2013-11-02

På valkampanjmöte med Bill de Blasio och Chirlane McCray

Igår bevistade jag mitt första valkampanjmöte med Bill de Blasio, inför New Yorks borgmästarval på tisdag. Mötet genomfördes så långt norrut som det går att komma på ön Manhattan - i Inwood, en stadsdel med i huvudsak dominikansk befolkning. Hela 71 procent av de boende där räknas som Hispanics.

När jag i onsdags skulle följa ett seminarium med Judith Butler på Columbia University kom jag 50 minuter innan det skulle börja, och blev då ungefär nummer 200 i kön. Ordnade sig ändå, eftersom lokalen tog 300 personer. Denna kom jag i lika god tid, vilket denna gång innebar ungefär samtidigt som arrangörerna. Tillsammans letade vi oss fram till den gymnastiksal där mötet skulle hållas. Jag fick hjälpa till att sätta fram stolar, så nu har jag också varit delaktig i kampanjarbetet. :-) 


Så småningom dök omkring 300 personer upp till mötet. Kampanjmöten i USA är något mer livliga än vad de är i Sverige. 



Jag satt två meter från en gigantisk högtalare, och mina öron har nog inte upplevt en sådan ljudvolym sedan jag såg Nazareth på Olympen i Lund den 15 mars1974.

Den positiva bild jag fått av Bill de Blasio och hans kampanj förstärktes på mötet. Bill de Blasio är karismatisk och kombinerar en skarp ideologisk retorik med pragmatism i sakfrågorna. Han är i flera avseenden en typisk svensk socialdemokrat, med en viktig skillnad. Han vågar tala för behovet av skattehöjningar. Budskapet går hem i New York City. I den senaste opinionsundersökningen, visserligen genomförd av ett Demokraterna närstående leder han med osannolika 50 procentenheter: 68 procent mot sin republikanske konkurrent Joe Lhotas 18 procent. Riktigt så bra lär det inte gå i valet. Men jag skulle bli förvånad om Blasio inte vinner med åtminstone 30 procentenheter.

Som så vanligt i USA spelar kandidatens hustru, i det här fallet den ytterst kompetenta och likaså karismatiska Chirlane McCray, en viktig och framträdande roll i kampanjen. Vid gårdagens möte bejublades hon lika starkt som sin make.


Med på podiet fanns också den 83-årige Charles B. Rangel, som i 42 år (!), sedan 1971, varit ledamot för staten New York i den amerikanska kongressens representanthus.



Bill de Blasio bottnar i sin retorik och är en tänkbar vice-presidentkandidat 2020. Eller åtminstone om ett antal år som guvernör eller senator för delstaten New York.

Nu när jag skakat hand med både honom och hans hustru Chirlane McCray lär i alla fall valsegern på tisdag bara vara en formsak. Såvida inte min uppskattning av hans kampanj är något som kan vändas emot honom...

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag tror ändå det är fel medicin att höja skatterna i ett land (i detta fall Sverige) där vi redan har världens högsta skattetryck (möjligen flåsar oss danskarna i nacken...). Den korrekta frågeställningen är i stället: varför räcker inte de nuvarande pengarna till? vi borde väl t.ex. ha världens bästa skola redan nu, och i stället sägs det att det är ökade resurser som behövs. Jag tror "Laffer effekten" snart slår till. Dvs ökat skattetryck leder till minskade skatteintäkter. Lita i stället till ekonomins dynamiska efekter som enkelt kan sammanfattas "pengar skapar pengar". Med detta varken kan eller vill sossarna (eller för den delen något annat parti) göra. Rätt upplysande var det när Magdalena Andersson i ekots lördagsintervju sa att sossarnas sätt att försöka minska arbetslösheten är arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Känns det inte bekant på något sätt....?
Kjell Eriksson