla intresserade annars inte hade fått plats. Det är intressant med lokalbyten när det kommer mer folk än vad som var planerat för. Oavsett om man byter från en sal för 20 personer till en sal för 40 personer eller - som i detta fall - från en sal för 150 personer till en sal för 300 personer så skapar det en god stämning.

Deltagarna utgjorde en mogen skara. Marie och jag var kanske inte yngst i lokalen, men något drog vi nog ner medelåldern. Jan Guillou valde också att någon gång under samtalet titulera oss som "ungdomarna".

Således fanns det viss nostalgivarning inför diskussionen. Men vi gjorde alla tre vårt bästa för att lyfta de principiella frågeställningarna. Vilka spår satte 1968 i samhällsutvecklingen, och vad kan vi lära av vad som hände då? Marie och jag lyfte återigen fram1968 inte främst som en vänsterrörelse utan som en liberal revolution. Och med det menar vi att det som blev beständigt i 1968 års auktoritetsnedrivning var ett stärkande av de liberala värdenas ställning. Ett mindre hierarkiskt organiserat samhälle, ökad jämställdhet, fokus på individens rättigheter och större frihet för individen att välja livsstil och identitet.

Seminariet filmades, men jag är inte säker på att det är utlagt på ABF:s hemsida ännu.

Många har efterlyst en bokpresentation även i Göteborg. En sådan är på gång, och vi hoppas kunna vara med på Vetenskapsfestivalen den 18 april (och då tillsammans med bland annat Håkan Thörn som också har en bok om 1968 på gång). Håll utkik!




2018-01-31

Varför lämnade SVT Agenda tittarna i sticket i debatten mellan Annika Strandhäll och Jimmie Åkesson?

I söndagens SVT Agenda debatterade socialminister Annika Strandhäll med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson om vem som satsade mest på vården. Debatten blev stundom hätsk, och båda parter anklagade varandra för att fara med osanning. För en tittare var det i princip omöjligt att avgöra vem som hade rätt.

Nu har den digitala publicisten KIT gjort en ambitiös och pedagogisk faktakoll om vem som låg närmast sanningen. Granskningen visar att Jimmie Åkesson visserligen talar sanning när han säger att Sverigedemokraterna i sitt budgetförslag satsar 11 miljarder mer än regeringen direkt på vården. Men granskningen visar också att Sverigedemokraterna drar ner det allmänna stödet till landstingen i en omfattning som drabbar sjukvårdsverksamheten med ett minus på 24 miljarder. Då 24 miljarder minus 11 miljarder är lika med 13 miljarder, blir det exakt den summa som Annika Strandhäll hävdade att Sverigedemokraterna skulle minska stödet till vården med.

Jimmie Åkesson hade således rätt i att Sverigedemokraterna jämfört med regeringen ville öka det direkta stödet till vården med 11 miljarder kronor. Men Annika Strandhäll hade rätt i att Sverigedemokraternas budgetförslag sammantaget innebär att vården får ett minskat stöd på 13 miljarder kronor. Svårare än så var det inte.

Varför gjorde då redaktionen för SVT Agenda inte själva denna faktakoll redan i förväg? Att frågan kom upp i debatten kan ju knappast ha kommit som en överraskning. Nu förföll debatten i stället till en klassisk "He says, she says", där programledaren Anders Holmberg inte hade viljan eller förmågan att bringa klarhet. I stället utbrast han lätt förtvivlat: Det blir omöjligt för tittarna att få någon reda i de här siffrorna.

I det konstaterande hade Anders Holmberg naturligtvis rätt. Men varför hade inte Agenda-redaktionen gjort grundjobbet för att på ett lika enkelt och pedagogiskt sätt som KIT kunna förklara för tittarna vari skillnaderna bestod? Det hade varit att ta ett redaktionellt och journalistiskt ansvar. Nu lämnades tittarnas i stället i sticket med en bild där politikerna bara kastade siffror på varandra.

