2010-11-14

Mona Sahlins avgång och socialdemokratins kris

Mona Sahlins dramatiska avgång i dag var kanske ofrånkomlig, men för Socialdemokraternas del förvärras den redan djupa krisen. Det svidande valnederlaget 2010 skulle hanteras genom en seriös omprövning av den förda politiken, en strävan att bygga socialdemokratisk politik för ett samhälle bortom industrisamhället. Nu ställs partiet inför den omöjliga uppgiften att på bara några månader välja en ny partiledare, en partiledare som har en stark förankring inom rörelsen, förmår kommunicera och entusiasmera väljaropinionen i allmänhet och som har kraften att vara drivande i förändringsarbetet. I skrivande stund ser jag inte riktigt vem denna tulipanaros skulle vara. (Då bortser jag från Margot Wallström, om vilken någon i radion tidigare i dag sa att hon skulle kunna leda Socialdemokraterna från månen.)

Risken är stor att den valberedning som tillsätts kommer att föreslå en kandidat som visserligen är allmänt duglig och kompetent och har få politiska fiender, men som i stället för att sticka ut och ha förmågan att förändra utgör något av rörelsens minsta gemensamma nämnare.

Kanske är tiden mogen för ett tudelat ledarskap, en man och en kvinna, en riksdagsledamot och en med sin bas utanför riksdagen? En sådan lösning skulle öppna för personer som Veronica Palm, Håkan Juholt, Thomas Bodström, Luciano Astudillo och varför inte Lena Sommestad?

9 kommentarer:

reifnirr sa...

Vore nog bäst att satsa helhjärtat på en kompromisskandidat - där är onekligen Österberg den starkaste. Thomas lär hoppas jag aldrig komma ifråga - Veronica behöver lite tid.

Anonym sa...

Två partiledare?

Österberg (Fackligt erfaren och riksdagsrutinerad) + Sommestad (Visionär med akademiska meriter och tidigare statsråd)

Detta nya partiledarpar skulle kunna bli goda partiledare - förutsatt att de kan samarbeta.

Båda två är lysande, klartänkta och trovärdiga, och det visar de både i tal och i skrift.

Ob Ama sa...

Det vore intressant att läsa en kommentar från en tänkande socialdemokrat som dig, på Anders Lagos uttalande i Agenda (tror jag det var) denna söndag om att han, i egenskap av vit man, inte kan vara aktuell som partiledare för S.

Jag förstår att denna attityd är självklar inom ett feministiskt parti som S och att ni anser att det är höjden av jämställdhet att stänga ute män från attraktiva positioner.

Men vore det inte bäst för S att välja den mest kompetenta kandidaten, oavsett denna persons kön? Eller är det så att ni anser att det mest kompetenta personen per definition alltid är en kvinna?

Som sagt, ett litet resonemang från detta skulle vara intressant att läsa...

Alex sa...

Sommestad (partiledare), Österberg (partisekreterare) och kanske Lindgren-Åsbrink (ekonomisk-politisk) är min spännande ledartrojka.

Anders Lago, Kajsa Borgnäs och kanske Maryam Yazdanfar borde ges mer framskjutna positioner inom partiet.

Personligen gillar jag Suhonen också, men tror han tyvärr fortfarande ses som för kontroversiell. Annat kommer det vara om tio år då det skett en föryngring av partiet och kanslihushöger-tänket marginaliserats. Tror ändå han är en sådan som gör sig bäst på ett folkrörelseplan.

Eva Berglund sa...

Jag har börjat läsa Lenas krönikor och hon imponerar. Jag hoppas någon lanserar henne.

T.S. infancy sa...

Sommestad låter som ett bra förslag. Jag har också följt hennes blogg, och tror definitivt att hon skulle kunna vara en vettig kandidat. Är det någon som vet om hon är intresserad?

Anonym sa...

Tror att det blir lite svårt för Lena i debatter kring arbetslinjen efter hennes ett års betalda semester för att få tid att "landa och reflektera", http://www.dn.se/nyheter/politik/sommestad-ska-leva-pa-fallskarm-1.664382

/GP

T.S. infancy sa...

"Innan personen har kandiderat, och faktiskt innan personen ens uttryckt intresse."

Vad då innan, undrar någon månne? På hur snabbt någon väljer att smutskasta en /eventuell) kandidat. Satan, det måste vara rekord.

Anonym sa...

Precis som Churchill till slut fick åta sig uppdraget att likvidera det britiska imperiet, så kommer nästa s partiledare att få åta sig uppdraget att likvidera det socialdemokratiska imperiet. Till exempel:

- Krympa partiet till sin naturliga storlek kring 25% av väljarna. (Mindre inkomster i form av partibidrag, färre jobb åt trogna politruker)

- Avsluta den mysiga payola-symbiosen med LO, ABF och andra organisationer

- Avskaffa presstödet och låta de oekonomiska s-tidningarna (dagliga och tidskrifter) falla.

Det är inte bara socialdemokraterna som har en chans till förnyelse, hela det svenska samhället kan fräschas upp när den socialdemokratiska informella maktstrukturen monteras ner.