2017-09-24

Välkommen till Göteborg?

Du är välkommen till Göteborg, till ett glittrande glatt Göteborg, sjunger Sten-Åke Cederhök till Lasse Dahlquists text.

I en elak satir i Godmorgon, världen i P 1 låter humorgruppen Public Service polisområdeschefen i Göteborg Erik Nord sjunga en modifierad version av Lasse Dahlquists låt:

Du är välkommen till Göteborg,
här marscherar man lätt utan sorg.
När inte polisen 
håller koll på justisen
är det fritt fram på gator och torg.

Även om du bär fanor med runor och så
är du mer än välkommen att stövla på.
NMR och den gängen
sjunger med i refrängen,
du är välkommen till Göteborg.

Ja, raka led, gossar!
*
Polisen i Göteborg har inför nazistmarschen den 30 september mötts av kritik på åtminstone tre punkterr. 1.) Marschvägen. Nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) tillåts marschera i centrala Göteborg, och i närheten av synagogan samtidigt som firandet av den judiska Jom Kippur-högtiden kulminerar. 2.) Icke-ingripandet mot det otillåtna nazist-demonstrationen förra helgen. Då tilläts nazisterna genomföra en demonstration längs den marschväg NMR ursprungligen fått avslag på att genomföra. 3.) Bristande kommunikation. Polisen motiverade sitt icke-ingripande på två olika sätt. Dels med att nazisterna inte bröt mot lagen eller hotade ordning och säkerhet, dels med att det inte fanns tillräckliga resurser för ett ingripande. Dessutom vecklade polisområdeschefen Erik Nord på ett olyckligt sätt in sig i beskrivningar av att deltagarna inte i den icke-tillåtna demonstrationen inte gick i "tillräckligt raka led" eller att demonstrationen inte tillräckligt mycket påminde om Nürnbergsdagarna för att det skulle kunna röra sig om hets mot folkgrupp.

Jag kan förstå polisens passivitet förra helgen om de gjorde bedömningen att ett ingripande skulle kunna leda till tumult. Men jag kan inte förstå tvärsäkerheten i att demonstrationen inte skulle påverka ordning och säkerhet. Så valde ju till exempel nazisterna att marschera den väg de av polisen fått avslag på att marschera den 30 september, eftersom marschvägen skulle hota just ordning och säkerhet (om jag förstått det rätt). Här rör det ju sig om uppenbara gränszoner, och polis och åklagare borde vara betydligt mer aktiva i att pröva det rättsliga vägen för att skapa klarhet om var gränserna går. Om den rättsliga prövningen utmynnar i slutsatser som i det här fallet inte är förenlig med den allmänna rättsmedvetenheten bör lagen ändras.

*
Det kan vara värt att påminna om ursprungstexten i Lasse Dahlquists visa. Här handlar det inte om någon klämkäck hyllning till "glada, goa' Göteborg". I texten finns en självklar glädje och stolthet över den mångfald som byggde och som ännu präglar staden:

Från alla de länder kom främlingar hit
och byggde kanaler och torg.
De stannade kvar, deras idoga flit
blev grunden till vårt Göteborg.

I dag sätter hamnen sin säregna färg,
med dofter från främmande land.
Och Långedrag, Trädgårn och vårt Liseberg,
blev oaser i vårt Samarkand.

Om du kommer från Norr, Söder, Öst eller Väst,
är du välkommen gäst på vår sjungande fest.

Så välkomna till Göteborg, den 30 september och alla andra dagar. Låt oss möta nazisterna med värdiga manifestationer, till stöd för friheten, mångfalden och det kompromisslösa budskapet om alla människors lika värde.

2017-09-22

Vad ska S göra för att lyfta i opinionen?

Nu är oddsen på att Stefan Löfven kommer att fortsätta vara statsminister även efter valet 2018 nere i 1.80. Det måste vara oerhört frustrerande för de borgerliga partierna att de inte lyckas utnyttja den rödgröna regeringens svåra parlamentariska förutsättningar till att vinna väljarnas förtroende.

Jag tror att de borgerliga partiernas misslyckande åtminstone delvis har sin grund i att de vägrat acceptera att de faktiskt förlorade valet 2014. I stället för att utnyttja mandatperioden till att utveckla sin politik - både som Allians och som enskilda partier - och visa upp ett konkurrenskraftigt alternativ till regeringspolitiken inför valet 2018 har de fastnat i en slags ingenmansland. De sitter på läktaren och kastar ofta arroganta kommentarer kring sig, i huvudsak avsedda att hålla de egna kärnväljarna på gott humör. Det blir mycket snack och lite verkstad. Först ingår man Decemberöverenskommelsen, sedan säger man upp den. Genom en slags självskadebeteende ser allianspartierna till att regeringsfrågan - där de är som mest oeniga - ständigt hamnar i centrum för debatten.

Samtidigt regerar den rödgröna regeringen på, och har just presenterat en rekordbudget. Tappar Stefan Löfven en minister sätter han dit en ny, och får borgerligheten att framstå som oseriös.

Ja, jag vet att det framför allt är Moderaternas (och Kristdemokraternas) interna splittring som ligger till grund för oenigheten och vingligheten i deras agerande. Men i alla fall.

Socialdemokraterna har absolut inga skäl till att ta ut någon valseger i förskott. Visserligen leder de rödgröna i de allra flesta opinionsundersökningar knappt men klart över allianspartierna. Men det är långt till valet, och det politiska livet i Sverige har väl sällan varit lika svårförutsägbart som just nu.

