2013-02-24

Ny bok om Stasi-arkiven och felaktiga utpekanden av svenska medborgare

Klockan 11 på förmiddagen måndagen den 12 september 2011 knackade tidningen Expressen oförhappandes på hemma hos Marianne Ersson och hennes make i Hudiksvall. Reporterns inledande, direkta fråga var: Hur vill du kommentera att du påstås ha varit spion för DDR? Marianne Ersson fick då veta att hon hade blivit utpekad som Stasiagent i professorn i tyska Birgitta Almgrens just utkomna bok "Inte bara spioner". Denna dag slogs hennes liv över ända. Hur värjer man sig mot anklagelser som man vet är falska, men där bevisen för ens oskuld finns i hemligstämplade handlingar i Säpos och i Stasis arkiv?

Marianne Ersson valde efter Expressens stort uppslagna artikel att träda fram och ta striden offentligt. I Birgitta Almgrens bok hade hon tilldelats beteckningen "Nr 6" och beskrvs ”en av de förmodligen smartaste svenska kvinnliga Stasiagenterna". Personuppgifterna om henne i Almgrens bok var så detaljerade att hon lätt kunde identifieras. Nu berättar Marianne Ersson i den just utkomna boken "Jag var inte Stasispion" om den tragedi som utpekandet i Almgrens bok innebar för henne. Boken är skriven i en stämning av blandad sorg och vrede. Berättelsen om Erssons kamp för att bevisa sin oskuld varvas med berättelsen om hennes tid som lektor i svenska vid universitetet i Greifswald 1984-85.

Vi vet i dag - inte minst genom journalisten Mikael Holmström på Svenska Dagbladet - att det inte finns några uppgifter alls om Marianne Ersson i Stasis arkiv. Säpo har också skriftligen intygat att den av Birgitta Almgren vidareförda uppgiften att Marianne Ersson skulle ha erkänt uppdrag för Stasi är felaktig. Det är uppenbart så att det inte finns några belägg bakom Birgitta Almgrens utpekande av Marianne Ersson som Stasiagent.

Det är utmärkt att forskare får tillgång till Säpos arkiv och det gäller självklart också de s k Stasiarkvien. Men historien med Marianne Ersson visar hur lätt det är att enskilda medborgares integritet sätts ur spel.

Birgitta Almgren har i sin bok brustit i två avseenden. För det första misslyckades Almgren med att anonymisera de personer som av Säpo misstänktes för att vara eller pekades ut som spioner för Stasi. För det andra brast Almgren i källkritik i sin granskning av arkivmaterialet. Säpos arkivhandlingar gör inte anspråk på att utgöra någon sanning. Arkivmaterialet består av en mängd ostyrkta påståenden, anonyma utpekanden och obekräftade uppgifter. Det är helt naturligt. Arkivhandlingarna utgör Säpos interna arbetsmaterial, med mängder av inkomna uppgifter av allehanda slag. Att tolka och skapa sammanhang i alla dessa inkomna och okontrollerade uppgifter är mycket svårt, särskilt i efterhand.

Öppna gärna arkiven för forskning och granskning. Men syftet bör vara att granska statsmakten, hur myndigheten har skött sitt uppdrag och att bidra till en fördjupad historieskrivning och självförståelse. Ett öppnande av arkiven i syfte att fälla en moralisk dom över enskilda medborgare som inte kan försvara sig är inte värdigt ett öppet samhälle och en civiliserad rättsstat.

4 kommentarer:

Christian Munthe sa...

Jag är oerhört skeptisk till möjligheten att bedriva något som ens kommer i närheten av vettig forskning på det här området, liksom en hel del annat rörande säkerts- och underrättelsetjänster. Det ligger ju i sakens natur att det som står och finns i en förutvarande "hemlig" underrättelseorganisations arkiv dels är selekterat från början, dels för eftervärlden, dels införlivat inte enbart i syfte att dokumentera, utan precis lika väl i syfte att vilseleda. Bloggade om detta i samband med Almgren-affären då den var het:

On the Very Idea of Security and Terrorism Research

Skulle vara intressant att få din kommentar om min slutsats. Att forskningen på dessa områden under överskådlig tid får inskränka sig till metodutveckling och avstå från att hävda sig ha svar på sina forskningsfrågor.

Eva Ehrstedt sa...

Bra Ulf!

Anonym sa...

Syftet med att öppna arkiven bör naturligtvis inte vara att granska statsmakten.
Varför skulle den granskas?
Syftet borde istället vara att värdera vilka i registren som kan beslås med att ha samarbetat med en avskyvärd diktatur mot Sverige.
Det spelar ingen roll att ev. brottslighet är preskiberad.
Ev femtekolonnverksamhet av idag högt respekterade personer måste fram i klarläggas.

Ulf Bjereld sa...

Christian: Tack för mycket intressant text (om än lite lång att läsa på bloggen...). Jag delar din kritik mot den s k forskning som dominerar delar av fältet. Om en annan forskning är möjlig? Ja, det tror jag säkert. Men det beror ju på vilka forksningsfrågor vi tycker är intressant och relevant att ställa. När jag botaniserade i Säpos:s arkiv i samband med att jag skrev en delstudie för Säkerhetstjänstkommissionen så kunde jag rekonstruera åtminstone delar av säkerhetstjänsternas verklighetsbild med avseende på den israelisk-palestinska konflikten i slutet av 1960-talet. Det var i och för sig ingen uppbygglig upplevelse. Då skall vi dock komma ihåg att jag som expert till kommissionen hade tillgång till allt material jag ansåg mig behöva för att lösa min forskningsuppgift. Som vanlig forskare maskas oftast materialet, vilket ger en ofullständig bild.