2008-11-30

Om moderaterna och flyktingpolitiken

I dag skriver Svenska Dagbladets politiske kommentator Göran Eriksson att moderaterna vill göra flykting- och integrationspolitiken till en valfråga.

Visst finns det problem inom svensk flykting- och integrationspolitik. På samma sätt som det finns problem inom socialpolitiken, hälso- och sjukvårdspolitiken, skolpolitiken, miljöpolitiken, arbetsmarknadspolitiken och försvarspolitiken - för att bara räkna upp en handfull politikområden.

Att förneka att det finns problem inom dessa och andra områden blir absurt. Att påstå att det finns problem inom dessa områden blir banalt. Avgörande är i stället hur vi uppfattar och väljer att definiera problemen, och vilka lösningar vi förespråkar. I det avseendet skiljer sig inte flykting- och integrationspolitiken från andra politikområden.

Jag tror inte att moderaterna väljer att göra flykting- och integrationspolitiken till en valfråga (om man nu verkligen väljer att göra det) i syfte att vinna röster från Sverigedemokraterna. Den moderata partiledningen håller sig ideologiskt för god för en sådan strategi. Sverigedemokraternas väljarbas är också så liten att det skulle vara irrationellt för ett stort parti som moderaterna att sikta in sig på just den väljargruppen.

Men moderaterna - som ju faktiskt har de mest invandringskritiska väljarna bland riksdagspartierna - skulle ha ett intresse av att visa alla sina väljare att Sverigdemokraterna inte har frågan om integrationspolitik på egen entreprenad. En sådan strategi skulle kunna bidra till att Sverigedemokraterna hamnar utanför riksdagen och därmed garantera att en ny borgerlig alliansregering inte skulle riskera att bli beroende av Sverigedemokraterna.

Men politiken styrs ibland av sin egen logik. Visst skall integrationspolitiken diskuteras i valrörelsen på samma sätt som andra politiska sakområden. Men det är viktigt att moderaterna och de andra partierna ser till att de inte definierar problemen på samma sätt som Sverigedemokraterna, eller att de förfaller till Sverigedemokraternas retorik och språkbruk. I så fall är steget inte långt till att mer än fyra procent av väljarna skall uppfatta också Sverigedemokraternas lösningar på problemen som rimliga. Spåren från Danmark - där de traditionella partierna inte lyckades hålla rågången till det högerpopulistiska Dansk Folkeparti klar - förskräcker.

Så diskutera gärna flykting- och integrationspolitiken - men utifrån en demokratisk värdegrund och inte utifrån en högerpopulistisk retorik. Jag citerar t ex med glädje ur Ulf Kristerssons (m) anförande den 28 november om moderaternas integrationspolitik:
Några av världens mest dynamiska och framgångsrika länder är också några av världens mest internationaliserade. I klassiska invandrarstäder som New York och London är invandraren en lika viktig del av gatubilden som av självbilden. Min favoritborgmästare Michael Bloomberg påpekar stolt att 40 procent av New Yorks invånare är födda utanför landets gränser. Och att i stadens skolor pratar eleverna 198 av de olympiska spelens 202 olika språk. I New York City bor 800.000 muslimer och en kvarts miljon kineser.

Det är just ur ett sådant perspektiv vi skall diskutera flykting- och invandringspolitiken. Då finns det en möjlighet att få upp sakfrågorna på bordet samtidigt som man stämmer i bäcken för högerpopulistisk flyktingfientlighet.

2008-11-26

Piratpartiet till Bryssel?

Nu är det bara drygt fem månader kvar till valen till Europaparlamentet. Min käre kollega Henrik Oscarsson har på sin alltid läsvärda blogg analyserat hur stor procentandel röster ett parti kan få och ändå riskera att bli utan mandat. I Sverige gäller fyraprocentsspärren även till Europaparlamentet och hypotetiskt kan ett parti få 4,44523 procent av rösterna utan att för den skull vara garanterad representation i Bryssel - det beror på hur rösterna fördelar sig i övrigt.

Min ingång här är i stället hur få röster ett parti kan behöva för att ändå ha möjlighet att vinna ett mandat. Valen till Europaparlamentet har i Sverige bl a präglats av ett lågt valdeltagande och usla valresultat för socialdemokraterna (som bäst 28.1 procent 1995).

