2016-07-11

Varför lyfter inte Vänsterpartiet i opinionen? Inkomna svar.

Igår talade Jonas Sjöstedt i Almedalen, Han höll ett optimistiskt och ideologiskt inspirerat anförande. Jag brukar ha svårt för lustigheter i politiska tal (lustigheterna blir ofta konstruerade putslustigheter). Men jag tyckte det var roligt när han liknade Socialdemokraterna vid ett gammalt ånglokomotiv, på vilket Miljöpartiet stod längst bak och skyfflade kol. Metaforen blev ännu roligare när min vän Anita Lomander på twitter tillade: "Och på taket sitter Vänsterpartiet och viftar med sina plakat".

Igår inbjöd jag också till att ge förslag på förklaringar till varför Vänsterpartiet trots till synes goda yttre förutsättningar inte växer mer i opinionen. De förslag jag själv förde fram var agendasättningen (det politiska samtalet handlar väldigt lite om de frågor Vänsterpartiet vill prata om), att partiet uppfattas som ett oseriöst flankparti, att partiet genom budgetsamarbetet med regeringen uppfattas som en del av makten samt att partiets retorik är för tråkig och akademisk.

Jag har fått in massor av kommentarer och förslag, på bloggen, på Facebook och på twitter. Många passade bara på att uttrycka sina aversioner mot Vänsterpartiet i största allmänhet, men det kom också in en hel del seriösa svar. Jag grupperar de inkomna svaren i tre kategorier enligt nedan.

1.) Vänsterpartiet förknippas fortfarande med sitt kommunistiska förflutna. Partiet har visserligen ett helt nytt ledarskap och nytt program, men det historiska arvet spelar roll. (Detta var den vanligaste förklaringen i de inkomna svaren.)

2.) Vänsterpartiet är för dogmatiskt. Partiet formulerar orealistiska krav, som till exempel att Sverige skall lämna EU och att alla vinster i välfärden skall förbjudas. Det blir mycket snack, och för lite verkstad.

3.) Vänsterpartiet är för pragmatiskt. I praktiken erbjuder partiet bara mer och bättre S-politik, inte så mycket som är kvalitativt annorlunda. Regeringstrovärdigheten prioriteras på bekostnad av visioner som får människors hjärtan att klappa fortare.

Därutöver har några hävdat att partiet är för kulturrelativistiskt för att bli relevant för väljarna.

Vänsterpartiet kan således uppfattas som både för pragmatiskt och för dogmatiskt. Det är flankpartiets ständiga dilemma. Miljöpartiet har åtminstone tidigare brottats med samma problem. Och utan att göra någon som helst jämförelse i övrigt så arbetar Sverigedemokraterna aktivt med att frigöra sig från sitt ursprung i naziorienterade miljöer.

Det är klart att många av svaren ovan avspeglar de svarandes egna värderingar och förhoppningar. Förklaringarna är förstås heller inte ömsesidigt uteslutande. I stället är de överlappande och ibland sammanhängande.

Själv tror jag att Vänsterpartiet måste utveckla ett språk och en politik där de tydligare framstår som en opposition till den rödgröna regeringen. En opposition som kan fånga upp missnöjda och partipolitiskt vankelmodiga mitten-vänsterväljare och erbjuda dem ett hem som inte präglas av populism utan av en ideologiskt impregnerad och sammanhållen sakpolitik. En sådan oppositionsroll utesluter inte enskilda överenskommelser om budgeten,

Kanske är det just detta partiet redan försöker. Men i alla fall.

3 kommentarer:

Anonym sa...

"Det är klart att många av svaren ovan avspeglar de svarandes egna värderingar..." Det är ju självklart och det gäller också Ulfs svar. Men jag saknar faktiskt en punkt 4, nämligen att den vänsterpolitik som v företräder inte attraherar särskilt många fler väljare, särskilt inte sk mittenväljare som Ulf förvånade räknar in i potentialen.
Klas Bengtsson "mittenväljare" till vänster

Anonym sa...