Framförallt är det ett bekymmer för Socialdemokraterna att partiet inte lyfter i opinionen. Trots rekordbudgeten och att man uppfyller sina vallöften, trots den fantastiska ekonomin, trots Stefan Löfvens allt mer även av borgerligheten uppskattade ledaregenskaper och trots oppositionens politiska svaghet har Socialdemokraterna stagnerat på en nivå om cirka 30 procent.

Vad tror ni det beror på, kära läsare? Ni får gärna - oavsett vilket politiskt håll ni kommer ifrån - bidra till diskussionen genom att ge era svar på dessa frågor:

1.) Varför växer inte Socialdemokraterna, när den borgerliga oppositionen ju är så svag?

2.) Vad ska Socialdemokraterna göra för att växa åtminstone upp till 35 procent inför valrörelsen 2018?

2017-09-19

Kyrkovalet - vem var det som vann?

Ja, vem vann egentligen kyrkovalet?

Den främsta vinnaren tycker jag är Svenska kyrkan och dess medlemmar. Vid varje kyrkoval brukar det klagas på att medlemmarnas engagemang är för svagt och att valdeltagandet därför blir så lågt. I år slog valdeltagandet i stället rekord med 18.2 procent, den högsta andelen röstande sedan 1950. En så stor ökning i engagemanget (vid  kyrkovalet 2013 var deltagandet 12.8 procent, 2009 var deltagandet 11.9 procent) är förstås väldigt glädjande och ett tecken på att Svenska kyrkan förmår väcka känslor och engagemang.

Nu finns det säkert en och annan dysterkvist som anser att valdeltagandet hölls uppe med hjälp av konstlade medel, att socialdemokrater, centerpartister och Sverigedemokrater mobiliserade sina respektive anhängare att gå och rösta, oavsett om dessa anhängare var intresserade av kyrkopolitik eller ej. Men en sådan tolkning tror jag leder helt fel. Utifrån mina insikter inom socialdemokratin var det i stället så att kyrkovalskampanjen väckte ett ärligt intresse och en genuin nyfikenhet hos många medlemmar i kyrkan som tidigare inte varit engagerade i kyrkopolitiska frågor. Många av Svenska kyrkans medlemmar är kanske inte så trägna kyrkobesökare, men kyrkan har ändå en plats i deras hjärtan. Nu har Svenska kyrkan ett ansvar för att ta vara på dessa medlemmars nyväckta engagemang och utnyttja dess potential till att vitalisera livet i och kring kyrkan. Låt oss sikta på ett valdeltagande över 20 procent i kyrkovalet 2021, och upp emot 25 procent i kyrkovalet 2025.

I övrigt kan vi notera att de tre nomineringsgrupper med partipolitisk bas som nämndes ovan samtliga stärkte sina positioner och nu utgör en majoritet i kyrkomötet. Socialdemokraterna och Centerpartiet är två folkrörelsepartier, och det är knappast någon slump att dessa två partier tillsammans har en så stark ställning i kyrkopolitiken. För mig som vill att kyrkan ska vara en öppen folkkyrka och att partierna ska finnas där människorna finns är detta en positiv relation.

Sverigedemokraterna ökade visserligen från 6.0 till 9.2 procent, men det var en mindre ökning än vad de själva hade hoppats och vad många hade befarat. Konservativa Frimodig kyrka tappade två mandat och fick endast 2.9 procent av rösterna. Borgerligt alternativ, som bildades strax efter att Moderaterna klippt sina band till kyrkopolitiken, minskade från 12.6 till 8.7 procent. Vänstern i svenska kyrkan (ViSK) okade med tre mandat och fick 3.6 procent. Miljöpartister i Svenska kyrkan blev en stor förlorare och halverades, från 4.7 till 2.3 procent. Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK) gjorde ett bra val och ökade från 15.3 till 17.2 procent.

Sammantaget tycker jag att valresultatet bidrog till att befästa kyrkans öppenhet, omvärldsengagemang och solidaritet med dessa våra minsta. Jag ser med stor glädje och kärlek fram mot att följa och delta i Svenska kyrkans olika verksamheter de närmaste åren.

2017-09-17

Nazister tågar utan tillstånd i Göteborg. Det stör inte ordningen, säger polisen.

I dag genomförde medlemmar ur nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR) en demonstration mitt i centrala Göteborg. Demonstrationen var välplanerad, och arrangörerna hade medvetet valt att inte söka tillstånd. Polisen bevakade demonstrationen, men gjorde inga försök att stoppa den. Nazisterna tilläts i stället denna söndagseftermiddag att marschera och skrika slagord på Göteborgs gator.

Polisen motiverar sin passivitet med att den nazistiska demonstrationen "inte störde ordningen". Det är ett makalöst påstående, särskilt om man tar en titt på nazisternas egen dokumentationsfilm över demonstrationen. Ett 70-tal nazister med fanor och sköldar tar gaturummet i besittning. De håller en manifestation på Gustav Adolfs Torg, en manifestation som gör att ingen vanlig göteborgare kan känna sig bekväm att vistas där. Talarens anförande är fyllt av hat och hot, där poliser  och journalister pekas ut som "hjärntvättade idioter" och "sadistiska jävla svin". Svenska folket påstås hålla på att"dö ut", det pågår en "förintelse". Talaren uttrycker sin oro över "hur lyktstolparna ska kunna räcka till" när nazisterna tar över makten (även om han efter en konstpaus förklarar att lyktstolparna är en metafor).