I senaste Europavalet 2004 slog Junilistan till med 14.5 procent. Det lär de knappast få igen - även om de har goda möjligheter att vinna fortsatt representation. Finns det då förutsättningar för något annat småparti att ta steget fram och överraska?

Jag har vid flera tillfällen uttalat att jag tror att Sverigedemokraterna har små förutsättningar att ta sig in i riksdagen vid valet 2010. Men valen till Europaparlamentet är en annan sak. Här finns större förutsättningar för proteströstning och det är inte alls omöjligt att partiet kravlar sig över spärren - men jag tror det inte om jag måste gissa. Partiets kärnväljare hör knappast till de mest röstbenägna.

Feministisikt initativ (Fi) som rörelse tror jag får svårt att varaktigt etablera sig i svensk politik. Men Gudrun Schyman kandiderar och hon är otvivelaktigt en av landets mest skickliga politiker. Med lite tur på vägen kan Feministiskt initiativ göra avtryck i valrörelsen - men jag tror inte att det bär hela vägen till Bryssel.

I stället vill jag flagga lite för Piratpartiet. Under det senaste året har motståndet mot FRA-lagen och den nu pågående debatten om införandet av EU-direktivet IPRED i svensk lag fört fildelningsproblematiken högt upp på den politiska dagordningen. På bara några veckor har Facebook-gruppen Stoppa IPRED fått över 50 000 medlemmar. Piratpartiet har i dag över 6 000 medlemmar, vilket är betydligt fler än t ex det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU.

Fildelningsproblematiken är bara toppen på det isberg av nya frågor som följer i den kommunikationella revolutionens spår, och som jag tillsammans med Marie Demker analyserar i vår gemensamma bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008). Ett kapitel ägnas just åt Piratpartiet som den politiska kraft som tidigt och relativt framgångsrikt mobiliserat på en gryende politisk skiljelinje.

I riksdagsvalet 2006 fick Piratpartiet 34 918 röster. Med samma valdeltagande 2009 som vid 2004 års val till Europaparlamentet skulle Piratpartiet behövs ungefär 100 000 röster för att ta sig över fyraprocentsspärren. 100 000 röster. Ingenting är omöjligt.

Piratpartiet vitaliserar svensk politik genom att ha en sammanhängande politik i de nya frågor som den kommunikationsteknologiska utvecklingen bär med sig. Och hellre tio Piratpartister än en Sverigedemokrat i Bryssel.

(Avsnittet om Piratpartiet har inspirerats av en - som vanligt- mycket trevlig lunch med Mothugg.)

2008-11-23

Moderaternas Per Schlingmann och frågan om det specifikt svenska

Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann säger till Dagens Eko att de som kommer till Sverige från andra länder ska skriva under ett kontrakt att de känner till svenska värderingar. Det är viktigt när människor från olika kulturer samlas i samma land, att vi är väldigt tydliga med vad som gäller i Sverige, säger Schlingmann till Ekot. Schlingmann menar också att "det ska få konsekvenser" om någon inte uppfyller de krav han eller hon har skrivit på.

Men förslaget skall inte tillämpas på alla invandrare. Det skall t ex inte gälla dem som kommer från andra EU-länder. Undrar då hur det blir med norrmännen? Eller amerikanerna? För det kan väl inte bara vara invandrare och flyktingar från Afrika, Asien och Latinamerika som Schlingmann avser?

Schlingmanns utspel påminner på ett obehagligt sätt om Sverigedemokraternas vurmande för "det specifikt svenska". Vilka är de "svenska värderingar" som de utomeuropeiska invandrarna skall informeras om? Det enda exempel som Schlingmann ger i intervjun är jämställdhet. Javisst, det är väl bra. Men vem skall avgöra vari jämställdheten egentligen består, och vad i denna jämställdhet som är specifikt svenskt? Att svenska hotell mot betalning visar porrfilm för sina gäster är tydligen väl förenligt med svensk jämställdhet. Men hur är det med rätten att bära slöja eller sjal i skolan eller på arbetet? Jämställdhet är en konsekvens av politisk kamp, och inte ett enkelt eller oproblematiskt värde som svenska myndigheter kan "lära ut" till utomeuropeiska invandrare.