Jag är uppriktigt nyfiken på varför Agenda-redaktionen var så oförberedd. Hade man verkligen trott att frågan inte skulle komma upp i debatten? Var de siffror som Åkesson och Strandhäll förde fram okända för redaktionen? Menar redaktionen att det finns flera sätt att räkna, och att de beräkningar KIT gjort skulle vara partiska? Eller - hemska tanke - är redaktionen så fokuserad på polarisering och debatt att frågor om förståelsen och att bringa klarhet sätts på undantag?

Om läsarna har några andra idéer om varför det blev som det blev tar jag gärna del av dem.

2018-01-29

Annie Lööf och den svåra regeringsfrågan

Ibland är det bara politiskt omöjligt för en politiker att besvara journalisternas frågor. Ett aktuellt exempel finner vi i Svenska Dagbladet där centerledaren Annie Lööf ställs inför väldigt preciserade frågor av reportern Jenny Stiernstedt om regeringsfrågan.

Utgångspunkten för intervjun är ett valresultat i höst som motsvarar valresultatet 2014. Det vill säga, de rödgröna partierna blir större än Alliansen och Sverigedemokraterna får en vågmästarställning. Om Sverigedemokraterna då röstar nej till först en rödgrön regering och sedan till en Alliansregering är ett tänkbart scenario att moderatledaren Ulf Kristersson i nästa steg försöker vinna stöd för en moderat enpartiregering.

Utifrån detta scenario blir reporterns fråga till Annie Lööf: Vad gör Centerpartiet i ett sådant läge? Säger ni ja eller nej eller lägger ner er röst?  

För Annie Lööf finns det då fyra tänkbara svarsalternativ - och alla är politiskt omöjliga att uttala.

1.) Ja. Då upplöser vi Alliansen, och Centerpartiet blir ett informellt stödparti till en moderatregering som är beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna.

2. Nej. Då bryter vi hellre vårt vallöfte och sätter oss i en alliansregering som blir beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna.

3.) Nej. Då upplöser vi hellre Alliansen och söker samarbete med Socialdemokraterna över blockgränsen.

4.) Nej. Då släpper vi hellre fram en ny socialdemokratiskt ledd regering, med Stefan Löfven som statsminister och vi kommer i praktiken att fortsätta efterleva Decemberöverenskommelsen.

Annie Lööf förstaval är i stället att inom Alliansens ram föra samtal över blockgränsen. Men det alternativet är ju inte möjligt om Moderaterna försöker få stöd för en moderat enpartiregering.

Läsaren får gärna hjälpa mig att formulera några andra (politiskt möjliga eller omöjliga) svar som Annie Lööf kunde ha framfört.


I stället svarar Annie Lööf: Det var väldigt många hypotetiska resonemang. Och hon tillägger: Jag tycker att man tar de här resonemangen till absurdum. I flera avseenden har Annie Lööf rätt. Men likväl innebär den politiska och den mediala logiken att hon regelbundet under valrörelsen kommer att ställas inför frågan. Centerpartiet - och Liberalerna - blir också nyckelspelare i de samtal och förhandlingar som sannolikt kommer att följa efter valet i höst.

Själv tror jag att Stefan Löfven - om än inte utan möda - kommer att få bilda en ny socialdemokratiskt ledd regering i höst, givet att valresultatet blir ungefär som 2014 och de rödgröna partierna blir större än Alliansen. Men vägen dit blir lång och svår, och mycket kan hända innan dess. 

2018-01-28

Därför häcklar ingen kungahuset längre

I dag är det Konungens namnsdag och svenska flaggan har därför vajat högt över landet. Överhuvudtaget ärt det intressant att notera hur starkt fäste monarkin fortfarande har i svensk folkopinion. Trots att monarkin på många sätt går stick i stäv med både demokratin och jämlikheten så finns det ingen egentlig kraft i kraven på republik (skrivet av en person som själv är medlem av Republikanska föreningen). I SOM-institutets mätningar är andelen som vill behålla monarkin (drygt 50 procent) ungefär två och en halv gång så stor som andelen som vill införa republik (drygt 20 procent) och opinionen har de senaste åren varit stabil.

Varför är det så? Varför är det så få svenskar som tar strid för republiken?