Är inte detta att "störa ordningen"?

Det nazisterna gjorde i Göteborg i dag var att lösa in sitt våldskapital i närvaro i det offentliga rummen, en närvaro inte på demokratins utan på nazisternas villkor. Jag skulle kunna förstå om polisen lät bli att ingripa om motiveringen var att man fruktade ett upplopp där enskilda människor skulle riskera att skadas. Men att motivera sitt icke-ingripande med att nazisternas demonstration inte "störde ordningen" är inte acceptabelt. Vi medborgare har genom lagstiftning delegerat den legitima våldsanvändningen till polisen. Då krävs det också att polisen har förmåga att använda sin delegerade makt för att förhindra olovliga nazistdemonstrationer som faktiskt stör ordningen.

På sin hemsida avfärdas enskilda medborgare som från trottoaren uttrycker sitt missnöje mot nazisterna som "vänsterhoror" och "misstänkta homofiler". Det är en sådan människosyn som präglar nazismen.

*

Så om du inte redan gjort det - gå och rösta i kyrkovalet nu! Rösta på en nomineringsgrupp som du anser står upp för alla människors lika värde och för en öppen kyrka som i Kristi namn bekämpar rasism och främlingsfientlighet. Må människokärleken segra över hatet och hoten.

2017-09-14

Alliansen splittrad - Peter Hultqvist sitter kvar

Uppdaterat torsdag kl 16.30: I bokstavligt talat samma sekund som jag publicerade min text nedan om huruvida Alliansen skulle fälla Peter Hultqvist gav Annie Lööf på Twitter beskedet att Centerpartiet inte ställer sig bakom en misstroendeförklaring. Strax därefter gav Liberalerna samma besked. Därmed är splittringen total inom Alliansen (även om Moderaternas riksdagsgrupp ännu inte tagit ställning till hur partiet ska agera).

Som jag indikerade nedan angav Annie Lööf det faktum att Stefan Löfvens statssekreterare Emma Lennartsson tidigt informerats om it-skandalen på Transportstyrelsen som skäl till att dra tillbaka hotet om misstroendeförklaring. Det är förstås en omvändelse under galgen. Lika lite som Peter Hultqvist förvissat sig om att Stefan Löfven nåtts av informationen, lika lite hade han förvissat sig om att Stefan Löfvens statssekreterare nåtts av informationen. Man kan ha olika uppfattningar om vad Peter Hultqvist skulle ha gjort eller inte gjort, men den bedömningen påverkas knappast av vad Emma Lennartsson visste eller inte visste.

Men fair enough. Det är bra att Centerpartiet och Liberalerna nu avstår från misstroendeförklaring. Det pris de får betala är Alliansens splittring. Det vore skönt om detta tillfälle nu kunde lägga grunden till en bättre samtalston i svensk politik - där fokus läggs på politiska skiljelinjer och politiska sakfrågor. Så får väljarna i valet 2018 ta ställning till vilken politik de tycker är bäst.

*

Kommer Alliansen att fullfölja sitt hot om misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist? Frågan är svårhanterad för de borgerliga partierna. Hur de än gör riskerar det att bli fel.

Om Alliansen fullföljer sitt hot innebär det att de avsätter landets försvarsminister samtidigt som Sverige står värd för den största militärövningen i Sverige på 25 år, Aurora 17. En sådan dramatisk handling skulle förstås sända iväg en märklig signal till omvärlden. Enighet om landets försvars- och säkerhetspolitik är ett styrketecken - här skulle budskapet bli det omvända. Inte ens under en stor pågående militärövning kan oppositionen acceptera regeringens försvarsminister. Det är klart att det skulle uppfattas som ett svaghetstecken, både av Sveriges vänner och fiender.

Dessutom är Peter Hultqvist en populär försvarsminister, inom försvarsmakten, inom delar av borgerligheten och bland borgerliga väljare. Ingen har ifrågasatt hans allmänna duglighet som försvarsminister. Borgerliga ledarsidor har öppet hånat Alliansens planer på att avsätta Hultqvist. Många tror att Peter Hultqvist är en motståndare till att Sverige ska underteckna FN-konventionen om kärnvapenförbud, en uppfattning som delas av de borgerliga partierna. Det är också svårt att se att de borgerliga partierna skulle göra några opinionsvinster på att gå vidare med en misstroendeförklaring.

Dessutom skulle en misstroendeförklaring vara ytterligare ett steg på vägen att göra detta konstitutionella verktyg till ett vanligt sätt för oppositionen att göra sig av med misshagliga ministrar och försvåra regeringens arbete. En sådan utveckling skulle slå tillbaka mot allianspartierna själva om de får möjlighet att bilda regering efter valet 2018. Svinhugg går igen.

Mycket talar därför för att allianspartierna borde avstå från sin misstroendeförklaring mot Peter Hultqvist. Men fullt så enkelt är det inte. Alliansen har bundit sig vid masten genom att lova att avsätta Hultqvist, om inget nytt framkommer. Och i sakfrågan har inget nytt egentligen framkommit. Visserligen har det avslöjats att Stefan Löfvens statssekreterare Emma Lennartsson i ett tidigare skede än vad som ursprungligen varit känt informerats om IT-skandalen på Transportstyrelsen. Men vad Emma Lennartsson visste eller inte visste kan ju knappast påverka bilden av hur Peter Hultqvist borde ha agerat. Om Alliansen nu backar från misstroendeförklaringen kommer de därför omedelbart att mötas av frågor om hyckleri och bristande statsmannaskap. (Någon borde för övrigt hitta ett bra könsneutalt ord till "statsmannaskap".)

