2016-08-28

Jimmie Åkessons vill bilda regering med M och KD efter valet 2018. Kan det bli så?

Kommer Moderaterna och Kristdemokraterna att bilda regering tillsammans med Sverigedemokraterna efter valet 2018? Ja, i alla fall om Jimmie Åkesson själv får välja. I sitt sommartal i Sölvesborg igår lördag sa han: Det mest naturliga just nu ser ut att vara en mitten-högerregering med oss, Moderaterna och Kristdemokraterna. (...) En mitten-högerregering där vår socialkonservativa utgångspunkt axlar rollen som det sociala samvetet. Sverigedemokraterna som socialt samvete. Jo, jo.

Jimmie Åkesson lanserade samma tanke redan i sitt tal under Sverigedemokraternas landsdagar 2015. Hur realistiskt är förslaget? Tror Jimmie Åkesson på det själv, eller försöker han bara framställa partiet som regeringsdugligt och normaliserat?

Det som talar för att Moderaterna och Kristdemokraterna skulle kunna bilda regering med Sverigedemokraterna är att de båda förstnämnda partierna allt mer har börjat tala om de frågor som Sverigedemokraterna uppfattar som viktiga och vill tala om: flyktingpolitiken, brott och straff, svenska värderingar mm. Moderaterna har kastat Fredrik Reinfeldt flyktingpolitiska appell om att svenskarna skall öppna sina hjärtan på soptippen och allt mer börjat ta formen av de gamla Moderaterna. Flyktingpolitiken har åtminstone något desarmerats som stridsfråga mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Men fortfarande finns det allt för mycket som talar emot för att ett regeringssamarbete mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna skall framstå som ett realistiskt initiativ. Nedan presenterar jag argumenten emot i några punkter, utan inbördes rangordning (flera av punkterna hänger ihop).

1.) De ideologiska och sakpolitiska skillnaderna mellan å ena sidan Moderaterna/Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är för stora. Skillnaderna handlar kanske inte främst om skattepolitiken eller skolpolitiken, utan om djupare liggande ting som människosyn samt synen på individens fri- och rättigheter och på demokratin.

2.) För att en M/KD/SD-regering skulle bli möjlig måste dessa tre partier i valet 2018 bli större än de fem övriga partierna tillsammans. Det skall mycket till för att ett högerblock av dessa tre partier skulle få egen majoritet i valet 2018. Frågan är också hur legitim en sådan regering skulle uppfattas som av medborgarna.

3.) Ett sådant regeringssamarbete skulle spräcka Alliansen, den allians som möjliggjorde åtta år av sammanhängande borgerligt regeringsinnehav.

4.) Kristdemokraternas medlemmar skulle knappast kunna samlas bakom ett sådant samarbete, och kanske heller inte Moderaternas. Båda dessa partier skulle riskera stark inre oenighet vid ett regeringssamarbete med Sverigedemokraterna.

5.) Ser Jimmie Åkesson själv ett regeringssamarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna som ett realistiskt alternativ? Hans tal i Sölvesorg var raljant och förolämpande även mot de borgerliga partierna, och Jimmie Åkesson drog sig inte för att anklaga Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé för att inte ha någon skam i kroppen och kallade honom till och med för en typisk lort.

Det finns säkert flera argument som talar för eller emot. Ni är välkomna att fylla på listan.

Så här ser saken ut i dagsläget. Men det är två år till nästa val, och mycket hinner hända.

Ett säkert tecken på att sommaren går mot sitt slut är att SVT Agenda ikväll kl 21.15 återupptar sina sändningar. Bland annat medverkar Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra, och hon lär säkert få skarpa frågor av Anna Hedenmo om just regeringsfrågan.

9 kommentarer:

Jan Holm sa...

