2017-02-17

Högerns 1968?

Nästa år uppmärksammar vi 50-årsminnet av 1968. Det är lika bra, kära läsare, att ni vänjer er vid tanken.. De som var 20 år då och vars ungdomsår formades av auktoritetsrevolten har just gått i pension. Nu har de gott om tid och lust att berätta hur det egentligen var, och tro mig - de kommer inte att missa detta tillfälle.

Själv är jag på gränsen till att kunna räkna mig till 1968-generationen. Född 1957, och därför bara 11 år på på den tiden det begav sig. Men tillräckligt gammal (nåja) för att minnas det som då hände och framförallt att själv ha varit en del av den vänsterradikalisering som präglade första hälften av 1970-talet. Som förnumstig 11-årig pojke i Båstad tog jag 1968 avstånd från demonstrationerna mot svenska tennislandslagets Davis Cup-match mot apartheidstaten Rhodesia. Idrott och politik hörde ju inte ihop! Sju år senare - säkert fortfarande förnumstig, men rejält radikaliserad - deltog jag med liv och lust i demonstrationen i samma Båstad mot svenska tennislandslagets Davis Dup-match mot juntans Chile. Idrott och politik hörde ju ihop!

Jag tänker på på dessa saker eftersom Olof Ehrenkrona (M), intervjuad i Exprssen av Torbjörn Nilsson, betecknar dagens politiska situation som "högerns 1968". Svårigheterna som Socialdemokraterna då hade med att förhålla sig till en kraftigt radikaliserad vänster, motsvarande svårigheter står Moderaterna inför idag, menar Ehrenkrona.

Är det så? Tja, metaforen är fyndig och inbjuder till reflektioner. Men metaforer är också bedrägliga, då de tenderar att överbetona likheter som kanske mer återfinns på ytan än på djupet. Och historien skriver vi alltid i efterhand, aldrig i förväg.

Visst finns det likheter. För 50 år sedan mobiliserades vänsterflygeln i svensk politik, nu mobiliseras högerflanken. Vid båda tillfällena rör det sig om en internationell tendens, inte en svensk. Rörelsen är systemomstörtande, på agendan står att i grunden förändra samhället och den etablerade maktordningen. Såväl då som nu var det många som gjorde anspråk på att tala i folkets namn.

Men det finns också viktiga skillnader. Dagens högerrörelse är populistisk på ett sätt som 1968 års vänsterrörelse inte var. Socialdemokraterna hade dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) som en slags buffert mellan sig själva och den utomparlamentariska vänsterrörelsen. Moderaterna har inte något annat parti mellan sig själv och Sverigedemokraterna. Vänsterrörelsen från 1968 hade begränsade parlamentariska framgångar. Dagens populistiska högerrörelse är starkt representerad i många europeiska parlament och har till och med erövrat presidentmakten i USA.

För mig är den viktigaste skillnaden att 1968-rörelsen var en framtidsorienterad kraft, sprungen ur övergången från industrisamhället till det vi i brist på bättre kallar för kunskaps- eller informationssamhället. Ett nytt samhälle, präglat av nedrivna gränser, transnationalisering, liberalisering, individualisering och ett störtande av det gamla samhällets auktoriteter. Dessa krav vilade på en materiell grund, eftersom förändringarna i vårt sätt att producera varor och tjänster  krävde en samhällsförändring. "Högerns 1968" representerar hittills ingenting som är nytt och framåtsyftande, utan i stället ett tillbakablickande på de gränser, nationalism, grupptänkande och auktoritära tänkesätt som hörde industrisamhället till. Revolution vs kontrarevolution, om ni så vill.

Vi får väl se. Inför det stundande jubiléet och den pågående diskussionen om hur vi bäst ska förklara och förstå framgångarna för dagens högerpopulistiska rörelser påminner jag gärna om Marie Demkers och min bok "I Vattumannens tid? Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag" (Hjalmarson & Högberg, 2005). Och ja, vi kommer på olika sätt att formulera oss i denna sak när 2018 börjar närma sig. Håll utkik!


2017-02-15

Trump möter Netanyahu. Vad händer med USA:s Mellanösternpolitik?

I dag möttes USA:s president Donald Trump och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i Washington. Mötet omgärdades av stort internationellt intresse. Vart är USA:s Mellanösternpolitik på väg? Överger USA nu sitt stöd åt den tvåstatslösning som under flera decennier stått i centrum för fredsansträngningarna? Kommer USA att upphöra med sin kritik av den israeliska bosättningspolitiken på ockuperat palestinskt område? Kommer Donald Trump att uppfylla sitt vallöfte att flytta USA:s ambassad från Tel Aviv i Israel till Jerusalem?

Presskonferensen i samband med att besöket inleddes i kväll gav få eller inga svar. Trump sade sig fundera på hur han skulle göra med ambassaden. Det vore bra, menade Trump, om Israel visade återhållsamhet med bosättningarna. Angående tvåstatslösningen sa Trump att den var helt OK. Men det var en enstatslösning också, eller i stort sett vad som helst som parterna kom överens om. Det viktigaste var att parterna kom överens: "I'm looking at two states and one state. I like the one that both parties like. I can live with either one."

I praktiken innebär Trumps uttalanden två saker. För det första att USA  överger den tidigare linjen att en tvåstatslösning är central i alla seriösa fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier. För det andra att USA nu egentligen inte har någon Mellanösternpolitik - everything goes, bara parterna är överens. Det var en svajighet i sakfrågan som ingen tidigare amerikansk president såvitt jag kan påminna mig ens har varit i närheten av.