Allianspartierna tycks också vara splittrade i frågan. Moderaterna och Kristdemokraterna har markerat att de vill hålla fast vid kravet, Liberalerna och nu främst Centerpartiet har uttryckt sig på ett sätt som indikerar tvekan. Borgerlig splittring i denna fråga förstärker frågetecknen kring Alliansens regeringsduglighet.

Så hur kommer det då att gå? Kanske försöker allianspartierna formulera en mellanväg, där hotet om misstroendeförklaring lever kvar men att de avvaktar  Konstitutionsutskottets (KU) granskning (vilket jag tycker de borde ha gjort redan från början). Eller att man, som Annie Lööf idag, vill flytta fram frågan till att handla om Stefan Löfven.

Vore jag borgerlig politiker skulle jag lägga lite mer kraft på politikutveckling, lite mindre kraft på misstroendeförklaringar. Det är ett råd jag bjuder på - både för deras egen och för den svenska politikens skull.

2017-09-13

Därför ska Du rösta i kyrkovalet!

Är du medlem i Svenska kyrkan och har fyllt 16 år? Då är det viktigt att du går och röstar i kyrkovalet nu på söndag 17 september, eller förhandsröstar dessförinnan. Uppgifter om din vallokal och var du förtidsröstar hittar du enkelt här.

Svenska kyrkan har över 6.1 miljoner medlemmar. Det är en alldeles fantastiskt hög siffra för en organisation i dagens Sverige, även om medlemsantalet sjunkit sedan kyrkan vid millennieskiftet skildes från staten.

Svenska kyrkan har genom sina många medlemmar en stark folklig förankring och blir också en maktfaktor i samhällslivet. Det är viktigt hur och av vem Svenska kyrkan styrs.

Själv vill jag se en öppen och välkomnande folkkyrka som styrs av sina medlemmar. En kyrka som går i spetsen för samhällets minsta, som värnar skapelsen genom att driva miljö- och hållbarhetsfrågor, och som ständigt står upp för alla människors lika värde och rätt genom att bekämpa rasism och främlingsfientlighet. En kyrka som inte tvekar att driva HBTQ-frågor, som verkar i samhället genom att bedriva socialt arbete och som i ekumenisk anda möter företrädare för andra religioner. Allt detta i Kristi anda och på evangeliets grund. Jag är glad och stolt att Domkyrkan i Göteborg tagit initiativ till en kultur- och författarmanifestation mot nazism, i samband med att Nordiska Motståndsrörelsen genomför en demonstration den 30 september.

Extremhögern mobiliserar inför söndagens kyrkoval. Mobiliseringen ingår i deras kulturkamp för att rädda svenskheten. Det är viktigt att alla demokratiska krafter inte stannar hemma, utan använder sin rösträtt.

Vad du ska rösta på? Är du osäker kan du använda tidningen Dagens utmärkta valkompass här.

Så gå och rösta senast den 17 september. Och ta med dig en vän. Eller två.

2017-09-09

Gör om, gör rätt! Riv upp beslutet att låta nazister demonstrera nära synagogan på Jom kippur.

Ja, jag vet att många redan skrivit om detta. Men min upprördhet bara växer över att polisen i Göteborg givit nazister tillstånd att demonstrera nära synagogan på den judiska högtiden Jom kippur.

Det är möjligt att gällande lagstiftning inte ger polisen möjlighet att stoppa demonstrationen som Nordiska Motståndsrörelsen vill genomföra. Men polisen har ett ansvar för att se till att demonstrationen genomförs på en tid och plats så den inte äventyrar ordning och säkerhet. 

Jom kippur är judendomens heligaste dag och den högtid som lockar flest människor till synagogan. Att just på denna dag låta låta judiska besökare i synagogan konfronteras med nazister är i min bok ett tydligt hot mot ordning och säkerhet. Som Margit Silberstein formulerade det i sin uppmärksammade krönika i Dagens Nyheter, om nazisternas manifestationer i Almedalen: Jag var skakad. Och ja, jag hörde stöveltrampen, de som plågat mamma på natten. Jag var rädd att jag, som synts i tv, skulle bli igenkänd av dem, som inte anser mig värd att andas deras luft. De som förnekar det som är sant, att jag berövats min historia och mina rottrådar, de som förnekar gasen och krematorierna. De som förnekar Auschwitz, mitt livs förbannelse. Jag var rädd för den och jag var rädd för mina egna känslor.

Men judars ångest och rädsla är inget som polisen tar hänsyn till när de beviljar nazister demonstrationstillstånd. I en hårresande motivering säger Erik Nord, chefen för polisen i Storgöteborg: Vi varken får eller kan väga in symbolfrågor när vi ger tillstånd. Han tillägger: Den judiska högtiden var inte uppe till diskussion i de möten jag deltagit i. (...) Det som i den allmänna debatten kan uppfattas som stort symboliskt värde är inget vi ska väga in när vi prövar tillståndet. 