Vilka skulle konsekvenserna bli om Schlingmann och moderaterna tog steget fullt ut och tillämpade förslaget på alla som bor i Sverige och inte bara på utomeuropeiska invandrare? Skulle jag själv lyfta fram något värde som "specifikt svenskt" så blir det jämlikheten. Ur det perspektivet blir Sverigedemokraterna det minst svenska och mest Sverigefientliga partiet i landet, eftersom partiet i sin konkreta politik behandlar människor ojämlikt beroende på etnisk eller religiös tillhörighet. Skall då alla Sverigedemokrater köras ut ur Sverige, och i så fall vart? Och hur skall vi göra med de nyliberaler som förespråkar en fri marknad även till priset av stora klasskillnader och ojämlikhet i levnadsförhållandena - är deras värderingar verkligen "svenska"?

Nej - jämlikhet är liksom jämställdhet ett värde som inkluderar i stället för att exkludera och som är universellt och inte "specifikt svenskt". Låt oss hoppas att moderaternas s k Framtidskonvent som nästa helg skall behandla frågan placerar förslaget där det hör hemma - i papperskorgen.

2008-11-20

Bye bye Annapolis?

I ett ovanligt drag vänder sig den palestinske presidenten Mahmoud Abbas nu direkt till den israeliska allmänheten. På betald annonsplats i Israels ledande dagstidningar argumenterar Abbas för Arabförbundets fredsplan från 2002 som erbjuder Israel fred med hela arabvärlden mot att ockupationen upphör och en palestinsk stat därigenom kan bildas. Abbas rådgivare Saeb Erekat säger, enligt Jerusalem Post, att Abbas menar att vanliga israeler inte känner till innehållet i den arabiska fredsplanen, och att han därför väljer att tilltala det israeliska folket direkt.

Det må väl vara hur det vill med den israeliska allmänhetens kännedom om innehållet i den arabiska fredsplanen. Mer intressant är att Abbas så entydigt lyfter fram den arabiska fredsplanen på bekostnad av Annapoli-processen. Även om skillnaderna i innehåll i de båda processerna är marginellt, så öppnar Arabförbundets plan för en bredare lösning i konflikten, medan Annapolis fokuserar på de bilaterala israelisk-palestinska relationerna.

Framlyftandet av Arabförbundets fredsplan hänger samman med såväl den israeliska valkampanjen som Barack Obamas stundande tillträde som amerikansk president. Det ryktas att Barack Obama vid olika tillfällen uttalat sig positivt om arabinitiativet, och om han väljer att prioriera den planen innebär det att han först vill skaffa sig goda relationer med arabvärlden och först därefter ta sig an Iran. En sådan amerikansk linje skulle sannolikt gynna Kadima-partiets Tzipi Livni och den center-vänsterkoalition hon vill bygga efter det israeliska valet den 10 februari. På motsvarande sätt skulle en sådan amerikansk politik missgynna Benjamin Netanyahu och hans högerblock Likud, som vill att USA först tar sig an Iran och låter de israelisk-palestinska samtalen gå på sparlåga.

I den senaste israeliska opinionsundersökningen har Likud och Netanyahu ryckt till sig en klar ledning. De inompalestinska samtalen mellan Hamas och Fatah i Egypten sägs gå ganska dåligt, och i januari 2009 går mandatperioden ut för Abbas som palestinsk president. Eftersom inga nya palestinska val kommer att kunna hållas inom överskådlig tid undergrävs hans legitimitet ytterligare som ledare för hela det palestinska folket. Och i Gaza är gränserna stängda och den sociala nöden riskerar att öka ytterligare.

Har Obama den politiska viljan och förmågan att vända det dystra läget i Mellanöstern? Vi får väl se. I väntan får vi arbeta för att häva blockaden av Gaza, främja den inompalestinska dialogen mellan Hamas och Fatah och kräva av parterna att avhålla sig från allt folkrättsstridigt våld i konflikten.

