Skallet går - för vilken gång i ordningen - mot Sveriges militära alliansfrihet. De senaste åren har alliansfriheten av sina kritiker beskrivits som meningslös, föråldrad, falsk och omoralisk - eller varför inte alla dessa saker på en gång. Nu senast är det professorn i internationell rätt Ove Bring som i sin bok Neutralitetens uppgång och fall (Atlantis, 2008) talar om det "naturliga" i att neutralitetetspolitiken överges och att Sverige i förlängningen går med i Nato.
Jag fick i dag tillfälle att i Godmorgon Världen i P1 kommentera Ove Brings idéer. Ove Bring är en skicklig folkrättsjurist. Men som så ofta när jurister kommenterar politik blir det som Bambi på is. Det finns inget "naturligt" i att Sverige överger sin militära alliansfrihet och blir medlem av Nato. Lika lite som det är "naturligt" att Sverige bibehåller alliansfriheten. Politik handlar inte om att något är "naturligt", utan om konkurrerande strategiska och värdebaserade bedömningar kring vilka beslut som skall fattas.
Vänstern betonar politik som ett sätt att hantera motsättningar, som en kamp mellan olika intressen. Det är min uppfattning att liberaler och konservativa oftare vill betrakta politik som ett uttryck för "sunt förnuft" eller naturlighet. Ove Bring menar också att politikerna måste upplysa svenska folket om att Nato förändrats, så att den Nato-fientliga opinionen inte hindrar det naturliga steget till svenskt Nato-medlemskap. En statlig informationskampanj, kanske?
Det finns starka politiska skäl till att Sverige inte bör gå med i Nato. De mest centrala är att vi förlorar politisk handlingsfrihet, att närheten till USA kan utgöra ett säkerhetspolitiskt hot för Sverige samt att vi blir en del av Natos kärnvapenparaply. Det finns förstås argument för också, men de kan andra redogöra för bättre än jag. Poängen är att det är politiska bedömningar och inte någon "naturlighet" som avgör om Sverige skall bli medlem av Nato eller ej.
Folkpartiet skall tillsätta en opolitisk expertgrupp för att utreda frågan om svenskt Nato-medlemskap. Jag citerar med glädje försvarsminister Sten Tolgfors kommentar till denna utredning: Det är inte en fråga där man utreder sig fram. Det är en fråga om politisk vilja. Just så.
6 kommentarer:
Bra, Natomedlemskap är verkligen en politisk fråga. Tyvärr finns det risk för att den inte kommer behandlas så - alltså i en öppen debatt, utan att Sverige smygs in.
Håller inte med om att Ove Bring är en bra folkrättsjurist. Han hävdar ju att Afghanistan inte är ockuperat. På direkt fråga svarar han att landet inte heller var ockuperat av Sovjet. Irak är inte längre ockuperat. Hur var det med de baltiska staterna? Hur med Tibet?
Den mannen kan man inte hålla i handen om Sverige skulle hotas av ockupation.
Man kan invända att det inte är aktuellt. Men principen. Har inte afghaner och irakier lika rätt som vi till nationell suveränitet?
Sixten
Anser du att Sverige är alliansfritt idag? Anser du att Sverige kommer att kunna agera neutralt i händelse av krig inom EU? Anser du att de åtaganden vi förbundit oss att göra i EU samt de militära övningar vi har med NATO inte står i motsättning till neutraliteten och alliansfriheten? Som Bring påpekar i reportaget har ju både Göran Persson och Carl Bildt sagt att Sverige kommer att agera om EU-länder blir angripna. Ytterligare en fråga - var i reportaget hävdar Ove Bring att det är "naturligt" att överge neutraliteten och gå med i NATO?
Jag har ingen åsikt i Nato-frågan, eftersom jag inte bor i Sverige. Dock kan jag inte låta bli att undra över Bjerelds argument mot:
1. "närheten till USA kan utgöra ett säkerhetspolitiskt hot för Sverige."
Vilka potentiella hot mot Sverige tänker Bjereld på? Alla grannländer är nära bundsförvanter och-eller Nato allierade, så det kan inte vara därifrån hotet skulle komma. Oljan kan väl vara ett potentiellt hot, men det är svårt att tänka sig att en OPEC-blockad inte skulle gälla Sverige, med eller utan Nato-medlemskap. Det iranska kärnvapenhotet - av alla tänkbara Nato-mål tvivlar jag på att Iran skulle bomba just Sverige, såvida man inte vill skjuta ett varnings-skott mot tomma skogar. Så vilket hot är det Sverige måsta ta hänsyn till?
2. "samt att vi blir en del av Natos kärnvapenparaply."
Sverige lever UNDER Natos kärnvapenparaply som det är nu, och medlemskap kan varken göra till eller från. Sverige komme aldrig att bli EN DEL av paraplyet, såvida inte Bjereld har i tankarna att Nato-medlemskap skulle förmå Sverige att skaffa A-vapen.
Sverige är militärt alliansfritt. Hur vi skulle agera i ett krig inom EU är en alltför hypotetisk fråga för att ge ett rimligt svar på - någon sådan hotbild ser vi inte. Vilket handlingsutrymme den militära alliansfriheten ger oss i en krigssituation vet vi inte heller - det beror på omständigheterna. Säkert är i alla fall att vår handlingsfrihet i en krigssituation i omvärlden är större om vi är militärt alliansfria än om vi är med i en försvarsallians som Nato. Bring argumenterar för neutralitetens "naturliga" utfasning på s 23 i sin bok.
Den absoluta majoriteten av Europas länder är medlemmar i NATO. Det är sannolikt enbart en tidsfråga innan Ukraina och Makedonien blir det.
Sverige deltog i NATO-operationer på Balkan och gör så i Afghanistan.
Våra stridsflygplan och kommandostrukturer på marken är NATO-anpassade. Vi samövar med NATO.Våra officerare undergår NATO-utbildning.
Sverige är redan till gagnet medlem i NATO.
Självklart skall vi, även till namnet ansluta oss till den organisationen av demokratiska stater, villiga att försvara varandra.
Alla motargument bygger antingen på illusionen om att Sverige skall kunna hålla sig utanför en konflikt som engagerar resten av Europa, inkl. vårt närområde, eller på ett djupgående hat mot NATO´s främste medlem, USA.
Man kan nog vara ganska övertygad om att de som fortsätter att motsätta sig ett svenskt, formellt medlemsskap i NATO, håller på att spotta i duktigt ökande motvind.
Bjereld 9.49 PM
"Säkert är i alla fall att vår handlingsfrihet i en krigssituation i omvärlden är större om vi är militärt alliansfria än om vi är med i en försvarsallians som Nato."
Det är helt korrekt, men frågan är om handlingsfriheten kan användas till pragmatiska åtgärder.
En annan fråga är vilket pris Sverige måste betala de facto för den handlingsfriheten. Det finns minst två pris - ett politiskt och ett ekonomiskt. Endast om man mäter det ekonomiska priset och uppskattar det politiska kan en rimlig diskussion föras kring handlingsfriheten.
Skicka en kommentar