Den "allmänna debatten"? Stort "symboliskt värde"? Förintelsen kan aldrig reduceras till en "symbolfråga" i "den allmänna debatten". Förintelsen var på riktigt. I vår församling har vi flera överlevare från förintelsen. De, deras barn och barnbarn lever för alltid med ett trauma efter en händelse som den här gruppen hävdar inte har hänt, säger Linnea Katz vid judiska församlingens informationsstyrelse. 

Jag anar att polisen inte hade en aning om att judar firar Jom kippur den aktuella dagen. Det är mänskligt. Men polisen borde ha varit professionell nog att samtala med företrädare för judiska församlingen inför tillståndsgivningen, och ha tagit till sig de argument som i så fall hade framförts. Det är faktiskt ingen mänsklig rättighet för nazister att få demonstrera i närheten av synagogor på Jom kippur.

Gör om, gör rätt. Riv upp beslutet, och ge nazisterna en annan färdväg. Mycket långt från synagogan.

2017-09-07

Grattis på 10-årsdagen, Jan Björklund!

I dag är det tio år sedan Jan Björklund valdes till partiordförande för Folkpartiet, dagens Liberalerna. Bortsett från Jimmie Åkesson är Jan Björklund med marginal den av riksdagspartiernas ledare som innehaft sitt uppdrag under längst tid.

Nu utmanas han av Birgitta Ohlsson om partiledarposten. Men i dagsläget tyder mycket på att Jan Björklund vid Liberalernas landsmöte i i november i Västerås väljs om för en ny mandatperiod.

Vi var många som trodde att Jan Björklund skulle avgå efter Alliansens valnederlag 2014. Så sent som den 25 januari 2015 skrev jag på min bloggJag har ännu ej stött på någon politisk bedömare som tror att Jan Björklund leder Folkpartiet i valet 2018Folkpartiet hade i september 2014 med sina 5.4 procent gjort sitt näst sämsta val någonsin - endast valet 1998 (4.7 procent) har varit sämre. Det syntes heller inga förutsättningar för att Folkpartiet under Jan Björklunds ledning skulle lyfta i opinionen. 

Det har partiet heller inte gjort. Liberalernas opinionskurva under mandatperioden påminner mest om ett horisontellt streck.

Varför avgår då inte Jan Björklund? I den ovan refererade bloggtexten listade jag olika tänkbara förklaringar. 1.) Att Fredrik Reinfeldt tillkännagav sin avgång redan på valnatten. och att det var bättre för Alliansen att hantera ett partiledarbyte i taget. 2.) Att Sverigedemokraterna genom att utlösa regeringskris när de gav sitt aktiva stöd till allianspartiernas budgetförslag lade hinder i vägen för Björklunds avgång. 3.) Att Jan Björklund ville vänta med sin avgång till ett tillfälle som var så gynnsamt som möjligt för den han vill se som sin efterträdare. 4.) Att Jan Björklund inte avgått för att han verkligen inte ville avgå, utan trots valnederlaget och det usla valresultatet trivdes utomordentligt bra i rollen som partiledare. Då landade jag vid förklaringarna nummer 1 och 2 som de mest trovärdiga. I dag framstår kanske nummer 4 som mest rimlig. (Det är naturligtvis också möjligt att förklaringarna 1 och 2 faktiskt stämde, och att den parlamentariska situationen blev så skakig att Björklund bestämde sig för att sitta kvar.)

Jag diskuterade också vilka namn som var tänkbara för att efterträda Jan Björklund: Cecilia Malmström, Erik Ullenhag, Birgitta Ohlsson och Maria Arnholm. Av dessa har Erik Ullenhag lämnat politiken (han är i dag Sveriges ambassadör i Jordanien). Birgitta Ohlsson utmanar Jan Björklund om partiledarposten, och har förklarat att hon lämnar politiken om hon förlorar den kampen. Cecilia Malmström är en skicklig EU-kommissionär, och steget till att gå tillbaka till den svenska vardagspolitiken kan tyckas långt. Maria Arnholm är en uppskattad partisekreterare, men förknippas kanske inte med den nystart Liberalerna behöver.

Nu är ju dessa frågor i högsta grad hypotetiska, eftersom så mycket talar för att Jan Björklund inte har några ambitioner på att avgå.

Jag har i väldigt många politiska sakfrågor helt motsatt uppfattning än Jan Björklund. Men jag har alltid uppskattat hans internationella engagemang, hans avståndstagande från samverkan med Sverigedemokraterna och att han för det mesta tycks bottna i det han säger - talepunkterna tar aldrig över i retoriken. Kanske är det hans klassbakgrund som skiner igenom.

Dessutom uppskattar jag uthållighet, i vår hastiga och turbulenta tid. Så därför kan jag också ärligt gratulera Jan Björklund på 10-årsdagen som partiledare. Kanske får jag anledning att återkomma med nya gratulationer om ytterligare 10 år. Vackert så.

2017-09-05

Moderaterna vill förbjuda tiggeri. Bättre vore att bekämpa fattigdom och utsatthet

Förbjud tiggeriet, kräver Moderaterna i sitt förslag till nytt kriminalpolitiskt program. Tidigare är bara Sverigedemokraterna som förespråkat ett nationellt tiggeriförbud. Det är trist att Moderaterna väljer samma väg som Sverigedemokraterna i denna fråga, som ju ytterst berör hur vi bekämpar fattigdom och hur vi behandlar utsatta människor.