2008-11-18

Om bloggosfären och dess samtalston

I dagens Göteborgs-Posten skriver Bo Rothstein en slutreplik i debatten om bloggosfärens betydelse för den politiska demokratin. Bo är fortsatt pessimistisk. Den flod av personangrepp som hans första artikel föranledde stärker honom i uppfattningen att samtalstonen i bloggosfären snarare omöjliggör än öppnar för en fruktbar dialog.

Jag är enig med Bo om att de kränkande tillmälen som han och så många andra utsatts för är en skam och stänger dörren för en seriös debatt. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att komma ihåg att de allra flesta bloggare aldrig accepterar ett sådant språbruk, varken hos sig själv eller i de kommentarer som ges till bloggposterna. En bloggs seriositet kan mätas i dess samtalston.

Jag vill knyta an till vad jag skrev i kommentatorsfälten till min tidigare bloggpost i ämnet. Det hävdas då och då att det som sägs i bloggosfären inte är värre än vad som sägs i t ex fikarum eller på familjemiddagar. Låt oss här bortse ifrån om så verkligen är fallet. Min poäng är att samtalen i fikarum och på familjemiddagar äger rum i en sluten krets. Slutenheten har betydelse. När samma saker som sägs i slutna rum sägs offentligt (t ex i bloggosfären, eller i radio eller på ett torgmöte) får det som sägs en helt annan innebörd. Den kommunikationsteknologiska revolutionen har medfört att dagens samhälle är mycket mer offentligt än tidigare samhällen. Därmed växer kraven på självdisciplin och impulskontroll även i sammanhang som tidigare kunde bedömas som mer privata. Utan ökad självkontroll blir bloggosfären mer ointressant som arena för seriös opinionsbildning.

Det är sant att bloggosfären breddar det offentliga samtalet genom att alla får möjlighet att uttrycka sin uppfattning. Javisst, det är bra att det finns arenor där alla kan säga sin mening. Men det finns också en risk att det offentliga samtalet fragmentiseras (när vi talar om allt på en gång, så talar vi egentligen inte om något) och urvattnas. För att få publicera en artikel på t ex DN Debatt eller Brännpunkt i SvD krävs det i allmänhet att texten är välargumenterad, något så när sammanhängande och för att nå dit har författaren lagt ner många timmars tankemöda och skrivarbete på texten. Det arbetet bidrar till ökat djup och skärpa i den skrivna texten.

Men i bloggosfären finns inga sådana krav. Välskrivna och mödosamt utmejslade skarpa analyser blandas med löst tyckande och okvädingsord. Det blir ungefär som ett sämre debattprogram i TV. I bästa fall kortsiktigt underhållande, men lämnar sällan några djupare avtryck. Det som är värt att sägas drunknar i det allmänna sorlet.

Så värna bloggosfären från de marodörer som genom sin ansvarslösa grälsjukhet inte bemödar sig om att tänka först och skriva sedan. Först då kan vi säkra en bloggosfär där debatten pågår för fullt, dit alla har tillräde och som samtidigt gör avtryck på allvar.

2008-11-16

Nej till dödshjälp

En arbetsgrupp inom Statens medicinsk-etiska råd föreslår att en svårt sjuk patient ska kunna få hjälp av sin läkare att själv ta sitt liv. I en särskild promemoria rekommenderas att ansvarig läkare skall kunna skriva ut läkemedel i en tillräckligt stor dos för att patienten själv skall kunna ta sitt liv.

Själv har jag alltid varit stark motståndare till dödshjälp. Ett av mina viktigaste argument - som jag aldrig hört något slagkraftigt motargument till - är att en svårt sjuk människa ofta upplever att han eller hon utgör en belastning för sina närmaste. Man väljer då döden inte så mycket för att befria sig själv som för att befria sina anhöriga.

Visst skulle det också finnas fall då uppriktigt välmenande närstående skulle uppmana en döende att utnyttja möjligheten till dödshjälp - och hur svårt vore det inte för en utsatt person att stå emot sådana uppmaningar.

Det sägs att frågan om aktiv dödshjälp är svår. Jodå. Ingenting i livet är enkelt och allra minst döden. Men jag vänder mig emot att frågan om dödshjälp skulle vara så mycket svårare än andra frågor som rör gränslandet mellan liv och död. Är det så att frågans svårighetsgrad betonas för att man skall slippa ta ställning - och då blir plötsligt allt tillåtet?

