2017-10-16

Tv-licensen försvinner? Då måste grundlagsskyddet för public service stärkas

Avskaffa tv-licensen, föreslår en enig public service-kommitté. I stället vill kommittén införa en individuell skatt på som högst 1 308 kronor per vuxen person och år. Studerande och arbetslösa slipper betala.

Jag har alltid försvarat tv-licensen, eftersom jag sett den som ett bra sätt att värna public sevice-verksamhetens oberoende. Men jag har förståelse för att teknikutvecklingen - där alltfler tittar på tv genom datorer, plattor och mobiltelefoner - gör systemet svårt att upprätthålla.

Hur ska då oberoendet kunna upprätthållas i ett skattefinansierat system? Hur ska vi undvika att inte public service-finansieringen undermineras genom de skattesänkar-rallyn som då och då präglar svensk politik? En oberoende public service-verksamhet är inte så sällan en nagel i ögat på högerpopulister och högerextrema rörelser. Händelseutvecklingen i till exempel Polen väcker stor oro.

Utredningen inser faran och föreslår en del åtgärder. Så ska till exempel sändningstillstånden för programföretagen Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion förlängas till åtta år. Kommittén föreslår också att den som är verksam som riksdagsledamot inte får vara styrelseledamot i Förvaltningsstiftelsen för programföretagen, och inte heller i de enskilda programföretagens styrelser. Det är bra, men inte tillräckligt.

Jag brukar argumentera för att stärka grundlagsskyddet för public service. Kommittén är inne på samma linje, men har genom sina direktiv inte haft möjlighet att formulera sådana förslag. I stället diskuterar kommittén i principiella termer tänkbara skyddsåtgärder. Bland annat nämns möjligheten att införa en grundlagsbestämmelse som reglerar verksamhetens existens, oberoende och finansiering. Samt att införa ett krav på att riksdagens beslut om finansiering och reglering av public service-verksamheten ska fattas med kvalificerad majoritet.

Jag noterar att Sverigedemokraternas representant i kommittén riksdagsledamoten Angelica Bengtsson i ett särskilt yttrande protesterar mot planerna på ett förstärkt grundlagsskydd för public service. Desto viktigare att arbetet med att åstadkomma ett sådant förstärkt skydd snabbt initieras.

Hela utredningen kan läsas här.

2017-10-15

Hur klarar SD av att hantera opinionsmotgångar?

I helgens Sifo rasar Sverigedemokraterna från 17.8 till 15.0 procent. Det är Sverigedemokraternas sämsta resultat i en Sifo-mätning på ett par års tid. En mätning är ingen mätning, lyder en gammal sanning. Men redan i Demoskops mätning i förra veckan rasade Sverigedemokraterna ner till 15.2 procent, vilket även där var partiets sämsta resultat på flera år. Så någonting är i rörelse.

Det finns åtminstone tre tänkbara förklaringar till Sverigedemokraternas tillbakagång. För det första har det skandaltäta partiet under de senaste veckorna drabbats av skandaler även på elitnivå.  Gruppledaren Mattias Karlsson är polisanmäld för förtal, efter att ha publicerat en bild på två ungdomar och helt felaktigt påstått att de vistades illegalt i landet och borde utvisas. Riksdagsledamoten Hanna Wigh lämnar partiet eftersom hon anser att hennes anklagelser om sextrakasserier inte tagits på allvar av partiledningen. Den person som påstås ligga bakom sextrakasserierna har en toppost i partiet.

Jag tror inte att det är skandalerna som orsakat partiets opinionsras, mer än möjligen på marginalen. Men skandalerna är ett tecken på ett parti i obalans.

För det andra är frågor om flykting- och invandringspolitik inte längre lika framträdande på den politiska agendan. Eftersom Sverigedemokraterna fortfarande på många sätt framstår som enfrågeparti försvåras partiets läge när dess enda fråga inte längre dominerar det politiska samtalet. Den förändrade politiska agendan innebär en uppförsbacke för partiet.

För det tredje - och viktigast - handlar det om Moderaternas förflyttning från "nya M" till "classic M". När Fredrik Reinfeldt förde Moderaterna mot mitten för att möjliggöra bildandet av Alliansen kunde Sverigedemokraterna ohotat ta högerflanken i svensk politik i besittning. Nu återtar Moderaterna sin traditionella roll som ett högerflygelparti, och skärper sin politik i frågor om flyktingmottagning, lag och ordning samt det militära försvaret.

Härigenom förändras det politiska landskapet, på ett sätt som till exempel Vänstra Stranden diskuterade igår. Utrymmet för Sverigedemokraterna att växa minskar, i stället väcks frågan om hur mycket partiet kommer att tappa. Den mest intressanta frågan blir hur Sverigedemokraterna internt kommer att förmå hantera motgångar i opinionsutvecklingen.

