2013-02-01

Alla dessa statsvetare som kom och gick...

Med jämna mellanrum kommer statsvetarnas flitiga förkomst i medierna upp till debatt. Det är bra.Statsvetarnas starka ställning i det offentliga samtalet innebär en maktposition från vilken det inte är helt lätt att utkräva ansvar. Mot bakgrund av denna problematik arrangerade Statsvetenskapliga förbundet ett seminarium i Almedalen sommaren 2012, under den medvetet något provokativa rubriken Statsvetare - den fjärde statsmakten? Vid seminariet medverkade, förutom jag själv statsvetarna Jonas Hinnfors och Jenny Madestam, Aftonbladets Lena Mellin samt Camilla Kvartoft från SVT och Agenda. Diskussionen modererades av journalisten och statsvetaren Cecilia Garme. Intresset var stort. Vi hade bokat en 50-sal. 120 personer trängde sig in. Ett ytterligare 50-tal fick vända i dörren.

I dag lyfter Anders Lindberg från Aftonbladets ledarredaktion frågan på nytt och menar att statsvetarna är överrepresenterade i medierna, ungefär på samma sätt som ekonomerna var under 1980-talet. Andreas Johansson Heinö har svarat. Jag delar i grunden Andreas inställning men vill ytterligare betona ett par saker.

Det finns ett samband mellan det politiska debattklimatet och vilka akademikergrupper som tar plats i medierapporteringen. Under 1960-och 1970-talen blåste det vänstervindar i debatten och sociologer och fredsforskare dominerade i media. Under 1980- och halva 1990-talet blåste det högervindar i debatten och ekonomer dominerade i media. I dag lever vi i en apolitisk tid. Media överbetonar politik som ett strategiskt spel och då kallas statsvetarna in.

Anders Lindberg missar en väsentlig sak i sin artikel (vilket även Andreas Johansson Heinö påpekar). Medan sociologerna, fredsforskarna och ekonomerna var explicit normativa - det vill säga hade synpunkter på vilken politik som borde föras - så vrider sig statsvetarna allt vad de kan för att slippa ta politisk ställning. Jag tycker statsvetarna  är alldeles för defensiva. Jag skulle gärna vilja se t ex Tommy Möller utveckla sin syn på den goda parlamentarismen. Bo Rothstein utgör här ett positivt föredöme för statsvetare och andra akademiker i debatten. Transparens och öppenhet är en lika god grund för trovärdighet som en förment "opartiskhet".

Problemet är inte statsvetarna. Problemet är det avpolitiserade debattklimatet och den medielogik - vari naturligtvis Anders Lindbergs Aftonbladet är en del - som alldeles för ensidigt lyfter fram den strategiska spelsidan av politiken och låter de sakpolitiska frågorna komma i skymundan. Marknaden ljuger aldrig. Det blir säkert fler klick och fler läsare/lyssnare/tittare på inslag som betonar spelsidan av politiken, t ex alla dessa opinionsundersökningar. Det är trist, och det är där problemet ligger.

Visst kunde vi statsvetare luta oss avmätt tillbaka och be media återkomma när de ställer de riktiga och viktiga frågorna. Jag är dock inte så säker på att det offentliga samtalet skulle bli så mycket bättre av ett sådant tillbakadragande. Men kanske kan denna diskussion i alla fall öka medvetenheten om den olyckliga förskjutning mot politiken som spel som i dag präglar delar av svensk politisk journalistik och den vägen underlätta för de politiska sakfrågorna att flytta fram sina positioner.

Politik handlar i grunden om kampen om den auktoritativa värdefördelningen och hur vi bäst bygger det goda samhället. samhället. Låt oss inte glömma det.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Flera statsvetare är engagerade i, eller ombedda att, kommentera politiska opinionsundersökningar.
Tyvärr lyser ofta den bristfälliga kunskapen i grundläggande matematik igenom när statsvetare kommenterar statistik i media.

Statsvetare sa...

Jag tycker att det skulle vara intressant att höra Ulfs syn på varför media anser det vara nödvändigt att beskriva honom som "s-märkt" eller liknande, medan till exempel Tommy Möller - som är gammal talskrivare åt Carl Bildt - aldrig beskrivs som "m-märkt".

Ulf Bjereld sa...

Statsvetare: Eftersom jag är aktiv partimedlem och sitter i förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har jag inga problem med att min politiska tillhörighet syliggörs. I övrigt är det svårt att dra gränser - det är väl 20 år sedan Tommy Möller arbetade med Carl Bildt?