2008-11-13

Är bloggosfären en kloakbrunn?

I dag skriver kollegan Bo Rothstein i Göteborgs-Posten att när man skådar in i bloggosfären är det som att öppna locket till en kloakbrunn.

Har Bo rätt? Ja, i en mening. I bloggosfären och i olika nätbaserade forum är samtalstonen här och där vulgär, sexistisk och rasistisk. När det gäller vulgariteten tycker jag mig redan ha sett en motsvarande trend av elakhet som affärsidé även i traditionella media. (Ja, jag ger gärna exempel om någon ber mig.)

De exempel Bo redovisar i sin artikel är vidriga, och inte på något sätt unika. Själv började jag efter en tid moderera kommentarerna på min egen blogg, och det efter två riktlinjer: kommentarerna skall ha relevans till den aktuella bloggposten och språkbruket får inte vara kränkande. Det fungerade. Det är nu ytterst sällan jag tvingas säga nej till en kommentar, eftersom skribenterna vet att om de inte följer bloggens regler kommer deras texter aldrig att publiceras och därför heller inte att läsas.

Bo Rothstein argumenterar för att bloggosfären inte bidrar till det öppna och civiliserade samtal som enligt den s k deliberativa demokratiteorin är demokratins grundbult, och att han därför valt att själv inte skaffa sig en blogg. Min egen syn är mer pragmatisk. Jag tror inte heller att bloggosfären i sig bidrar till att stärka demokratin eller utjämna maktskillnader i samhället. Bloggosfären har sina egna hierarkier, och är mera en arena för opinionsbildning än en självständig aktör.

Men den kommunikationsteknologiska utvecklingen har - oavsett vi önskar det eller ej - i grunden förändrat förutsättningarna för det offentliga samtalet. Debattredaktörernas status som det offentliga samtalets grindvakt har urholkats. Om jag skriver en artikel på t ex DN Debatt kan jag inte längre utgå ifrån att de enda repliker jag får är de som godkänns av DN Debatts redaktör (och det brukar inte vara så många). I stället möts jag av en skur av kommentarer - positiva eller negativa - i bloggosfären. Som artikelförfattare har jag i praktiken två möjligheter att förhålla mig till dessa kommentarer. Den första möjligheten är att nonchalera dem - oavsett deras argument och substans. Den andra möjligheten är att svara - antingen i de bloggar som kommenterar min artikel, eller på min egen blogg. För mig har valet varit enkelt. Jag går gärna i svaromål och jag gör det nästan alltid från min egen blogg. Men jag har respekt för att andra väljer annorlunda.

Bloggosfären har kommit för att stanna. För mig blir frågan därför inte om man som intellektuell skall finnas där, utan hur och i vilka former. Samt vad som kan göras för att bekämpa den offentliga nedsmutsning av samtalet som alltför många bloggägare väljer att tillåta eller t o m befrämja.

2008-11-12

Fildelningsfrågan är här för att stanna

Oppositionen kunde tidigare i år sitta på första parkett och njuta av regeringens snarast osannolika fubblande med FRA-frågan. Nu tornar frågan om genomförandet av EU-direktivet IPRED (Intellectual Property Rights Enforcement Directive) upp sig som ett nytt orosmoln för Fredrik Reinfeldt och hans ministär.

Enligt regeringens lagförslag om IPRED skall en upphovsrättsinnehavare kunna gå till domstol och begära att information lämnas ut om ett viss IP-nummer om det finns sannolika skäl för att misstänka att någon gjort sig skyldig till olaglig filnedladdning. Dessa uppgifter kan sedan användas för att påbörja en rättsprocess för att begära ersättning, eller för att påtala för den misstänkte individen att denne begått en överträdelse.

Det svenska partisystemet i stort avspeglar den motsättning mellan arbete och kapital som uppstod under den industriella revolutionen, och partierna därför har svårare att förhålla sig till informationssamhällets nya skiljelinjer. Striden om FRA-lagen, fildelningsproblematiken och diskussionen i samband med att bilder på mördade barn lades ut på Pirate Bay är ett uttryck dessa nya skiljelinjer. Modern kommunikationsteknologi möjliggör filnedladdning på ett sätt som ogiltigförklarar eller åtminstone utmanar de gällande ägarrättsliga förhållandena. Regelverket måste förändras, men partierna famlar. De svar som oppositionen ger i DN idag känns allt annat än övertygande:

Kent Persson (v): Vi måste hitta ett sätt där vi kan garantera upphovsrättsinnehavarens rätt att få betalt för sitt arbete. Det är olyckligt att diskussionen inte handlar om vad det egentligen gäller, det vill säga kulturarbetares situation och deras rätt för att få betalt.