Svajigheten skapar förstås osäkerhet på båda sidor av konflikten. På kort sikt gynnar osäkerheten den israeliska högerregeringen, som värnar ett status quo där Israel genom bosättningarna sakta men säkert tar det palestinska territoriet i besittning. Men på lång sikt ligger upprättandet av en palestinsk stat också i Israels intresse - en tvåstatslösning är enda sättet för Israel att kunna kombinera önskan om att vara en judisk stat med att också vara en demokrati. En enstatslösning innebär antingen att Israel upphör att vara en demokrati och i stället blir en apartheidstat, eller att Israel genom befolkningsutvecklingen upphör att vara en judisk stat.

Läget är komplicerat. Israel styrs av en extrem högerregering. Det palestinska ledarskapet är svagt och splittrat. De arabiska grannstaterna har fullt upp med att hantera sina egna inre omvälvningar. Flera arabiska stater har ett gemensamt intressen med Israel i att bekämpa Iran.

USA - och Israel - talar nu om en bredare process där arabstaterna förväntas spela en riktig roll. Det är svårt att se hur en sådan process i praktiken kommer att fungera, om inte tvåstatslösningen står i fokus.

I årets Utrikesdeklaration kungjorde Margot Wallström att Sverige tillsätter ett särskilt sändebud för den israelisk-palestinska konflikten. Det är bra. Sverige har varit aktivt i försöken att skapa fred i området ända sedan mitten av 1940-talet, och har byggt upp en stor kompetens i sakfrågan och breda nätverk i området. Justitierådet Emil Sandström ledde den FN-kommitté som 1947 föreslog upprättandet av en judisk och en palestinsk stat, sida vid sida och i fred med varandra. Folke Bernadotte, Gunnar Jarring, Sten Andersson - listan kan göras lång över svenska diplomater och politiker som deltagit i fredsansträngningarna.

Tillkännagivandet om det särskilda sändebudet möttes med hån och raljans från Israel: Med tanke på den svenska regeringens oerhörda framgångar i att skapa fred över världen, är vi djupt tacksamma för beslutet att äntligen göra slut på regionens problem. Varför kunde de inte ha kommit tidigare? säger Emmanuel Nahshon, talesperson för Israels utrikesdepartement.


Emmanuel Nahsons tonläge påminner om Donald Trumps. Det är inte omöjligt att Donald Trump och Benjamin Netanyahu finner varandra. Deras retorik är lika som bär.

2017-02-13

Förtrycket i Iran döljs av billig slagordspolitik

I helgen utbröt en våldsam debatt om det var rätt eller fel av handelsminister Ann Linde och övriga kvinnliga svenska deltagare att bära slöja i samband med regeringsbesöket i Iran.

Frågan är inte busenkel, och förtjänar en nyanserad diskussion. Slöjan väcker alltid känslor. Den kan vara ett uttryck för religionsfrihet, mångkultur och kvinnors rätt att klä sig som de vill. Slöjan kan också vara ett uttryck för kvinnors underordning och förtryckande patriarkala maktstrukturer. Det är inte alltid enkelt eller möjligt att skilja det ena från det andra.

Svagheten i argumentation hos dem som kritiserat slöjbärandet är bland annat att de inte på ett övertygande sätt lyckats formulera vad den svenska delegationen borde ha gjort i stället. Skulle regeringen ha vägrat att åka till Iran överhuvudtaget? Själv tror jag sällan på isolering som politisk strategi och jag ser inte hur uteblivna besök skulle bidra till att stärka kvinnors ställning i Iran. Skulle Sverige sänt en delegation bestående endast av manliga representanter? Nej, det skulle väl i så fall bara förstärka bilden i Iran av att politik och affärer är manliga angelägenheter. Skulle de svenska kvinnliga delegaterna när de väl var på plats ha genomfört en manifestation och tagit av sig/vägrat bära slöjorna? Tja, kanske det. Men i så fall hade man brutit mot iransk lag, och frågan är om det hade varit gynnsamt för den goda saken. Jag är i alla fall inte övertygad om att en sådan manifestation hade underlättat för Sverige att bidra till demokrati och stärkande av kvinnors ställning i Iran.

Jag är nyfiken på om andra kvinnliga ledare från USA eller Europa hanterat sitautionen annorlunda. I så fall får ni gärna tipsa mig.

Frågan är svår. Jag tillhör dem som i slöjdebatten brukar ha som utgångspunkt att varje kvinna ska få klä sig som hon vill. Hur mycket "ville" de svenska kvinnliga delegaterna bära slöja och hur mycket anpassade de sig till den partiarkala maktordningen i Iran?

Dessa frågor hade förtjänat en nyanserad diskussion. I stället fick vi se Liberalernas partiledare Jan Björklund, samtidigt som han kritiserade den svenska regeringen, dela bilder på Twitter föreställandes Storbritanniens premiärminister Theresa May som utan slöja förde samtal med Irans premiärminister Hassan Rouhani. Det Jan Björklund - medvetet eller omedvetet - däremot undanhöll sina följare var att bilden på Theresa May och ayatollah Khameini var tagen i FN-byggnaden i New York och inte i Iran. I New York hade naturligtvis inte heller de svenska kvinnliga representanterna burit slöja.

Jan Björklund har heller inte - vad jag har sett - kommenterat bilderna på hans dåvarande regeringskollega biståndsminister Gunilla Carlsson (M) som 2012 bar slöja i samband med att hon besökte Somalia i syfte att utveckla det svenska biståndet till landet. Jan Björklunds selektiva kritik urholkar tyvärr hans trovärdighet i sakfrågan.