Utspelet från SD att bilda regering med M och KD är väl just inte tänkt som något annat än ett utspel.
M och KD kommer naturligtvis att visa samma ovilja som tidigare till samarbete och det kommer då att gynna SD , eftersom de då kan hävda att de är de enda som menar allvar med tex sin flyktingpolitik.
Att även lyfta frågan om fattigpensionärerna kan också gynna SD , eftersom det i de flestas ögon måste te sig väldigt märkligt, att om det nu går så fantastiskt bra för Sverige , varför kan man då inte förbättra det för de som har det sämst ställt i samhället.

Anonym sa...

Naturligtvis blir det ingen m+kd+sd-regering efter nästa val. Det tror inte ens Åkesson. Att m och kd börjat tala mer om "sd-frågor" är inget unikt och skiljer sig ju inte på något avgörande sätt från socialdemokraterna (även om de som bekant inte stöds av artikelförfattaren). T ex slog Magdalena Andersson i sina ekonomiska kommentarer i praktiken fast att någon återgång till tidigare migrationspolitik inte är aktuell. Och i t ex skattepolitiken ligger också sd närmare s än m.
Utan tvekan är sd ett borgerligt parti. Eftersom inget tyder på att de rödgröna får egen majoritet i nästa val skulle det förvåna mig mycket om om det blir en fortsatt regering Löfven. Fyra år till med borgerlig majoritet och en s+mp-regering accepteras inte av borgerliga väljare. SDs rötter blir ju trots allt mer avlägsna allt eftersom tiden går även om partiet under lång tid förmodligen får dras med snällt uttryckt olämpliga representanter. Men som bekant finns det nutida socialdemokrater som i modern tid bekänt sig till den revolutionära kommunismen utan att deras omvändelse ifrågasätts. Jag tror inte heller att l och c är så självmordsbenägna att de skulle lämna alliansen och stödja eller ingå i en sådan regering. Någon ny decemberöverenskommelse tror jag inte på. Snarare ett nyval efter 2018 om det inte blir en borgerlig regering direkt. Min favoritregering s+m lär vi inte få se.
Klas Bengtsson

Anonym sa...

"Så här ser saken ut i dagsläget. Men det är två år till nästa val, och mycket hinner hända."

Gå tillbaka hösten 2015 och följ debatten, eller gå tillbaka hösten 2014 (efter valet) eller gå tillbaka till maj juni då alla formerade sina upplägg efter SCBs PSU maj 2014 som prickade lite fel i fråga om två partier, dvs sd pendlade runt 6-7 % och mp fick alla för sig, skulle bli vågmästare, nu blev det inte så. Utrikesfrågor, tex IS och Ukraina, samgt naturligtvis alla eländiga terrordåd som inte gick att blunda för, och den havererade arabiska våren, gav en något annan terräng, sedan EU-valet som gav lite märkligt input i den det svenska valet, som att väljarna skulle rösta som i EU. Felet politiken gör, är att lägga planer på vad som är fallet i nuet, eller snarare vad man gror är fallet just nu, för att sedan extrapolera ett eller två år fram. Vi som är nyktra och befinner oss utanför den febriga partipolitiken och journalistiken kan bara konstatera att det svänger.

Vad som är objektivt konstaterbart.

1. Reinfeldts triangulernade -> småborgerliga partierna fick inget syre.
2. Nymoderaternas ansats att bli storstadsgröna öppnade upp för sd
3. Hövdingens plan sprack (allians + mp inte lika med 175 mandat)
4. S ansats i ungefär samma riktning öppnade upp för sd
5. sd 3e största parti (politisk villervalla, jmfr hackspetten i Kalle Ankas djungelexpedition)
6. Blockpolitiken avs budgetsamarbete med majoritet åt fanders (vilket är det nya stora)
7. Mp drabbades av högmod och eu-sjuka) och känns inte längre lika sexiga för väljarna
8. sd är inom överskådlig framtid en tredje kraft och vågmästare, som inte går att blunda för
9. att regera i minoritet är inget nytt, men att regera utan budgetsamarbete för majoritet är nytt
10. politik utan plan för stadsfinanansiell stabilitet, är helt enkelt planlöst :-)