Jag håller fortfarande två argument som avgörande för varför det är fel att förbjuda tiggeri. För det första innebär ett förbud mot tiggeri att man fokuserar på symptomen och inte på orsakerna. Fattiga människor blir inte mindre fattiga för att de inte längre får synas på gator och torg. Ett förbud är att slå ett stort hål i luften och sedan slå sig för bröstet och låtsas att man åtgärdat problemet. De förtryckande strukturerna och förtryckets orsaker finns emellertid kvar.

För det andra är det moraliskt felaktigt att förbjuda fattiga människor att be andra människor om hjälp. Jag vill inte leva i ett samhälle där en människa i nöd inte skall kunna be om hjälp utan att bryta mot lagen. En människa i nöd har - i min värld - alltid rätt att be andra människor om hjälp. Ett samhälle som förbjuder människor att be om hjälp är för mig ett omänskligt och ovärdigt samhälle.

Dessa två huvudargument kan kompletteras med andra. Är det verkligen en rimlig prioritering av polisens arbetsuppgifter i dag att tvinga dem att jaga tiggare? Eller som två ungmoderater skrev för ett tag sedan: Ska min medresenär kunna ringa polisen för att jag ber en främling om pengar till bussen när jag glömt mitt busskort?

Visst har närvaron av människor som sitter på trottoarer och vädjar om hjälp väckt starka känslor eller rent av ångest hos många. Men det är konstruktiva insatser som behövs för att bemöta misären. Att driva bort dessa människor är ingen hedersam eller ideologiskt acceptabel lösning. Att vädja om hjälp ska inte straffas.

Jag noterar med glädje att övriga allianspartier tar bestämt avstånd från Moderaternas förslag. De som utnyttjar tiggarna är ett stort problem. Jag tycker att det är där man ska lägga fokus, nämligen angripa de kriminella som utnyttjar de här personernas underläge och utsatthet i ekonomiskt syfte, säger till exempel Roger Haddad, rättspolitisk talesperson för Liberalerna. Socialdemokraternas kongress i våras var också mycket tydlig i att ett tiggeriförbund inte skulle införas.

Frågan om de utsatta EU-migranternas situation kan förstås inte lösas av Sverige ensamt. Som Thomas Hammarberg och jag skrev på DN Debatt inför den socialdemokratiska partikongressen:

Stöd de utsatta EU-medborgarnas kamp mot påtvingad misär och utanförskap – också via konstruktiva kontakter med deras hemländer och aktiva initiativ inom EU. Den bakomliggande antiziganismen måste motverkas betydligt mer kraftfullt än hittills. EU:s program med sociala fonder mot fattigdomen måste effektiviseras. Problemen kring brister i socialförsäkring och sjukvård måste lösas genom kontakter med hemländernas myndigheter.

Säg nej till krav på tiggeriförbud och andra repressiva åtgärder mot de utsatta EU-medborgarna. Att trappa upp vräkningarna är ingen lösning; i stället bör förebyggande åtgärder vidtas för att skapa möjligheter till tillåten, godtagbar övernattning för dessa besökare. Frivilligorganisationer som arbetar för deras hälsa och utbildning samt skydd mot hatbrott bör stödjas. Erfarenheten visar att om boendet och övriga livsomständigheter är trygga ökar möjligheten att både söka och få olika jobb.

2017-09-03

Vinstbegränsningar i välfärdssektorn? Äntligen en rejäl vänster-högerkonflikt!

Nu har regeringen och Vänsterpartiet enats om huvuddragen i ett förslag om vinstbegränsning för privata bolag i omsorg och skola. Förslaget kommer att läggas fram i riksdagen våren 2018.

Jag tycker det är bra att regeringen och Vänsterpartiet gör slag i saken och lägger fram ett förslag. Det finns ett motstånd i opinionen mot privata vinstuttag i välfärdssektorn, och nu får den opinionen en stark politisk röst i debatten och i parlamentet. Vi får också er rejäl vänster-högerkonflikt. Det tycker jag är bra för svensk politik.

Förslaget kommer med all sannolikhet att röstas ned i riksdagen. Allianspartierna är benhårt emot. Även Sverigedemokraterna är emot, och även om det partiet är notoriskt opålitligt så tror jag knappast att de kommer att ändra sig i denna frågan. Men vi kan inte veta säkert. I övriga Europa är det inte ovanligt att populistiska, nationalkonservativa partier som till exempel franska Nationella fronten är vänsterorienterade i fördelningsfrågor. Sverigedemokraterna har i stället etablerat sig som ett högerparti i dessa frågor.

Nu är det viktigt att de rödgröna - och särskilt Socialdemokraterna - förmår mobilisera i frågan. Det får inte bli som med löntagarfonderna, där det fanns en tvekan inom partiet och där delar av partiledningen tog debatten mest för att man ansåg sig nödd och tvungen.

Två frågor blir avgörande. För det första: Hur viktig är frågan för väljarna? På en rak fråga är det betydligt fler som är för än som är emot vinstbegränsning i välfärdssektorn. Men tycker väljarna att frågan är viktig? Vänsterpartiet satsade hårt på vinstförbudsfrågan i valrörelsen 2014, men valframgången uteblev. Partiet fick ungefär lika stor andel av rösterna i valet 2014 som valet 2010 (5.72 respektive 5.61 procent.