Sverigedemokraterna är bortskämt med att fördubbla sitt röstetal i val efter val. Någonstans finns det ett tak, och mycket talar för att partiet nu har slagit i det taket. Det finns också ett golv, och på vilken nivå det golvet ligger vet vi inte. Men erfarenheterna säger att högerpopulistiska partier har en tendens till inre person- och fraktionsstrider. Sverigedemokraternas val- och opinionsframgångar har fungerat som en skyddsvall mot sådana strider. På samma sätt som Moderaternas medlemskader accepterade Fredrik Reinfeldts mittensväng så länge den var framgångsrik, har Sverigedemokraterna tack vare sina framgångar kunnat enas kring en samlad partiledning.

Vi ska inte ropa hej. En mätning är ingen mätning. Två mätningar gör ingen trend. Men nu får Sverigedemokraterna bekänna färg och för första gången jobba i politisk motvind. Det ska bli spännande att se hur de förmår klara av den uppgiften.

2017-10-11

Om gårdagens tvångsutvisningar till Afghanistan

Fruktansvärda scener utspelade sig vid förvaret i Kållered igår när ett 15-tal personer, de flesta unga, skulle tvångsutvisas till Afghanistan. Sörjande och förtvivlade anhöriga skildes från sina barn. Människor som tagit sig an och levt med dessa unga människor under flera års tid tvingades nu ta farväl av dem under tumultartade former, och ungdomarna sändes ensamma iväg till en oviss och osäker framtid i krigets och osäkerhetens Afghanistan. Ett land där de flesta av dem inte har några kontakter eller nätverk.

Tumultet och osäkerheten blev än större genom att fem av de 15 som skulle utvisas i sista stund erhöll inhibition efter att det framkommit verkställningshinder - vilket betyder att deras ärenden ska få en ny prövning. Jag är väldigt, väldigt glad för dessa fem unga människors skull. Men hur trovärdig är rättsprocessen när avvisningar ställs in med bara några timmars varsel? Det är svårt att frigöra sig från tanken att tillfälligheter spelar stor roll i alltför många enskilda avvisningsärenden.

Tvångsavvisningarna igår var ingen stor dag för Sverige. Som förre socialdemokratiske riksdagsledamoten Evert Svensson, 92 år gammal, skrev igår på sin Facebook-sida: Utlämningen av ensamkommande flyktingar till Afghanistan. En gång får vi skämmas för vår inhumanitet. Om vi inte gör det redan nu,

Men vi får inte förfalla till förtvivlan. I stället ska vi finna hopp i att en tredjedel av de som skulle utvisas igår nu får en ny chans. Kamp lönar sig. Låt oss hålla ihop och gå framåt med kravet: Det är nog nu! Stoppa utvisningarna till Afghanistan.

Uppdaterat onsdag 11 oktober: Enligt Dagens Nyheter var det sju ungdomar som i sista stund slapp gå på planet till Afghanistan. En åttonde person släpptes inte in i Afghanistan, utan fick vända i Kabul. Trovärdigheten i rättssäkerheten blir ju inte precis större av detta.

2017-10-09

Sorg och vrede inför morgondagens utvisningar till Afghanistan

De senaste dagarna har flera unga afghaner förts till förvaret i Kållered och i morgon tisdag planeras ett plan från Landvetter att flyga dem till Kabul i Afghanistan. Utvisningen genomförs trots att säkerhetsläget i Afghanistan blir allt sämre. Amnesty International publicerade nyligen en rapport med ohyggliga vittnesmål från unga människor som tvångsutvisats till Afghanistan. Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter Nils Muiznieks är kritisk till de svenska utvisningarna av unga ensamkommande till Afghanistan: Om de inte har bott där på 15 år, vad skickar du tillbaka dem till? De här människorna har ofta varit med om traumatiska upplevelser och bör behandlas som utsatta barn - inte som illegala människor som kan slussas fram och tillbaka.

Bland de som ska utvisas återfinns Yasin Mohammadi som kom till Sverige för två år sedan. Yasin är hazar och har växt upp som flykting i Iran. Han har ingen släkt i  eller band till Afghanistan. Migrationsverket skrev upp hans ålder från 16 till 18 år, och nu slits han upp från sin nya familj i Kramfors. Hans fyra nya småsyskon är förtvivlade och förstår inte varför detta måste ske.

En annan pojke som ska utvisas heter Mohammad Hoseini. Han har bott med en familj i Habo utanför Jönköping, har fyllt 18 år och är heltidsarbetande. Nu ska han utvisas till ett land han flydde från när han var 4 år. När hans föräldrar dödades togs han om hand av släktingar i Iran. För att slippa tvångsrekrytering till kriget i Syrien flydde han till Europa och Sverige. I morgon ska han skickas tillbaka till Afghanistan.