Foto: Maria Sjöqvist

Situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran är mycket svår. Förtrycket tar sig brutala uttrycksformer. I sin årsrapport 2016 skrev Amnesty: Myndigheterna inskränkte kraftigt yttrandefriheten, föreningsfriheten och mötesfriheten, och grep och fängslade journalister, människorättsförsvarare, fackligt aktiva och andra oliktänkande på vaga och alltför generella anklagelser. Tortyr och andra former av misshandel av fångar var fortsatt vanligt och kunde utföras utan risk för efterräkningar (...) Kvinnor och medlemmar av etniska och religiösa minoriteter utsattes för omfattande diskriminering, både i lagstiftningen och i praktiken. Myndigheterna verkställde grymma bestraffningar, som berövande av synen, stympning och spöstraff. Domstolar avkunnade dödsdomar för en rad olika brott; många fångar, däribland minst fyra ungdomsbrottslingar, avrättades.

Hur vi bäst bekämpar förtrycket i Iran är en oerhört viktig fråga. Debatten om hur vi bäst går till väga bör föras i annan form än genom billig slagordspolitik.

2017-02-12

Nu gäller det - förhindra svensk vapenexport till diktaturer!

Det drar ihop sig till en rejäl debatt om svensk vapenexportpolitik. I början av sommaren lägger regeringen fram en proposition baserad på KEX-utredningen (Krigsmaterielexportöversynskommittén), vilken presenterade sitt betänkande i juni 2015. I KEX-utredningens uppdrag ingick att ge förslag på skärpt lagstiftning för svensk vapenexport till icke-demokratier.

KEX-utredningen presenterade flera goda förslag för att öka transparensen och den parlamentariska kontrollen av svensk vapenexport. Den var också tydlig med att sysselsättnings- eller näringslivsskäl inte kunde utgöra grund för svensk vapenexport. Däremot valde utredningen att inte formulera ett demokratikriterium som var så starkt att svensk vapenexport till diktaturer omöjliggjordes. I stället beskrev utredningen demokratikriteriet som "ett hinder", vilket skulle relateras till en politisk helhetsbedömning i varje enskilt fall. Utredningen valde medvetet bort alternativet att beskriva demokratikriteriet som ett "absolut" hinder.

När propositionen väl kommer i början av sommaren har det gått två år sedan utredningen presenterade sina förslag. Innan dess genomförs Socialdemokraternas partikongress 8-12 april, i Göteborg. Framtidskontraktet som antogs på partikongressen 2013 slår fast att Sverige behöver ett skarpt regelverk som förhindrar vapenexport till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter. Notera formuleringen. Ett regelverk som "förhindrar vapenexport" är en starkare formulering än ett regelverk som utgör "ett hinder". (Ja, Djävulen gömmer sig i detaljerna.)

Jag förutsätter att kongressen 2017 kommer att vilja ha en formulering som är minst lika stark som  2013, och därmed sända en viktig politisk signal till regeringen inför den stundande propositionen. Det finns faktiskt en majoritet i riksdagen för ett skarpt förbud mot att sälja vapen till diktaturer. Förutom de rödgröna ställer även Liberalerna och Kristdemokraterna sig bakom ett sådant krav. Här finns inga skäl att tveka.

Så rusta dig inför en stundande debatt om svensk vapenexport - till exempel genom att läsa Linda Åkerströms utmärkta och helt färska bok "Den svenska vapenexporten" (Leopard, 2017). Boken kan beställas här. Eller varför inte Klas Corbelius kapitel om svensk vapenexport i boken "Framtidsarvet. Svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död" (Bokförlaget Korpen, 2016).

2017-02-09

Opinionsras för M efter att partiet öppnat för SD-samarbete

I en opinionsmätning från Demoskop rekordrasar Moderaterna med 5.8 procentenheter, ner till 18.5 procent. Det är ett av de största opinionsfallen på en månad för ett enskilt parti i de svenska opinionsundersökningarnas historia. Raset är särskilt intressant eftersom Demoskop-mätningen är den första som genomförts efter att Anna Kinberg Batra och Moderaterna öppnat dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Mätningen kommer förstås som en kalldusch för det moderata ledarskapet. Beskedet om att inleda samtal med Sverigedemokraterna var ett sätt för Anna Kinberg Batra, utsatt för hårt internt tryck, att visa ledarskap. Resultatet av flirten med Sverigedemokraterna kan så här långt sammanfattas med ett ord: fiasko. Allianspartierna är nu öppet splittrade i regeringsfrågan och Moderaterna tappade på några veckor mer än 20 procent av sina sympatisörer.

Inte heller dagens Sifo-mätning bjuder tröst åt moderata tigerhjärtan. Visserligen är raset i Sifo inte lika stort som raset i Demoskop. Moderaterna får i Sifo 19.8 procent, en minskning med 2.1 procentenheter och den nedgången ligger inom felmarginalen. Men samtidigt innebär mätningen Moderaternas sämsta resultat i Sifo på över tolv år. Centerpartiet får däremot 11.6 procent, vilket är det bästa resultater för Centerpartiet sedan sommaren 1990. Vinden blåser just nu Cemterpartiets och Annie Lööfs väg. I Expressen undrar K-G Bergström om Moderaterna verkligen har råd att vänta med ett partiledarbyte till efter valet 2018.