Ett viktigt skäl är att monarkin i dag blivit domesticerad och därmed också ofarlig. Visst kan vi uppröras över monarkins symbolvärde, att statschefen inte får tillhöra den religion hen själv önskar och att tronarvingen i praktiken tvingas att leva sitt liv på ett sätt som innebär flera grader av ofrihet. Men kungahuset utövar ingen politisk makt, ingen auktoritet och utgör heller i praktiken inget hot mot de grundläggande värden som vårt samhälle vilar på.

Kungahuset har blivit politiskt ointressant och därför finns det heller inga incitament att häckla det. När såg ni en giftig kungasatir senast? Eller någon elak, cynisk lustighet kring kronprinsessan Victoria? Nej, jag tänkte väl det.

Kungahusets auktoritet revs ned i vågen av 1968 och den grundlagsreform som trädde i kraft 1974. Under dessa år var kungen och monarkin fortfarande en intressant motståndare. Störst ikonisk status nådde nog den bild av Lars Hillersberg där konstnären lät kungen ta livet av sig genom att med en pistol skjuta sig i huvudet, under en på kungens valspråk parafraserad rubrik: För Sverige - ur tiden". (Ja, från just år 1968.)
Eller Peter Dahls oljemålning "Liberalismens genombrott i societeten, föreställande kungens mor prinsessan Sibylla som lyfte sin klänning inför en man med erektion.



Själv smög jag omkring och satte upp små gula klisterlappar i kurerna kring spårvagnshållplatserna med texten "Kungens - Sveriges dyraste socialfall", anspelandes på det apanage som de svenska skattebetalarna årligen bidrog med genom statsbudgeten. Ingen 17-åring med självaktning skulle i dag finna det mödan värt att prioritera just en sådan politisk insats.

I dag blir kungen i stället i det närmaste överbeskyddad, till exempel när en rådig (nåja) medborgare i samband med kung Carl XVI och drottning Silvias besök i Kiruna täckte över en tavla med erotiskt motiv av konstnären Eva Zettervall i stadshuset, för att inte genera kungaparet.


Så, ja, det har blåst en del vindar sedan 1968. Visst skulle jag gärna se en starkare, mobiliserad opinion för att avveckla monarkin och införa republik med vald president. Men jag inser att jag kommer att få vänta ytterligare ett tag på en sådan utveckling.

Passar också på att påminna om tisdagens seminarium kl 18 på ABF i Stockholm, där jag och Marie Demker presenterar vår nya bok "1968. När allt började" och Jan Guillou presenterar sin nya roman "1968". Välkomna!

2018-01-23

Låt inga troll skymma sikten. Kalla till partiledaröverläggningar för en värdig valrörelse

Nej, jag har ingen aning om den sakliga grunden till att två anställda vid Socialdemokraternas partikansli i Stockholm tagits ur tjänst, efter anklagelser om att de skapat falska twitterkonton (så kallade "trollkonton") och genom dessa ha spridit nedsättande omdömen om partiets politiska motståndare. Om påståendena skulle visa sig vara sanna är det allvarligt. Fejkade konton är ett otyg och inte något som ett seriöst parti ska syssla med. Jag hoppas att den igångsatta utredningen kommer att skapa klarhet i vad som skett så att ansvar kan utkrävas.

Ja, jag är orolig att den stundande valrörelsen kommer att bli smutsig och att de politiska partierna inte kommer att klara av att hantera de nya möjligheter till fulspel som sociala medier innebär. Jag är också orolig för ett tonläge i debatten som inte är värdig vår demokrati.

Det vore en stark symbolhandling och ett steg framåt om de politiska partierna över blockgränsen kunde mötas och diskutera - och kanske till och med komma överens om - gemensamma strategier för att hålla fulspel och raljant smutskastning borta från valrörelsen. Gärna ett sådant möte på partiledarnivå, kombinerat med ett mer operativt möte på partisekreterarnivå.

Jag vill se fram mot en hård valrörelse, där skiljelinjerna i svensk politik synliggörs och där de politiska alternativen ställs mot varandra inför väljarkåren. Och där inga troll skymmer sikten.