För det andra: Kommer Alliansen att lyckas formulera frågan om vinstbegränsning som en valfrihetsfråga? Det vill säga, kommer de att lyckas med att sätta bilden av att om vinstbegränsningar införs så kommer medborgarnas valfrihet att minska? Vi vet att om väljarna får ta ställning till förslag där vinststopp ställs mot minskad valfrihet blir frågan en helt annan än om frågan endast avser synen på vinster i välfärden.

En rejäl vänster-högerkonflikt. Äntligen.

2017-09-02

Håll dig till höger, Svensson?

En amatör-Don Juan tar en chans att gå på vift.
Han fixar och han trixar, glömmer bort att han är gift.
Sen står han där med vänster-prassel, 

byxis för allt båg och trassel.
Ljuger för dom båda två i skift.

Håll dig till höger, Svensson, håll dig till höger.
Annars slutar det bara med en smäll.

I natt kl 05.00 är det 50 år sedan Sverige gick över till högertrafik. Jag minns fortfarande den hisnande känslan som 9-åring när jag på Korrödsvägen i Båstad plötsligt skulle börja cykla på andra sidan av den väg jag under flera års tid dagligen cyklat till skolan. Allt fast förflyktigas tänkte jag, även om jag förstås inte kunde formulera tanken i ord.

Raderna ovan är hämtade ut Peter Himmelstrands och Telstars låt "Håll dig till höger, Svensson", som vann Sveriges Televisions musiktävling i Hylands hörna inför högertrafikomläggningen 1967. Låten hamnade på Svensktoppen och Telstars spelade också in den på engelska under titeln "(Isn't it) All right Svensson". (Även Sven-Ingvars var med i tävlingen, med låten "H som i höger".)

Jag tog med texten till låtens första vers som ett exempel på att visa  hur tiden har gått och hur tidsandan såg ut då. Om 50 år kommer vi säkert att publicera versrader från vår tid och åter förfasa oss över tidsandan. I bästa fall är det ett uttryck för att utvecklingen får framåt. I sämsta fall är det ett uttryck för att allting går i cirkel, I vilket fall - hela låten kan lyssnas på här.

Jag under för övrigt om låten i vår politiskt ängsliga samtid hade kunnat framföras i Sveriges Television utan att en generad programledare tvingats tillägga "Nu är ju inte vänstern här och kan försvara sig".

2017-09-01

Klara besked från Ulf Kristersson

Nu står det i praktiken stå klart att Ulf Kristersson kommer att väljas till ny partiordförande för Moderaterna. På sin Facebook-sida berättar Kristersson att han står till förfogande för uppgiften som Moderaternas partiordförande. En av hans huvudkonkurrenter Elisabeth Svantesson säger till Dagens Nyheter att Ulf Kristersson "är den person som jag tror är bäst lämpad för att bli moderaternas nästa partiordförande, samla partiet och stärka förtroendet för vår politik".

Ulf Kristersson sätter också ned foten i regeringsfrågan. I en nyckelmening i sin programförklaring på Facebook skriver han: Alliansen ska försöka bilda regering och lägga fram en budget efter nästa val, oavsett om de rödgröna blir större eller mindre än Alliansen. Det är en linje helt tvärtemot den princip Fredrik Reinfeldt förespråkade, att största block skulle bilda regering. Det är också ett förtydligande av de besked som vid olika tillfällen lämnats av Anna Kinberg Batra.

Jag är en vän av tydlighet, och uppskattar Ulf Kristerssons besked. Men hur ska en sådan regering kunna regera? Att Sverigedemokraterna skulle släppa fram en sådan regering och aktivt stödja dess budget i fyra års tid utan att få något i gengäld är inte särskilt sannolikt. För att uttrycka det milt.

Ulf Kristersson vet förstås att en sådan regering knappast skulle fungera. Men genom att formulera linjen bidrar han till att skapa lugn i sitt eget parti. Ulf Kristersson vet också att situationen knappast kommer att uppstå, eftersom Liberalerna och Centerpartiet säger entydigt nej till ett sådant arrangemang.

Jag noterar också att Ulf Kristersson i Aftonbladet backar från Anna Kinberg Batras linje om moderat samverkan med Sverigedemokraterna i frågor där Alliansen inte är överens. Det var ett glädjande besked, och jag hoppas att han kommer att hålla fast vid det.

Däremot är det viktigt att komma ihåg att Sverigedemokraterna är ett parti med nazistiska rötter och som är impregnerat av rasism. Det är oroväckande att Ulf Kristersson vill ge Sverigedemokraterna politisk legitimitet genom att tänka in dem i ett framtida regeringsunderlag.

2017-08-31

Skända flaggan?

Underskatta aldrig sprängkraften i en flagga. Konstnären Mattias Norströms verk med en svensk flagga på krökt flaggstång har väckt rabalder. I SVT Aktuellt igår menade till exempel den kristdemokratiske riksdagsledamoten Erik Slottner att konstverket var "osmakligt" och att konstnären "gått över en gräns". Att ställa ut verket på Sergels torg var "inte att värna vårt land". I stället borde verket flyttas till en mindre central plats, till exempel inne i Stockholms kulturhus. Och i natt greps en man vid konstverket, utrustad med grensåg och stege. Mannen förklarade att han vaknat mitt i natten och känt att "nu är det dags", upprörd över att verket smädade "svenska idrottares prestationer" och "skolavslutningar".