Varför valde då de moderata sympatisörerna att så snabbt vända partiet ryggen, efter inviten om samarbete till Sverigedemokraterna? Jag ser åtminstone tre tänkbara förklaringar. 1.) Borgerliga väljare som ogillar samarbeta med Sverigedemokraterna söker sig nu till något annat alliansparti. 2.) Borgerliga väljare straffar Moderaterna för att partiet medvetet splittrat alliansen, inte minst i den viktiga regeringsfrågan. 3.) Anna Kinberg Batras ledarskap har inte imponerat, och sättet på vilket beskedet om Moderaternas nya linje i synen på Sverigedemokraterna kommunicerades lämnade en hel del i övrigt att önska. För att uttrycka det milt.

För Moderaterna är läget nu kritiskt. Partiet närmar sig Bo Lundgren-siffror i opinionen, och Annie Lööf uppfattas av allt fler som alliansens egentliga ledare. I SVT Rapport talar expertkommentatorn Mats Knutson om att partiet riskerar ett fritt fall i opinionen.

Vad ska Moderaterna göra nu? Om partiet håller fast vid sin nya inbjudande linje till Sverigedemokraterna - ett parti som Anna Kinberg Batra själv beskriver som rasistiskt - befäster man splittringen i alliansen. Om partiet retirerar från sin nya linje att samverka med Sverigedemokraterna förlorar man trovärdighet och kommer att förknippas ryckighet och populism. Damned if you do, and damned if you don't. Kanske väljer partiet att blunda, hålla tummarna och hoppas på att opinionsraset bara var en kortvarig effekt. De moderata partistrategerna har lite att ta i, om man säger så.

2017-02-08

Opartiskt? Om Ebba Busch Thors och andra politikers medverkan i underhållnings-TV

Kristdemokraternas partildare Ebba Busch Thors medverkan i underhållningsprogrammet "Så ska det låta" i SVT i söndags väckte viss upprördhet. Det är obegripligt att SVT låter en toppolitiker nojsa runt i ett av deras mest populära underhållningsprogram, skrev till exempel journalisten Natalia Kazmierska i Aftonbladet.

Visserligen kan man diskutera var lämplighetens gräns går för politiker att medverka i underhållningssammanhang överhuvudtaget. Jag är inte säker på att dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborgs medverkan i tv-programmet Silikon år 2000 - där han bland annat svarade på frågor om när han "mätte sin snopp" senast och huruvida han "rakade pungen" - befann sig på rätt sida av denna gräns. Men ur ett public service-opartiskhetsperspektiv har jag inga problem med att kända politiker medverkas i tv-sammahang som ligger utanför politiken. Det må vara Fredrik Reinfeldt som intervjuare i "Toppmötet" (även om den programserien brast i andra avseenden), Gudrun Schyman i På spåret" eller Göran Persson dansandes med kossan Doris i barnprogrammet Abrakadabra.

Däremot har jag svårt för - och har vid flera tillfällen kritiserat - den ängslan och oro som kringgärdat Sveriges Radios och Sveriges Televisions förhållningssätt i opartiskhetsfrågor. Jag var kritisk till Sveriges Televisions beslut att frånta Karin Hübinette uppdraget som programledare för nyhetsprogrammen Aktuellt och Agenda när hennes syster, Hillevi Engström (M), hösten 2010 utnämndes till arbetsmarknadsminister i den dåvarande alliansregeringen. Här iakttog jag en förändring över tid. Under Thomas Bodströms tid som socialdemokratisk justitieminister i början av 2000-talet tilläts hans syster Cecilia Bodström vara chef för SR Ekots aktualitetsprogram, P1 Morgon, Studio Ett och God Morgon Världen samt vikarierade som programchef för Sveriges Radios P1.

Samma ängslan såg jag inför valet 2014, då SVT vägrade sända Stefan Jarls dokumentär eftersom den anses vara alltför ”systemkritisk” och skulle kunna uppfattas som en ”partsinlaga”. Timbuktus och Sebbe Staxxs låt ”Svarta duvor & vissna liljor” fick inte spelas okommenterad i SR:s musikflöde. Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström stängdes av från programmet ”Nyhetskommissionen” i P4 Gävleborg, eftersom han kunde "förknippas med” ledarsidans politiska färg, även om han själv inte hade någon politisk koppling. Vid samma tid beslöt Sveriges Radio att stänga av komikern Soran Ismail från medverkan i ”Morgonpasset i P3” eftersom han ”varit öppen med sina åsikter om ett riksdagsparti” (Sverigedemokraterna).

Så bejaka öppenheten och mångfalden. Pluralism är vår tids objektivitet.

*
 
Jag noterar också att Ekot gått ut med en "rättelse" för att man inte klargjorde att historieprofessorn Kjell Östberg också är "skribent med tydlig vänsterinriktning", i samband med att Östberg medverkade som expert i "Lördagsintervjun" i helgen. På en fråga från Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg om vilka principer som legat till grund för Ekots ställningstagande svarar Ekot att man "bedömer varje enskilt fall för sig". Så kan man ju säga. Men problemet med den principen är att man riskerar att låta mobb och nättroll bestämma var gränsen ska gå.

2017-02-06

S + M = Sant?

På DN Debatt i dag öppnar tidigare försvarsministern Mikael Odenberg (M) för en regering med Socialdemokraterna och Moderaterna. Odenberg driver tesen att svaga S-ledda eller M-ledda regeringar skadar Sverige eftersom de omöjliggör de strukturreformer han menar att landet behöver. Därutöver avfärdar Odenberg tanken på att alliansen skulle regera med stöd av Sverigedemokraterna. "Den dörren måste stängas", skriver han

Anna Kinberg Batra och Moderaterna var snabbt ute och markerade avstånd till Mikael Odenbergs förslag. Moderaterna vill "byta ut Stefan Löfven" och "hålla ihop alliansen även efter valet" skriver Moderaternas pressavdelning i en skriftlig kommentar till debattartikeln.

