2011-09-07

Ola Lindholm och vår tids offentlighet

När kommer boken? En av mina vänner ställde på twitter denna lätt cyniskt retoriska fråga efter att ha sett Ola Lindholm framträda i SVT:s nya talkshow Hübinette igår kväll. Vännens enda rimliga förklaring till att Ola Lindholm valde att ställa upp för en intervju trots att han enträget vägrade svara på den enda fråga som alla var intresserade av var att han måste ha en bok på gång.

Inslaget var något av det märkligaste jag sett på länge. Intervjun marknadsfördes under rubriken "Ola berättar om knarkhistorien". Men Ola berättade om allt annat än just knarkhistorien. Jag tänkte osökt på Joe Hill som i den rättegång där han dömdes till döden "av hänsyn till en dam" vägrade berätta hur han fått sitt skottsår. Ola Lindholms argumentation var av samma slag, även om de privata skälen inte med nödvändighet handlade om en kvinna. Till syvende og sist prövas den typen av argument utifrån deras trovärdighet. För Joe Hill slutade det illa. Jag hoppas det slutar bättre för Ola Lindholm.

Vi lever i en tid då öppenhet och transparens har blivit kungsord. Sociala media har upphävt de gamla mediernas informationsmonopol. I huvudsak är detta en positiv utveckling. Men med nya tider följer nya seder. Dagligen kan vi ta del av nya principiella frågor som växer fram i den kommunikationella revolutionens spår. Just nu läser jag att Arbetsdomstolen underkänt avskedandet av en Malmöpolis som skrivit grova inlägg om sin yrkesutövning på sin privata blogg. Och att Pressombudsmannen vill att journalisters inlägg på privata Facebook- och Twitterkonton skall kunna anmälas till och fällas av Pressens Opinionsnämnd. Det är bara att blunda och peka i en dagstidning så återfinns exempel på nya problematiker som uppstår i samband med att gränslinjerna mellan det offentliga, det personliga och det privata ritas om.

Offentligheten är vår tids existensform. Kanske är det därför Ola Lindholm valde att ställa upp. Inte för att han har någon bok på gång. Inte för att han fick betalt eller för att han kände behov av att tala ut eller för att stärka sitt varumärke. Utan därför att offentligheten för honom blivit det som vattnet är för fisken.

För övrigt tycker jag att Jonas Gardell på twitter bäst sammanfattade Ola Lindholms beslut att ställa upp för en intervju: Är det inte lättare om man inget vill säga att inte säga något?

2 kommentarer:

Inkognito sa...

Den "kommunikationella revolutionen" är en intressant aspekt av den moderna offentligheten i Sverige - den har upplöst gränserna mellan det offentliga och det privata. Kanske har vårt privatliv blivit en arena för identitetskonstruktion under allmän insyn?

Detta är sannerligen ett modern fenomen - det blev inte minst tydligt under SVT:s produktion Sommarpratarna, där Alex Schulman "tappade ansiktet" då han inbjöd alla i samtalet att ta del av hans inre liv, ett utlämnande som föll i dålig jord hos, en dominant, Nisse Simonson.

Det råder ingen tvekan om att den moderna "kändisen" har förvandlats till en reflektionsyta - kändisen har "förmänskligats" och kommit i kontakt med sårbarheten - samma sårbarhet och "mänsklighet" som marknadsförs genom en till synes ändlös serie självbiografier.

När det kommer till O.L. vidhåller denne sin oskuld, här skulle det bli märkligt att tala om "sårbarheten" (varför en "bok" också skulle vara ett vanskilgt projekt utan substantiella belägg för denna oskuld). Personligen gissar jag att O.L.:s offentliga bemötande handlade om en strategisk manöver för att bemöta den klassiska problematiken: ett försvinnande från offentligheten likställs med ett undflyende! Och vem flyr utan skuld?

Dansken sa...

Hej Ulf och tack för intressant läsning. Kan inte låta bli att påpeka en petitess.

Till syvende och sist skall antingen skrivas på svenska (även om syvende så klart inte är svenska) "till syvende och sist" eller helt på danska "til syvende og sidst" - och då även uttalas på danska.