--> urban-grön livsstilspolitik fungerar inte ute i förorterna eller i landsorten
feminismen krockade lite med handskarna
identitetspolitiken blev inte lika självklar som lösningen på allt
Sveriges migrationspolitik anpassades från ideell till funktionell
journalistiken nyktrade till
idealismen krockade med realismen
nyliberala strömmar ställs mot nationella
nationalstaten (som varit faktum sedan 1918) blev åter ett faktum, som grund för demokrati
Svenska politiker återupptäckte grundregeln för demokrati, 50% eller 175 mandat
och mycket mer, och resan mot det nya normala har bara börjat.

Statsbudgeten är/blir det centrala = regeringsduglighet, för en regeringsduglig statsbudget krävs 175 mandat,
annars är man kokt, om planen är att kunna regera uthålligt och långsiktigt, om det svajar lite med de finansiella
systemen så går det inte att regera utan majoritet, så detta med DÖ kunde bara fungera så länge det är/var solsken.
S.W

Anonym sa...

Vilket leder in på frågan om vad budgetsamarbete är, s har budgetsamarbete med vp (och mp)
omröstningen 2014 om statsbudget visade på att det är här slaget kommer att stå.

AKBs uppgift, om hon har målet att bli statsminister, är att skapa ett regeringsunderlag med de borgerliga, det är en politisk självklarhet som bara är tramsig att försöka spekulera bort. Frågan är mer hur stora alliansen bli tillsammans, och om kd klarar sig över 4 %. Om de gör det går det att anta (hypotetiskt) att alliansen samlar 40 % och SD samlar 20 % vilket ger en viss jordmån kvar för vänstern, och nu är frågan brutto eller netto av totala eller giltiga röster, vilket gör Fi till nyckelspelare, samt då frågan om mp klarar sig utan fler skandaler och klarar sig kvar. Så vänstra blocket har endera 25 (s) + 8 (vp) + 2 (fi) + 5 (mp) = 40 eller 38 utan Fi, vilket ger sannolikhet att alliansen kan bli den största "konstellationen" (detta går att spela på, och förefaller inte helt osannolikt). Så vad alla inser och förstår är så klart att SD inte kommer att kunna samarbeta med s om mp eller vp är med, vilket innebär att:

Budgetsamarbete uppnås för den konstellation som sd inte röstar emot, dvs lägger ner sina röster, att lägga fram en budget och försöka få igenom denna i kammaren är varje statsbärande partis grunduppgift, och det vet alla. S har ingen möjlighet att få igenom en budget om de samarbetar med vp och mp, och få sd med på vagnen, så då återstår för akb att lägga fram en budget, med eller utan övriga, och invänta valet. Väljarnas sympatier ska omsättas till mandat, vilket är en annan räkneövning. alla försök att få akb att sia om hur hon kommer att göra faller ju på erfarenheterna från 2014, väljarna gav politiken en ekvation de inte var rbedda på, ett resultat av politikens tidigare kalkylerande. Det är alltså inte säkert att s nuvarande strategi att avkräva hypotetiska löften om att utesluta sd vinner gehör, (i valet), eftersom väljarna är lika vilsna som politiken. Står akb orubblig, kan ju Stefan fortsätta regera :-) eftersom om hon fäller regeringen så måste hon kunna regera (utan att bli fälld av sd+s) - som är fallet nu. Så detta är grunden (som alla s-strateger vet) att om akb ska regera, så kan inte sd rösta mot alliansens budget, såvitt inte s lägger sig platt, och då får Sverige vänta till 2022 på nya förutsättningar.