Stefan Löfven håller däremot dörren på glänt. "Vi måste titta på olika möjligheter att samarbeta över blockgränsen", säger han till Dagens Nyheter. Samtidigt betonar han att en S+M-regering naturligtvis inte är förstahandsvalet.

Hur realistisk är då tanken på en gemensam S+M-regering? Inte särskilt realistisk. Men heller inte helt osannolik.

Ett scenario är att de fyra allianspartierna blir större än de rödgröna partierna i valet 2018, och lyckas bilda en gemensam alliansregering. Socialdemokraterna lägger under hösten fram sin egen budget, som i slutvoteringen ställs mot alliansens regeringsbudget. Sverigedemokraterna kan då - om partiet är missnöjt med hur det har behandlats av den sittande alliansregeringen - välja att stödja Socialdemokraternas budget. Om Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna tillsammans efter valet 2018 är större än de fyra allianspartierna så faller regeringsbudgeten och regeringskrisen är ett faktum - ungefär på samma sätt som efter valet 2014. I ett sådant läge är det mesta möjligt, inklusive en S+M-regering. Det är inte särskilt svårt att skissera på ytterligare scenarier som efter valet 2018 skulle leda till regeringskris.

Jag är ingen vän av breda regeringar. De tenderar att dölja de centrala skiljelinjerna i ett samhälle, och det tror jag i längden inte är bra för demokratin. Socialdemokraterna och Moderaterna representerar fortfarande de politiska huvudalternativen på vänster-högerskalan i svensk politik. Ska dessa partier regera tillsammans ska det vara under en kortare period, och för att hantera en akut kris. Därför hoppas jag att vi aldrig hamnar i ett läge där en sådan regering uppfattas som nödvändig.

2017-02-05

Om barn och IT. Sluta tjata om "skärmtid"

Sluta tjata om barns "skärmtid", säger docent Elza Dunkels i en intressant artikel i Svenska Dagbladet i dag. Elza Dunkel är mer bekymrad över föräldrarnas oro över barnens IT-användning än över hur mycket tid barn i dag faktiskt är uppkopplade. Begreppet ”skärmtid” är så brett att det är helt meningslöst att använda. Det kan innebära allt från att porrsurfa till att prata med mormor via Facetime, säger Elza Dunkel. Hon lyfter också fram den slentrianmässiga moralisering som fortfarande präglar diskussionen om barns IT-användning: Om man berättar för sina kollegor att ens dotter ägnade hela jullovet åt att läsa Harry Potter skulle alla nicka bekräftande och tänka ”Åh, vad fint”. Men om man i stället sagt att hon suttit i soffan hela lovet med Ipaden så skulle det inte ses som lika gulligt. 

Själv tänker jag på alla gånger jag som liten och ett barn av TV-generationen av min kärleksfulla moder fick höra: "Du ska väl inte sitta och hänga framför TV:n hela eftermiddagen. Gå ut och lek i stället!" En gång i mina tidiga tonår - den 15 augusti 1971 - följde jag för en gångs skull hennes uppmaning. Det var en solig söndagseftermiddag, och jag hade under många timmar framför TV:n följt avslutningsdagen av friidrotts-EM i Helsingfors. När jag väl kom ut blev jag påkörd av en bil. Jag fick tillbringa elva dagar på Ängelholms lasarett med brutet ben och därefter hoppa omkring på kryckor i flera månader. Ända fram till sin död förra året plågades min kära mamma av dåligt samvete över att det var hon som uppmanat mig att gå ut...

Digitaliseringen håller på att bli en naturlig del av vår vardag. Ordet "skärmtid" är snart daterat. Precis som Elza Dunkel säger är inte den viktiga frågan om vi är uppkopplade eller inte utan i stället hur vi utnyttjar - eller inte utnyttjar - nätets möjligheter. TV-tittandet var passivt, och när jag var liten hade vi dessutom bara en kanal att titta på. (OK - som född och uppvuxen i Båstad kunde jag också se dansk TV. Inte för att jag förstod vad de sa, men i alla fall.)

Nätet ger betydligt bättre möjligheter till kreativitet och interaktion. På min tid fick man skicka brev till Tant Anita och Televinken, och i bästa fall få sitt brev uppläst i TV. Det var på framkant då, men naturligtvis inte utvecklande på samma sätt som dagens digitala verklighet.

Ibland får jag frågan om jag inte tröttnar på att vara uppkopplad, eller på att "hänga" på sociala medier. Tja. Det är ingen som frågar mig om jag inte tröttnar på att läsa, eller tröttnar på att fika, eller tröttnar på att följa samhällsutvecklingen och analysera politik - det vill säga andra saker jag gör dagligen.

Så simma lugnt. Stimulera barnen att göra kreativa och interaktiva saker på nätet, i stället för att med klockan i hand lägga vuxenångesten i deras knä.

2017-02-03

Kent Ekeroth åtalas. Om Sverigedemokraterna och brottsligheten

Den sverigedemokratiske riksdagsledamoten Kent Ekeroth åtalas, misstänkt för ringa misshandel i samband med att han slagit till en man i ansiktet i en nattklubbskö vid Stureplan i Stockholm en sen natt i november 2016. Kent Ekeroth var inblandade i den så kallade Järnrörsskandalen sommaren 2010, då han mitt i natten filmade ett par SD-vänner när de beväpnade sig med metallrör och kastade ur sig sexistiska och rasistiska kommentarer. Därefter har han varit inblandad i en stor mängd olika krogbråk.

Kent Ekeroth kan naturligtvis vara oskyldig till det brott han misstänks för. I en rättsstat som Sverige är upp till domstolen att avgöra.