De framkastade förklaringarna:

1.) Vänsterpartiet förknippas fortfarande med sitt kommunistiska förflutna.
Det kommunistiska förflutna spökar ganska lite, partiet är nästan dubbeltså stort som under kommunismens tid.

Faller, (om inte annat) på valet 1998 då vp fick 12 % och s "bara" 36,4 %

s 36,4
v 12,0

Sum 48,4
mp hade 4,5 % det valet, och blev vågmästare, Persson kunde sitta kvar eftersom mp gått ut på förhand och sagt att det var ideologiskt omöjligt med kd i regeringen, därmed kunde Persson göra upp med C i vissa frågor, osannolikt nog.


2.) Vänsterpartiet är för dogmatiskt.

Partiet formulerar orealistiska krav,
(det gör C också, liksom tidigare mp)

som till exempel att Sverige skall lämna EU
(det är realt i Storbritanien, empriskt och klart,
så det är realistiskt)

"att alla vinster i välfärden skall förbjudas"

Det var inte tillåtet för så länge sedan, innan Sverige var med i EU,
så visst, det är inte realistiskt, dock är det en önskan hos fler än vp, att vinster inom vissa områden ger fel samhällskontrakt, som tex att priatisera fängelser i Californien -> explosion av fångar,efftersom det var lönsamt.
lönsamhetsmodeller där vårdgivaren får betalt för att behandla svåra sjukdomar, kommer leda till att få få fler svåra sjukdomar, (i vart fall för oss som tror på marknadsekonomi)


"Det blir mycket snack, och för lite verkstad".
Kanske, men nu sitter inte vp i regeringen, och är dubbelt så stora som mp,
så ibland är det bra att slippa ansvaret i verkstaden, Jonas har en god sits.
(påverka utan ansvar)

3.) Vänsterpartiet är för pragmatiskt.

...erbjuder partiet bara mer och bättre S-politik,
pragmatism är ett av våra svenska grundvärderingar :-)
Vi fikar och gör en kompromiss, så har det varit även med svenska
kommunister :-)

"Regeringstrovärdigheten prioriteras på bekostnad av visioner
som får människors hjärtan att klappa fortare".

Detta faller på att det skulle finnas en förklaring som gjorde det troligt att vp skulle kunna vara större, om....just vp var mindre visionärt.

knappast - visioner går inte att äta eller betala hyran med.

detta försökte Ohky med, visioner, och retorik kan fungera, vaga löften, men nu har Jonas lagt skarpa förslag, och får genast svar på tal av KG, och då startar debatten, om var det finns och inte finns budgetutrymme, det är bra. Liksom debatten att höja skatten för vem. S.W

Anonym sa...

nu har Sjöstedt gått tillbaka till smör och bröd, hårda sakfrågor, och mindre fluffig retorik, det tar lite tid i rådande debattklimat, men m och kd har gjort samma vägval, och Liberalerna kämpar med samma sak, mer verkstad, eftersom SD indikerar på ett missnöjde med just verkstaden. Sedan är det C kvar, med lite samma upplägg som Mp, och här kommer det att behöva snickras på förslag, Lööf kommer inte komma undan enkelt med fortsatta visioner. Tom hon har hunnit nyktra till efter alliansåren.

Ändra på frågan: Om x önskar att vp ska växa från 8 till 10 %
Vilket parti är det då troligast att partiet kan norpa väljare från?
SD nix
mp, redan fixat
Fi, måhända
S sannolikt
M ej troligt
C knappast
Fp, några få
KD inga kommentarer

Om S har runt 25 - 28 % väljare, så är det ingen vägvinnare att norpa röster från sina närmast allierade (för mp är ett rött skynke inom v) så inte har Jonas så många vägar framåt.

Profetsia (sannolikhetsanalytisk gissning, utan mista kvalifikation
)
v kommer att öka från sina stadiga 6-7 % i opinonen till 7-8 % under 2017, av den "orsaken" att partiet inte regerar, och det stundar bistra ekonomiska tider,
om v ökar så måste någon annan förlora motsvarande, det är funktionalistiskt intressant, vad som kommer att hända om detta sker på bekostnad av s, dvs vad kommer (inte borde) s göra då?
S.W