Alltså akb är piskad att ta flaggen 2018, hon måste få med sig övriga borgerliga, vilket inte är helt lätt. klarar de av att få ihop en budget så kommer allt handla om huruvida sd lägger ner eller rösta mot, och där sitter väl c med svaret :-)
Det ser alltså inte omöjligt ut att det endera blir en ren s eller m regering. och det kommer att bli ett evinnerligt kattrakande om vem som samarbetar eller inte med partiet som företräder det nya normala, det är det som är så paradoxalt. Att trixa och triangulära som Reinfeldt gjorde, var framgångsrikt, men det får nog ändå sägas tolk akbs försvar, att hövdingen/Bildt/Borg lämnade efter sig en blå-grön röra som gav jimmy och co en rätt enkel resa. Svaret på frågan 2018 - 2022 handlar alltså om vad som anses vara ett budgetsamarbete? är det att lägga ner rösterna? Nästa fråga handlar om att isolera sak från person/parti, det finns en liten risk att politiken måste fatta svåra beslut, och frågan är då om väljarna belönar konkret politik, beslut i sak, eller om det handlar om vilka som fattar besluten? Här har nog inte politiken tänkt färdigt, då det ännu hör till ovanligheterna att tänka tanken att vissa väljare lägger mindre vikt vid person och mer vid sak, dvs att om ett förslag/beslut är förnuftigt, så spelar det mindre roll om sd röstar för saken, dvs saken görs oavhängig de som för fram den, här ska nog partierna fundera lite på om tidigare retoriska grepp fungerar. Just nu pressas akb, och det kan se ut som att hon sitter i en fälla, men det kan lika gärna vara tvärt om. Den krassa verkligheten är att sd + alliansen närmar sig 60 % och det kan inte ens Sjöstedt blunda för. S.W

Anonym sa...

Mer förenklat, om man (nödgas) acceptera faktum, att det av regeringsbärande partier krävs långsiktighet (vilket dessvärre numera är en sällsynthet inom den ängsliga hypernervösa dags/kvartalspolitikens partigängade och förståsigpåare, så kan man nog ändå nyktert och krasst konstatera att de flesta normal väljare inser (köksbordspolitik och sunt förnuft) att det krävs ett mandat från väljarna för att regera, och att detta mandat, so oder so, är bättre om det bygger på en majoritet avseende i vart fall statsbudgeten.

Nu verkar fördelningsfrågor inte vara populära, då det handlar om målkonflikter, icke för ty, för att regera som statsbärare, bör du, om det är möjligt, söka samarbete för din budget, och får du inte det, bör du inte regera (Löfven är ursäktad denna mandatperiod eftersom hövdingen lämnade efter sig en spelplan i kaos), och detta är även försvaret för akb, att hon faktiskt inte bara är strategisk och taktisk som inte fäller, för det är trots allt en fråga om ansvar i en besynnerlig tid.

Så 2018 gäller normala spelregler i parlamentet, dvs det är nära nog på osannolikt att endera s eller m får regera ostört med en minoritetsbudget och driva obekväm realpolitik. Dvs både s och m är piskade att söka en mer stabil situation, eftersom C inte längre är center, ytan högerflanksytter på den nyliberala icke-funktionella planhalvan, så återstår fp….

alltså resonemanget bygger på att mp inte längre är vågmästare, vilket innebär att sd intagit denna position, och lyfter man sig från sina fördomar och ser på saken nominellt, så går det inte att komma ifrån att det krävs medverkan från sd för att sy ihop en statsbudget, om man utesluter en s + m budget.

Dvs om mp var våg, går politiken från bägge kanter mot att anpassa sig mot mp, (som dessutom var den enkla vägen då detta sammanföll med den påbjudna korrekta elitistiska uppfattningen. Nu är det sd som är våg, och man måste vara blind om man inte ser bägge kanter anpassa sig mot detta, om inte annat i kraft av praktisk politik och frånvaro av högljudd kritik mot en politik som för två år sedan var kätteri.