Men åtalet mot Kent Ekeroth riktar oundvikligen uppmärksamheten mot Sverigedemokraternas egen syn på brottslighet. Kent Ekeroth var under många år partiets rättspolitiske talesperson och han har fram tills nu varit partiets drivande kraft i riksdagens justitieutskott. Om Sverigedemokraterna skulle bilda regering hade det varit naturligt att Kent Ekeroth blivit justitieminister.

Inget annat parti än Sverigedemokraterna har heller profilerat sig så starkt i frågan om strängare och hårdare straff, särskilt mot våldsbrott. Vårt recept mot våldet är tydligt - hårdare straff, skrev Kent Ekeroth själv i en artikel i Sydsvenskan för en tid sedan. Ordkombinationerna "hårdare straff" eller "strängare straff" och "Kent Ekeroth" ger tusentals träffar på Google.

Författaren Gellert Tamas har i en artikel i Aftonbladet för ett par år sedan visat att Sverigedemokratiska riksdagsledamöter själva är minst lika brottsbenägna som de förkättrade invandrare som partiet annars ondgör sig över. "Medan endast 5 procent av sverigefödda, med svenskfödda föräldrar, varit misstänkta för brott, är motsvarande siffra för dömda SD-ledamöter dubbelt så hög", skriver Tamas - en lika hög överrepresentation som bland utlandsfödda. Gellert Tamas tillägger "Överrepresentationen bland SD:s riksdagsledamöter blir högre ju grövre brott det handlar om." Sverigedemokraternas ständiga rop på strängare straff och fler poliser framstår mot denna bakgrund snarast som ett rop på hjälp, en undermedveten vädjan om att få skydd mot sig själva.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) fick nyligen ta emot kritik - av bland annat Sverigedemokraterna - för att inte myndigheten vill genomföra ännu en undersökning om sambandet mellan invandrarbakgrund och brottslighet. Man kunde naturligtvis parafrasera idén och kräva en undersökning om sambandet mellan att vara sverigedemokratisk riksdagsledamot och att vara brottsbenägen. Hur ser egentligen orsakspilarna ut? Är det de brottsliga gärningarna som underlättar karriären inom Sverigedemokraterna? Eller är det karriären inom Sverigedemokraterna som leder till ökad benägenhet att begå brottsliga handlingar?

Frågorna ovan är naturligvis retoriska. Min avsikt är endast att visa på det olyckliga i att stigmatisera grupper som särskilt brottsbenägna. Skulle vi peka ut en enskild grupp som är särskilt brottsbenägen, i synnerhet när det gäller grova våldsbrott, är det gruppen män.

För övrigt tycker jag det är alldeles för mycket fokus på straff och repression i den kriminalpolitiska debatten. Jag påminner gärna om min bok "Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid" (Atlas 2014), om förre justitieministern Lennart Geijer. Han ville inte bara stänga utan helst också riva alla fängelser, eftersom de inte gjorde någon nytta utan bara genererade grövre brottslighet. Det ni, kära läsare, det är en kriminalpolitisk vision som det inte syns många spår av i dagens debatt.

2017-02-01

Tre frågor till Ebba Busch Thor

I kväll medverkar Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor i SVT Aktuellt. Jag misstänker att partiets prekära opinionsläge kommer att stå i fokus, liksom relationen till Sverigedemokraterna nu när Moderaterna uppgraderat det partiet till samtalspartners.

Om jag var programledare och fick ställa tre frågor till Ebba Busch Thor, vilka skulle jag då välja? Jo, följande tre.

1.) Hur skall Kristdemokraterna bryta sitt svåra opinionsläge och börja växa igen? Du får inte använda uttrycket "vi måste bli tydligare" i ditt svar.

2.) Vilken roll tycker du att Kristdemokraterna ska fylla i svensk politik? Vad särskiljer Kristdemokraterna från övriga allianspartier?

3.) Ja, vi vet att du helst vill ha en Alliansregering. Men om du efter valet 2018 tvingas välja mellan att ingå i en S-MP-C-L-regering eller en regering tillsammans med M, vilken väljer du då?

Det vore intressant att höra uppriktiga svar från Ebba Busch Thor på åtminstone frågorna 1 och 2. Jag tror hon skulle ducka på fråga 3, men man kan aldrig veta säkert.

2017-01-31

I dag möttes M och SD. Hur påverkar det samarbetet inom Alliansen?

I dag träffades Moderaterna och Sverigedemokraterna i ett första möte om hur partierna ska kunna samarbeta i riksdagsarbetet. Moderaternas pressekreterare Andreas Hamrin upprepar för Ekot att Moderaterna söker stöd i enskilda frågor från samtliga riksdagspartier, inklusive Sverigedemokraterna, där det finns förutsättningar att komma överens.

Hur påverkas då samarbetet inom Alliansen av att Moderaterna nu öppnat för att på egen hand samarbeta med Sverigedemokraterna?

1.) Moderaternas vilja att samverka med Sverigedemokraterna synliggör splittringen inom Alliansen i den viktiga regeringsfrågan. Den frågan var tidigare ett av Alliansens starka kort, nu har den i stället blivit en öm tå. I förlängningen riskerar splittringen att urholka bilden av Alliansens regeringsduglighet.

2.) Sättet varpå Anna Kinberg Batra informerade sina partikollegor väcker frågor om samtalsklimatet inom Alliansen. Moderaterna hade inga skäl till brådska när det gällde att berätta om sin nya linje - frågan hade ju diskuterats intern i partiet under lång tid. Ändå väljer Anna Kinberg Batra att informera centerledaren Annie Lööf om sina nya planer via SMS kvällen före utspelet. Hur tänkte man där? Eller tänkte man inte alls? Resultatet såg vi vid Annie Lööfs pressträff dagen därpå. She was not amused, om man säger så.