Eva-Lena Jansson (s) tycker att integritetsfrågorna borde ha varit mer utredda i det lagförslag som alliansen lagt fram: Vi vill se ett fylligare underlag och en tydligare begreppsförklaring.

Lage Rahm (mp): Vi är väldigt kritiska. Att bedriva häxjakt på folk med stora integritetskränkande inslag är väldigt tveksamt. Industrin borde gå före och sänka priserna så att folk vill betala för musik på internet.

Det är inget fel på oppositionens kritik av IPRED-lagen i sig. Men jag saknar en samlad och genomtänkt linje från s, v och mp i dessa frågor, så att oppositionens offensiv inte enbart inriktades på kritik av regeringens förslag utan också på vad man vill ha i stället. Det parti som först förstår och förmår förhålla sig till de nya skiljelinjer som FRA-lagen och IPRED är ett uttryck för skaffar sig ett stort försteg i 2000-talets politiska liv.

Om denna problematik kan bloggens läsare gärna läsa mera i denna bok.

2008-11-09

Förväxla inte frihet med valfrihet!

I vårt hyperindividualiserade samhälle är valmöjligheterna fler än någonsin. Du bestämmer själv över hur du vill placera dina pensionspengar, hur din gymnasieutbildning skall utformas eller vilka komponenter som skall finnas i din nya bil (om du nu skulle ha råd att köpa en sådan). Brudpar utformar själva sin vigselceremoni, i dialog med din läkare diskuterar du tänkbara diagnoser samt för- och nackdelar med olika behandlingar. I debatten framförs förslag om att människor med annan tro än kristen själva skall få disponera samma mängd dagar som de kristna helgdagarna, för att få vara lediga eller fira sina religiösa högtider. Är denna utveckling på gott, eller har vi förpassats till valfrihetens tyranni?

I en alldeles utmärkt artikel i Dagens Nyheter (9/11) skriver Kajsa Ekis Ekman (ännu ej på nätet) att dagens valfrihet egentligen bara är en form av kontroll, ett sätt att "hålla oss upptagna med banaliteter, meningslösa val, för att vi inte ska hinna med de riktiga valen." Ekman refererar författaren Haim G Ginnott som i boken "Lyckligare barn" visar hur föräldrar använder valfrihet för barnen som en maktstrategi. Föräldrar vill att barnet skall äta upp sin frukost, och försätter därför barnet i ett antal valsituationer: Vill du ha rostat bröd eller vanligt bröd? Vill du ha mjölk eller juice? Vill du ha stekt ägg eller kokt ägg? Barnet väljer och väljer mellan de givna alternativen, men ställs aldrig inför valmöjligheten att avstå från frukosten.

I arbetarrörelsen användes ordet "valfrihet" tidigare för att synliggöra t ex rätten för arbetarbarn att få studera, och inom kvinnorörelsen om kvinnors rätt till abort. I dag har innebörden av ordet valfrihet förändrats: "Om det tidigare handlade om rätten att välja något annat, går dagens valfrihet ut på att välja mellan samma sak."

Desto viktigare att dagens arbetarrörelse i sin strävan att vinna tillbaka frihetsbegreppet från högern förmår skilja just mellan frihet och valfrihet.

Valfrihetens tyranni borde kanske utgöra en särskild krets i Dantes Inferno, förslagsvis som nummer två och en halv, mellan vällust och omättlighet?

2008-11-04

Boksläpp: Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer

Så har det blivit dags för boksläpp för min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008). Boken presenteras på ABF-huset i Stockholm, Sveavägen 41, torsdag 6 november kl 18.00. Alla är hjärtligt välkomna!