Om man nu bara accepterar faktum, att väljarna premierat sd framför mp, utan att ställa frågan om varför, så ska man skilja på praktisk politik, och plakatpolitik. Vad vi nu ser är en uppvisning i att ducka för verkligheten. Inte kan det vara akbs förstahandsval, som hövdingens tronarvinge, att regera med sd, det är det faktiskt ingen som tror. Akb är mer satt i galen tunna, av Reinfelds satsning på ett kort, att få 'vinna" ett tredje val, genom att kunna sitta kvar. Nu räckte inte mandaten, sd blev våg, och då efterlämnas en moderat villervalla, som inte bara är ideologisk. Vi som inte är partigängade och är cyniker, tror faktiskt på att våra politiker inte tror ett dugg på sina läror, inte mer en försäljare av omförpackade hedgefonder. Så akb måste alltså först klara av att inte tappa väljare, vilket hon de facto lyckats med över förväntan. Det hade varit mer sannolikt om väljarna bestraffat moderaterna för hövdingens sorti och politik och premierat l och kd, men nu klarade hon detta + konststycket att svänga om politiken med tt utan rabalder (i skuggan av mp-kaoset). S.W

Anonym sa...

Det smartaste kortsiktigt är att hymla om målkonflkter i statsbudgeten och det smartaste inför 2022 är att blottlägga dem, och staka ut kursen. Det går att anta att striden kommer att stå om skatterna, finansieringen, i första hand, och att det är här den praktiserande ideologiska skiljelinjen går, och här extrapolerar ju s mot m ;-) När väljarna vet vad intäktssidan blir, handlar det om fördelningen av kalaspengarna, och här kan striden komma att stå om resursfördelning till statens kärnuppgifter, och här bör det kunna bli lite match mellan partierna, för nog går det inte att räkna bort vänsterpartiet, en kärnuppgift är trots allt att flesta borgerliga väljare anser att det är bättre att omfördela frivilligt än ofrivilligt, vilket är alternativet om vi inte ska ha en väldigt stark polisstat, och det är väl här alla undrar hur centerpartiet tänker, eller om de kommer undan genom att likt mp bara ducka. Nä, sd kommer de inte från, och utifrån får sägas att sängen bäddats av s och m tillsammans. Att partistrategerna ska vinna valet genom fortsatt grön politik är uteslutet (ger inte majoritet), och det finns bara en väg fram, det är framåt, och försöka få journalisterna att avkräva politiken om vad som skiljer ett block från det semantiskt svagare nysvenska konstellation, och om det inte går att använda normalsvenska som tex budgetsamarbete, budgetsamverkan, och att fokusera om från att regera till att stifta lag, etc .

Är det ett "samarbete" om sd lägger ner, resp röstar mot?

Sedan kan konstateras att:
vp
mp
s
l
kd
m
sd
det är nog bara c som är mer renläriga utan större falangstrider.

har olika falanger inbördes, och ledningen har nog emellanåt besvär med att dels sopa falangerna under mattan,
men även faktiskt realt, att veta själv om man är en hink eller spade, identitet är inte alls lätt längre.
Eftersom ingen längre vet vad man är, definieras allt från vad man inte är, och det är en mycket vidare definition (paradoxalt nog), är det alltså inte journalistiken som lägger krokben för sig själv, istället för att fråga om vad partierna vill i sak, så kommer de undan med vad de inte vill. Jag vill inte bada idag, mähä, men vad vill du då? Ingenting, jag vill inte bada. Det är grunden för god barnuppfostran, att försöka lära barn att vilja något, och inte lära dem vad de eller den vuxna inte vill, vad fysiken är det? Existentiell koma och abdikation från att vara vuxen och ta ansvar. S.W

Anonym sa...