3.) Det råder oklarhet inom Alliansen om vad Moderaternas samverkan med Sverigedemokraterna syftar till. Moderaterna vill nå enighet med Sverigedemokraterna i frågor där Alliansen tycker olika. Men vilka frågor tänker man då på? Och vad vill man uppnå med en sådan enighet, med ett parti som Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra öppet karaktäriserar som rasistiskt? Moderaterna och Sverigedemokraterna har ju inte förutsättningar att få igenom sin gemensamma politik i riksdagen. Här tar logiken slut. Enbart symbolpolitik finns kvar.

Vi vet ännu inte hur Moderaternas nya linje tas emot av väljarna. I dag publicerades en ny undersökning från Ipsos, där inga egentliga opinionsförändringar ägt rum. Men 90 procent av den undersökningen genomfördes innan  Moderaternas nya linje blev känd. (OBS: I en tidigare version av texten trodde jag att merparten av Ipsos-undersökningen var genomförd efter det att Moderaternas nya linje blev känd. Men så var det alltså inte.)

Trots splittringen är arbetshypotesen fortfarande att allianspartierna går till val tillsammans hösten 2018. De har inte så mycket att välja på än att hålla ihop utåt. Men Alliansens varumärke är skadat, och den kommer knappast att vara lika stark som när Fredrik Reinfeldt ledde den till valseger 2006 och 2010.

2017-01-29

Det går fort nu - i USA och i Sverige

Det går fort nu.

I USA har Donald Trump under sina första dagar som president hunnit med att uttala sig positivt om tortyr och förorda skendränkningar som förhörsmetod, beslutat att påbörja bygget av en fysisk mur mot Mexiko och stänga gränsen för flyktingar och för medborgare från flera arabiska stater.

Samtidigt i Sverige har moderatledaren Anna Kinberg Batra öppnat för samverkan med Sverigedemokraterna, ett parti med nazistiska rötter och som hon själv betraktar som rasistiskt. I Ekots lördagsintervju igår valde moderaternas vice ordförande Elisabeth Svantesson att beskriva Sverigedemokraterna som ett parti med "speciella rötter" i stället för det vedertagna uttrycket "nazistiska rötter". Normaliseringsprocess pågår och Jimmie Åkesson gnuggar händerna.

Vad händer nu? Jag vet inte. Men svaren på följande frågor får stor betydelse för den fortsatta händelseutvecklingen, i USA och i Sverige.

USA

Hur kommer de amerikanska domstolarna att förhålla sig till Trumps försök att genomföra sina förslag? I maktdelningens USA har domstolarna en viktig roll att spela. Trumps beslut har fattats i form av dekret, och dekret får inte strida mot gällande lag (utom i fall av särskild säkerhetspolitisk betydelse). Domstolarna lär få mycket att göra, och deras avgöranden påverkar Trumps möjligheter att genomföra sina förslag.

Vem vinner maktkampen inom republikanerna? Javisst, republikanerna har majoritet i kongressens senat och representanthus. Men republikanerna är djupt splittrade och missnöjet mot Donald Trump har varit vitt utbrett. Trumps möjligheter att genomföra sin politik blir starkt beroende av hur maktkampen inom republikanerna gestaltar sig.

Hur reagerar världssamfundet på Trumps politik? Hur kommer Ryssland att förhålla sig? Hur kommer USA:s bundsförvanter i Europa att agera? Kommer USA att mötas av så starka motaktioner att Trumps ställning, eller åtminstone hans politik, blir omöjlig? Världssamfundets reaktioner får konsekvenser även för USA:s ekonomi och i förlängningen för den amerikanska väljaropinionens inställning.


Sverige

Hur reagerar väljaropinionen på Moderaternas nya linje gentemot Sverigedemokraterna? Om Moderaterna växer i opinionen stärks Anna Kinberg Batras ställning och den nya linjen befästs och kan utvecklas. Men om Moderaterna inte växer, eller i stället till och med minskar, försvagas Anna Kinberg Batras ställning ytterligare och partiets normalisering av Sverigedemokraterna uppfattas, åtminstone för en tid, som ett felsteg.

Hur ställer sig Centerpartiet och Liberalerna? Var går dessa partiers smärtgräns för fortsatt allianssamarbete? Hur länge kan Annie Lööf och Jan Björklund acceptera att alliansens statsministerkandidat förhandlar med Sverigedemokraterna vid sidan av allianssamarbetet? Hur reagerar Centerpartiets och Liberalernas medlemmar på att Moderaterna öppnar dörren för ett rasistiskt impregnerat parti som Sverigedemokraterna?

Vad händer inom Moderaterna? Det finns moderater som ser med djup ovilja på partiledningens nya linje, och en del aktiva medlemmar har till och med lämnat sina uppdrag och till och med partiet. Blir den nya linjen ett segervapen för Anna Kinberg Batra internt, eller blir det tvärtom. Här kommer väljaropinionen förstås att bli av stor betydelse.
*

Det är för tidigt att försöka ge någa svar. Så håll ögonen på frågorna i stället.

2017-01-27

Vägen mot Förintelsen. Var går skammens gräns för oss?

Är det så att Förintelsens minnesdag uppmärksammas extra mycket i år? I så fall är det bra. Det finns ett stort värde i att hedra minnet av de människor som mördades av nazisterna och i att skärpa våra tankar om hur detta ohyggliga och avskyvärda faktiskt kunde få hända.

