2013-07-31

Kommer fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna att lyckas?

Inom två veckor skall israeliska och palestinska förhandlare mötas och ta sig an uppgiften att på nio månader utarbeta en fredsöverenskommelse som innebär upprättandet av en självständig palestinskt stat. Så skulle man kunna sammanfatta utfallet av USA:s utrikesminister John Kerrys strävan att få igång den sedan länge insomnade fredsprocessen mellan israeler och palestinier, och som konfirmerades av Israels justitieminister Tzipi Livni och palestiniernas chefsförhandlare Saeb Erekat i Washington igår.

Förutsättningarna för att parterna kommer att uppnå det högt ställda målet är inte särskilt ljusa. Men allt annat lika är det glädjande att försöket kommer till stånd. Upprättandet av en palestinsk stat ligger inte minst i Israels intresse. Utan upprättandet av en palestinsk stat riskerar Israel att på sikt tvingas välja mellan att vara en judisk stat och att vara en demokrati.

På ett sätt är uppgiften att åstadkomma en fredsöverenskommelse inte särskilt svår. De allra flesta bedömare är eniga om hur en sådan överenskommelse ungefär kommer att se ut. 1967 års gränser kommer att ligga till grund för de båda statsbildningarna, med mindre justeringar där palestinierna kompenseras för de israeliska bosättningar på palestinskt område som inte avvecklas. Israel kommer att få starka säkerhetsgarantier, kanske genom att gränser sätts för den palestinska statens militära förmåga samt skydd mot terrorattentat. Flertalet av de palestinska flyktingar som har rätt att återvända till det som idag är staten Israel kommer inte att få göra det. Någon del av staden Jerusalem kommer att vara huvudstad i den nybildade palestinska staten.

Bekymret är således inte lösningen, utan vägen dit. En lösning måste förankras på respektive parts hemmaplan, och bland som israeler som palestinier finns det motstånd mot enskilda delar i den lösning som skisserats ovan. Flyktingfrågan har ett starkt symbolvärde bland palestinierna, och det blir inte enkelt för president Abbas att få gehör för en lösning där han kompromissat bort denna rätt. Den palestinska splittringen mellan Fatah och Hamas urholkar Abbas förhandlingsmandat. I delar av Israel finns det ett starkt stöd för bosättningspolitiken, trots att de olagliga bosättningarna utgör ett hinder i fredsprocessen.

När förhandlingarna påbörjas i mitten av augusti lär vi få se en kamp om dagordningen. Israel kommer att vilja prioritera säkerhetsfrågorna, medan palestinierna kommer att vilja prioritera gränsfrågorna. Båda parter har också redan kompromissat en del inför förhandlingarna. Palestinierna genom att frångå sitt krav på att Israels olagliga bosättningspolitik måste upphöra för att förhandlingar skall kunna påbörjas. Israel genom att utlova frisläppande av ett stort antal palestinska fångar.

En förhandling är en förhandling och allt kan hända. Låt oss hoppas att den israeliske, starkt högerorienterade premiärministern Benjamin Netanyahu har modet och viljan att sätta sig själv på spel i syfte att uppnå en fredsöverenskommelse, på samma sätt som hans företrädare Menachim Begin gjorde i samband med Camp David-avtalet mellan Israel och Egypten 1978. Man vet aldrig. Plötsligt händer det.

5 kommentarer:

Orion77 sa...

Svaret på rubrikens fråga är: Nej.

Israels nu aktuella förhandlingsvilja beror på insikten om den demografiska faktorn (med tiden kommer andelen araber att bli "alltför stor" inom Israel, om inte araberna får en egen stat), och på tilltagande externt tryck på Israel (bl a EUs nya riktlinjer, som kan leda till bojkott av israeliska produkter, palestiniernas förbättrade status inom FN och Israels allmänt sjunkande popularitet). Däremot kvarstår Israels beslutsamhet att pressa ut absolut mesta möjliga ur Palestina i fråga om land och vattentillgångar, dvs i praktiken allt. Vi bör inte glömma att zionismens mål enligt Theodor Hertzl, Lev Jabotinsky och David Ben-Gurion är att behärska hela det område som före romarrikets krigsseger år 70 utgjorde det antika "Eretz Israel".

Därför kommer palestinierna inte att kunna godta de villkor som Israel kan komma att erbjuda. Den palestinska stat som Israel till nöds kan acceptera skisserades av Benjamin Netanyahu i ett tal 2009, en skräckbild kalkerad på det gamla Sydafrikas bantu-"stater".

De nya förhandlingarna blir åter en resa till status quo, även om USA kanske bakom kulisserna ger båda parter stora (kortsiktiga)penninggåvor för att underlätta en uppgörelse.

Jag vill hänvisa till statsvetarprofessorn Stephen Walts senaste inlägg på sin blogg, "What Middle East Peace Requires: Magnanimity" http://walt.foreignpolicy.com/,
och till ett flertal artiklar i Haaretz av journalisten Gideon Levy.

A-K Roth sa...

Ger inte mycket för Orion77s analys som inkluderar märkliga syftningar till sionistiska motiv. Samma gamla demoniseringar.

Anonym sa...

Intressant att jämföra bloggposten med Bjerelds mantra:

1. En försoning mellan Hamas och Fatah är en absolut förutsättning för en fredsuppgörelse.

Om Bjerelds axiom stämmer, så är förhandlingarna dödfödda. Om förhandlingarna inte är dödfödda, så stämmer inte Bjerelds axiom.

2. Det är den starkare partens (Israels) ansvar att nå en fredsuppgörelse.

Det går att utläsa i texten att den svåraste eftergiften som står på dagordningen är palestiniernas krav på att återvända. Men, det åligger palestinierna att ge upp detta krav. Med andra ord - ansvaret för att uppnå en fredsuppgörelse ligger hos palestinierna, inte Israel.

I verkligheten vet vi ju att ansvaret åligger båda parter i en konflikt att uppnå en fredsuppgörelse.

G. Tikotzinsky
Tel Aviv

Ulf Bjereld sa...

Tikotzinsky: 1.) Hamas har avsevärt försvagats genom de senaste månadernas händelseutveckling i Egypten och i Syrien. Jag är därför idag betydlig mindre bekymrad över relationerna Fatah-Hamas än vad jag tidigare har varit.

2.) Visst har båda parter alltid ett ansvar. Men den starkaste parten har det största ansvaret. Israels ansvar ligger i att acceptera en lösning där frågan om gränser, bosättningar och Jerusalem är så tillfredsställande för palestinierna att det blir politiskt möjligt för det palestinska ledarskapet att avstå från återvändarrätten.

Anonym sa...

"Den starkaste parten"...?
Det är väl snarare den starkaste ståndpunkten. Den palestinska sidan är i sin argumentation helt utopisk, vilket kan tolkas som en stark styrka. Dessa krav går ju inte att förhandla!
För övrigt är Israel piskade att upprätthålla militär styrka och vaksamhet mot terror. Hur länge tror du Ulf, att Israel skulle fungera som civilsamhälle utan hög beredskap?