Hövdingen har lagt grunden för en helt ny politisk ekvation, (hans läromästare var nog Persson, i konsten att triangulära) lösningen finns inte nu, utan handlar om att börja utmejsla ny praktik och ett nytt språk för en ny tid. Tiden då RF spikades, dvs andra halvan av 60-talet, är för länge sedan förbi, det är dags att vända blad och sluta bita sig fast i invanda mönster. Det är inte en helt ny spelplan, det är ett helt nytt spel, med helt nya spelare.
Mandaten ger:
1. om regeringens regeringsbidlare sitter kvar eller inte efter valet
2. val av talman
3. förtroendeomröstning av regeringschef om vederbörande sitter kvar
4. val av regeringschef/statsminister och i praktiken regering
5. budgetomröstning.
S.W

Eftersom regenten väljs före budgeten, så blir det kohandel, om budgeten så kallat myglande, innan valet av regent, eftersom regenten måste vinna stöd, och plikta makt/inflytande för stöd, hur svårt kan det vara med sakpolitik, och att se till att göra det så svårt som möjligt för pr-maskineriet att göra det till val om värderingar, det verkade som att den gubben inte gick 2014 och frågan är vem som drar rätt slutsatser om köpslåendet med väljarnas gunst. Därom tvista de lärde. Det blir så klart ett tjuv och rackarspel som ingen statsvetare idag har en aning om eller kan förutse, och det är detta som gör valet så intressant, utöver själva omvärldsfaktorerna. SD är alltså bara ett litet problem, det gäller att titta upp utanför den den egna båten och studera övriga i regattan, och sedan studera vädret och kanterna, den som tar rätt kant vinner och i mitten är det varken vind eller manöverutrymme, men det är ju tryggt. S.W

Anonym sa...

Det verkar redan klart av DIs ledare att döma, inkluderat MUF-signaler, om s vill ge m en god match, så ska s gå till val i ensam majestät och se till att det inte alls är självklart att SD stödjer en alliansbudget eller för den delen lägger ner sina röster, eller voterar bort S. Det är buskul detta, om S kör ett eget race, för inte kommer v tillåta en alliansministär som bygger på sd, och mp kan ju knappast stödja en alliansbudget samtidigt som den är sd-anstruken. Hehe, den som blir regent 2018 kommer att få tassa försiktigt. S.W

Anonym sa...

Klättermusvisa (tillägnad SD valet 2018)

Det var en gång en mus,
och den musen hette Klas.
Och han var alltid bjuden
när det var stort kalas.
Det bästa som han visste
det var att lata sig.
"Nu tar nog ingen miste
det handlar ju om mig"
Faderullanlej

De andra samlar nötter
och har i sina hus,
men jag har inget hus och
är ingen sparsam mus.
Jag går till mina vänner,
de säger inte nej.
För om jag rätt
dem känner,
så delar de med mig.
Faderullanlej

De bjuder mig på middag,
då ropar jag "hurra",
för jag vill gärna äta,
sjunga och vara glad.
Det är så skönt att leva,
när man får roa sej.
men arbeta och sträva,
det roar inte mej
fadderullanlej

Och sedan passar nog Farmors visa ännu bättre på Anna

När en liten mus ska ut och gå
får hon se sig om så noga så.
Det finns så många djur i skogen som
tycker att en mus till middag skulle passa dom.
Kanske blir det du,
kanske blir det jag,
kanske blir det tra lala.

Och fru Uggla sitter i ett träd
hennes uggle-ögon följer med,
hon funderar nog på vad det är
som kan finnas under stora paraplyet här.
Kanske ser hon dej,
kanske ser hon mig,
kanske ser hon tra la lej.

Mickel räv han är ett farligt djur
i sin lya liggar han på lur.
Där går sällan någon mus förbi
inte du och inte jag om vi kan låta bli.
Inde jag och du
inte du och jag
inte tra la la la la

Mickel räv är alltså inte Löfven, utan Jimmy fram till valet 2014.

Om Stefan får vi sjunga visan om Bamsefar, trots allt.

Annars passar nog Folk och Rövare i Kamomilla stad bättre, där det nog är så att den enda som kan få ordning på rövarna
är damen de rövar bort för att få ordning i rövarkulan. Kasper och Jesper och Jonatan blir trots allt förlåtna och får en uppgift som brandsoldater, och vår politiska framtid förefaller formas av just detta, temat i sagornas värld. S.W