Vi lever i en tid då USA:s nyvalde president öppet uttalar sig positiv om tortyr och vill införa skendränkningar som förhörsmetod. I årets presidentval i Frankrike är det högerextrema partiet Nationella frontens partiledare en av förgrundsgestalterna. I Sveriges Television bjuds företrädare för nätsajten Avpixlat, som ogenerat sprider hat och främlingsfientlighet, in för att diskutera om det går att lita på svenska medier. Och idag, på Förintelsens minnesdag, meddelar Moderaterna att partiet inleder samtal med Sverigedemokraterna - ett parti med rötter just i nazismen och som av Anna Kinberg Batra för bara några månader sedan betecknades som rasistiskt.

Ja, vart är vi på väg? I Expressen skriver Göran Rosenberg om hur nazisternas växande övergrepp mot judarna kringgärdades av en process av anpassning och normalisering som dövade sinnen och tystade samtal. Bit för bit stegrades terrorn, människor vande sig och det onormala uppfattades till sist som normalt: Efter varje våg av chock och avsky vande sig folk snart vid den nya skamgränsen och anpassade sig, eller vände ryggen till, eller började rentav tycka att det som hände var rätt och riktigt, eller i varje fall förklarligt på något sätt. (...) Och rätt var det var hade den ena skamgränsen efter den andra passerats och så många namn fogats till listan över det nyss otänkbara, till sist också namn som Treblinka och Auschwitz.

Javisst, Göran Rosenberg är noga med att betona att världen är annorlunda idag, och att det som hände då inte med nödvändighet kommer att hända igen. Men människan är ungefär densamma då som nu, menar Rosenberg, med samma förmåga att under vissa omständigheter förledas att tänka och göra snart sagt vad som helst.

Så låt oss utnyttja denna Förintelsens minnesdag till att fundera över var skammens gräns går för oss. Vilka gärningar är vi beredda att acceptera och vilka gärningar är vi aldrig beredda att acceptera eller normalisera. Låt oss använda minnesdagen till att samla kraft och styrka för att stå emot en normalisering av handlingar som överskrider skammens gräns. Låt oss göra det tillsammans, gärna över partigränser. Så hedrar vi bäst minnet av alla dessa döda, så hjälps vi åt att sätta gränser och så minskar vi tillsammans risken för att historiska illdåd kommer att upprepas i vår tid eller i någon annan tid.
*
 Not: Jag ser att Göran Rosenbergs text i Expressen är ett tal som han framför vid högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm.

Läs också gärna min text Låt aldrig likgiltigheten vinna.

2017-01-24

Dagens turbulens i Alliansen - hänger ni med?

Turbulensen inom Alliansen fortsätter, och idag har det inte varit lätt att hänga med i turerna. Låt oss göra ett försök.

Det började med att Centerpartiets gruppledare i riksdagen Anders W Jonsson i en intervju med Ekot uppmanade Moderaterna att välja mellan Alliansen eller Sverigedemokraterna i riksdagens utskottsarbete. Om Moderaterna vill samarbeta med Sverigedemokraterna så är vi först att beklaga det. Moderaterna kommer då att få välja. Antingen så pratar de med oss eller så pratar de med SD. Vi vill fortsätta allianssamarbetet. Men Moderaterna måste välja, sa han.

Anders W Jonssons uttalande väckte stor uppmärksamhet, och i medierapporteringen tolkades det som ett hot om att hoppa av Alliansen. Oron föranledde centerledaren Annie Lööf att på twitter skriva: Nu behöver vi skruva ner tonläget lite grann i det mediala samtalet. Centern är en grundbult i alliansen och vi kommer givetvis inte att lämna. Anders W Jonsson valde då att backa från sina tidigare uttalanden: Det var en olycklig formulering, sa han till TT.

Samtidigt gick Ebba Busch Thor ut och tog avstånd från Anna Kinberg Batras önskemål om att förhandla med Sverigedemokraterna i politiska frågor. För oss är det inte aktuellt att förhandla med Sverigedemokraterna. Det får stå för Moderaterna, sade Ebba Busch Thor till Dagens Nyheter. Däremot håller Ebba Busch Thor fast vid att Alliansen redan i år borde lägga ett gemensamt budgetförslag för att med hjälp av just Sverigedemokraterna fälla regeringen. Och Anna Kinberg Batra vill att Moderaterna förhandlar med Sverigedemokraterna i enskilda politiska frågor samtidigt som hon vill leda Alliansen, och trots att Liberalerna och Centerpartiet motsätter sig samtal med Sverigedemokraterna.

Hänger ni med? Då är ni duktiga.

Alliansens mediestrateger har under dagen kämpat i motvind. Cirkus Alliansen - sista föreställningen?, skriver Svenska Dagbladets politiske reporter Claes Lönegård. Expressens huvudledare fyller på med rubriken: Alliansen har blivit som en Norénfamilj. På ledarplats skriver Dagens Nyheter Anna Kinberg Batra lägger ut dimridåer. Ekots Tomas Ramberg beskriver läget inom Alliansen som det sämsta stämningsläget i allianskvartetten sen den bildades. SVT:s inrikespolitiska kommentator Margit Silberstein skriver: Väljarnas förtroende för Alliansen som ett regeringsalternativ undergrävs metodiskt och rejält. Och i Expressen skriver K-G Bergström: Alliansen är i spillror efter veckans turer.

Javisst, Alliansen kan fortfarande samla ihop sig och under Anna Kinberg Batras ledning vinna valet 2018. Men uppförsbacken är onekligen brantare i dag än vad den var för ett par veckor sedan.