I boken vill vi visa hur det hyperindividualiserade samhället skapar nya sociala motsättningar som de politiska partierna och vårt representativa demokratiska system har svårt att hantera. Den snabba utvecklingen inom det kommunikationsteknologiska området genererar nya politiska skiljelinjer där just kampen om kunskapen får en avgörande betydelse. Samtidigt framträder en ny social grupp av informationsarbetare – de s k fria logotyperna – som en allt mer central aktör i samhällslivet.

Kampen om kunskapen som en bas för de nya skiljelinjerna och de fria logotypernas betydelse skildras i boken genom analyser av svensk kriminalpolitik, internationell valfångstpolitik, fildelningsfrågan och Piratpartiets uppkomst, Googles självcensur i Kina, begreppet ”anställningsbarhet” i svensk politik samt upprättandet av den Internationella brottmålsdomstolen i Haag.

Boken är nummer två i den trilogi som inleddes med den uppmärksammade I Vattumannens tid? En bok om 1968 års uppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005), om hur 1968 års revolt påverkade auktoritetsförhållandena i samhället på ett sätt som ofrånkomligen formar även dagens värld. I trilogins avslutande del fullföljer vi vår samhällsteoretiska ambition och blottlägger de generella politiska och sociala konsekvenserna av den kommunikationella revolutionen. Vi formulerar en modell för hur människans kluvenhet mellan oberoende och gemenskap i ett hyperindividualiserat samhälle skulle kunna hanteras på ett sätt som inte urholkar värdena om frihet, jämlikhet och solidaritet.

2008-11-02

Mary Poppins behövs i svensk politik

I fredags hade jag glädjen att se GöteborgsOperans scenografiskt och koreografiskt storslagna uppsättning av musikalen Mary Poppins, med Linda Olsson som en glänsande huvudrollsinnehavare. Intrigen är väl känd: Barnsköterskan Mary Poppins kommer till famljen Banks på Körsbärsträdsgränd, livar upp tillvaron för de två uttråkade och odrägliga barnen Jane och Michael, gjuter mod i det moderliga våpet Winifred och förlöser familjefadern George från den själsliga förkrympning hans stränga barndom och hopplöst trista och ansvarskrävande jobb på banken förorsakat. När allt är klart vänder vinden, och hon försvinner lika snabbt som hon dök upp.

Jag läste aldrig Pamela Lyndon Travers ursprungliga böcker om denna mytomspunna barnsköterska, men Walt Disneys filmversion från 1964 med Julie Andrews och Dick van Dyke i de bärande rollerna gjorde stort intryck. Ofta har jag undrat vad i Mary Poppins som tjusar mig. På många vis är ju Mary Poppins förskräcklig - auktoritär, lynnig och självgod ("Praktiskt taget felfri", som hon själv uttrycker det). En blandning av det sämsta hos Karlsson på taket och Pippi Långstrump.

Ändå sitter jag där - i salongen eller framför TV:n - och blir starkt berörd. Göteborgs-Operans programblad ger viss vägledning. Där skriver Giorgia Grilli, författare till boken Myth, Symbol and Meaning in Mary Poppins (Routledge, 2007) att Mary Poppins gärning syftar till att skydda barnen från att utveckla trångsynthet: Bara genom att behålla ett öppet sinne, förmågan att bli överraskad, beredskapen att tro på mer än vad samhället tillåter, viljan att acceptera allt (inte bara någonting) som möjligt, och att gladeligen släppa det givna och låta sig förbryllas, kan människan förbli barndomens premisser trogen. Med en sådan attityd blir livet lovande och värt att leva.

Bekämpa trångsyntheten - det är Mary Poppins bidrag till samhällsdebatten och det budskapet är lika viktigt att bära med sig i dag som i det 1930-tal då Mary Poppins skapades. Bekämpa trångsyntheten blir därför en viktig paroll i dagens svenska politiska liv och kanske med särskild bäring för dem som tror att skolan blir bättre om 7-åringar betygsättes, att samhället blir säkrare om vi inför hårdare straff för brottslingar eller att barnen får det bättre om vi förbjuder vuxna människor som älskar varandra att ingå äktenskap.

Svensk politik behöver en Mary Poppins! Vem har viljan och förmågan att låna hennes paraply och stanna hos oss, åtminstone tills vinden vänder?