Well, well. Jag fotograferade samma konstnärliga verk i augusti förra året, då det stod utställt i Vasaparken i Göteborg. Det fanns väl de som grumsade då också, men utställnngen blev ingen nationell angelägenhet. (Ja, jag vet att det finns ett starkare symbolvärde i Sergels torg än Vasaparken. Men i alla fall.)


Flaggor har ett starkt känslomässigt symbolvärde. I början av 1970-talet gick jag med i ett antal Vietnam-demonstrationer, arrangerade av De förenade FNL-grupperna i Sverige (DFFG). Ofta avslutades manifestationen med att en amerikansk flagga brändes, till demonstranternas ohöljda jubel.

Jag tänker också på Jan Hammarlunds protestsång "Flamma stolt", från hans debutalbum "Befriade från skolan" (Silence, 1972) och som han framförde tillsammans med Turid Lundqvist. Sången var en travesti K G Ossiannilssons patriotiska och högtravande dikt "Sveriges flagga", tonsatt av Hugo Alfvén och ofta sjungen av manskörer. Stim (Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå) väckte åtal mot skivbolaget för brott mot upphovsrätten. Upplagan drogs in. Texten var så här:

Flamma stolt mot dunkla skyar
Måtte fanan brinna som halm
Liksom Vietnams skogar, fält och byar
Liksom människor i napalm

Amerikaner, nota bene,
vi vill inte bränna er,
vi vill bara, vi vill bara
bränna ert jävla stjärnbaner


När Jan Hammarlund fortsättningsvis framförde låten tvingades han recitera i stället för att sjunga. Han ändrade också lite i inledningsmeningen. På Youtube hittade jag en inspelning av den nya versionen, den kan lyssnas på här.

För mig är det viktigt i vilket syfte en flagga "skändas". Hade syftet med Mattias Norströms verk varit att håna det svenska samhället och vår frihet och jämlikhet hade jag sannolikt blivit provocerad. Men så är ju uppenbart inte fallet. I min tolkning blir den krökta stången en ingång till en diskussion om tillståndet i Sverige i dag, och om nationens betydelse i en globaliserad värld. Andra gör säkert andra tolkningar.

Som jag skrev på Twitter igår: Är man trygg i sin kärlek till Sverige tycker jag man kunde klara av ett konstverk med en böjd flaggstång.

2017-08-29

Mikael Odenberg och partiledarfrågan i Moderaterna

Jag blir allt mer förtjust i Mikael Odenberg. Inte i hans åsikter. Ideologiskt och politiskt står vi väldigt långt ifrån varandra. Men jag uppskattar hans attityd till politiken.

Det är väl rimligt att man får veta vilka kandidater som finns och vad de står för, skrev han på sin Facebook-sida i samband med att han berättade att han svarar ja om han av valberedningen får frågan om han är villig att ställa upp som ny partiledare för Moderaterna. Ja, det vore ju egentligen en självklarhet att medlemmarna fick veta vilka kandidater som är beredda att åta sig ett uppdrag och var de står i de centrala politiska sakfrågorna. Men så är det tyvärr ofta inte i svensk politik. Jag uppskattar därför både att Odenberg träder fram som kandidat och att han ger besked om var han står i regeringsfrågan.

Mikael Odenberg driver tesen att om Alliansen blir mindre än de rödgröna i valet 2018 så vill han prioritera samarbete över blockgränsen i stället för samarbete med Sverigedemokraterna. Oavsett vad man tycker skulle det vara intressant att få höra var till exempel Ulf Kristersson eller Elisabeth Svantesson står i den frågan. Jag är rädd att de moderata partimedlemmarna får vänta förgäves på ett sådant besked. Jag hoppas att jag får fel.

Den som vill se en moderat uppvisning i konsten att inte svara på frågan men låtsas att man gör det kan titta in i söndagens SVT Agenda (ca 15 minuter in i programmet), där programledaren Camilla Kvartoft pressade ordföranden för Moderaterna Stockholms stad Joakim Larsson och ordföranden för Moderaterna i Västra Götaland Johnny Magnusson med den knivskarpa frågan Men om Alliansen blir mindre än de rödgröna, tycker du då ändå att Alliansen ska bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna. Svaren var inte lika knivskarpa, om man säger så.

Skulle då Mikael Odenberg bli en bra partiledare för Moderaterna? Det är inte säkert alls. En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti, och frågan är om Mikael Odenberg har förutsättningarna att göra det.

(Jag noterar att jag redan för tio år sedan, i september 2007, skrev att Mikael Odenberg visade civilkurage när han under uppseendeväckande former avgick som försvarsminister. Så det är ingen ny förälskelse från min sida.)

I dagsläget får väl Ulf Kristersson stå som klar favorit till att bli ny partiledare för Moderaterna. Om han nu vill. Ulf Kristersson är en skicklig och erfaren politiker och framstår som det trygga, riskminimerande alternativet. Om det sedan skulle hjälpa är en annan fråga. Ulf Kristersson står, så vitt jag vet, för samma politik som Anna Kinberg Batra. Och den politiken har ju hittills varit långt ifrån framgångsrik.

Elisabeth Svantesson representerar möjligen en mer konservativ idéströmning inom Moderaterna. Hon är en skicklig debattör och sägs vara populär ute i landet och bland kommunalråden. Kanske kan hennes förflutna inom Ja till livet ligga henne till last i sammanhanget.

Och nej. Räkna inte bort Carl Bildt. Och Johan Forssell lurar säkert i vassen.