En tredje person heter Mostafa Gholami. Han är 19 år och har bott i Sverige sedan 2013. För två år sedan konverterade han från islam till kristendomen, en konvertering han varit öppen med och som finns återberättad på flera håll. Hans situation i Afghanistan kommer att bli ytterst osäker. Han har blivit mordhotad och fruktar för sitt liv.

Listan kunde göras mycket längre. Saken blir inte bättre av att Migrationsverket tycks använda de medicinska åldersbedömningarna på ett sätt som lämnar mycket i övrigt att önska. I dag skriver till exempel Svenska Dagbladet om ett fall där Migrationsverket först kräver en åldersbedömning, men när resultatet visar att den asylsökande är minderårig väljer man att utvisa ändå. Rättsexperten och tidigare överåklagaren Sven-Erik Alhem anser att fallet äventyrar Migrationsverkets trovärdighet.

Är detta ett land vi vill vara, undrar advokaten Viktor Banke på Twitter. Mitt svar på den frågan är nej. Det är nog nu. Stoppa utvisningarna till Afghanistan.

2017-10-08

Hur ska det gå i partiledardebatten i kväll?

Uppdaterat söndag kl 22.25. Några intryck från kvällens debatt.

1. Jag tyckte den inledande duellen mellan Ulf Kristersson och Stefan Löfven var bäst. Sakpolitik, inget slängande eller tjafsande, två tydliga alternativ. Båda tycktes respektera varandra. Lovar gott inför valrörelsen.

2. Regeringsfrågans frånvaro. Det var faktiskt skönt att följa en debatt utan att regeringsfrågan lyftes (mer än mot slutet, när Jimmie Åkesson uppvaktade Ebba Busch Thor i samband med sjukvårdsdebatten). Vi lär få mer än nog av regeringsfrågan i de kommande debatterna.

3. Ulf Kristersson tenderade att försvinna i debatten, efter den starka inledningen. Han kom in lite då och då, men utan att det han sa fick fäste.

4. Kvällens bästa replik kom från Annie Lööf: ”Jimmie Åkesson. du säger att brottsligheten är importerad, men ta en titt i din egen riksdagsgrupp.”

5. Kvällens starkaste ögonblick: När Jonas Sjöstedt uppmanade Jimmie Åkesson att se 17-åriga Fatemeh Khavari (som satt i publiken) i ögonen och be om ursäkt för att hans gruppledare i riksdagen beljugit henne offentligt och framställt henne som ett terroristhot. Jimmie Åkesson avstod.

*
 
Kl 20.00 är det dags för höstens första partiledardebatt.i SVT Agenda. Nedan följer några korta noteringar kring ingångsvärdena för varje enskilt parti.

Vänsterpartiet fick bra utdelning för sina förslag i regeringens budget. I väljaropinionen har partiet stabiliserat sig på en bit över valresultatet 2014. Problemet för Vänsterpartiet är hur man nu ska gå vidare. Få bedömare tror att Vänsterpartiet kommer att ingå i en regering efter valet 2018, även om partiet skulle göra ett riktigt bra val. Är Vänsterpartiet tillfreds med sin ständiga roll som stödparti från vänster till en socialdemokratiskt ledd regering? Om inte, hur ska partiet kunna ändra spelplanen så att en plats i regeringen blir möjlig?

Miljöpartiet har visserligen lyckats få stopp på raset i opinionen, men det finns än så länge inga starka tecken på en återhämtning. Partiet får inrikta sig på sina kärnfrågor, och arbeta för att dessa frågor ska ha en hyggligt bra plats på den politiska dagordningen inför valet 2018. Och hur tänker Miljöpartiet hantera flyktingfrågan? Miljöpartiet har tappat mängder av förtroende hos sina egna väljare i den frågan, och nu är man oense med sin regeringspartner Socialdemokraterna om huruvida de ensamkommande ungdomarna från Afghanistan ska få stanna i Sverige. Hur långt vågar och kan Miljöpartiet driva det kravet?

Socialdemokraterna är inne i en bra period. Sveriges ekonomi går jättebra, och den rödgröna regeringen har just levererat en rekordbudget. Väljarnas förtroende för Stefan Löfven har vuxit, inte minst för hans sätt att hantera it-skandalen på Transportstyrelsen. Spelbolagen har nu Stefan Löfven som favorit till att bli statsminister efter valet 2018. Socialdemokraternas problem är att de politiska framgångarna hittills inte följts av ett genombrott i väljaropinionen. Visst, de rödgröna har ett litet övertag på allianspartierna. Men väldigt få väljare tar just nu steget över blockgränsen. Socialdemokraterna måste öka sitt opinionsstöd ytterligare något för att med någorlunda trygghet kunna gå in i valrörelsen 2018.

Liberalerna har sedan länge fastnat i ett opinionsläge i närheten av partiets urusla valresultat 2014 på 5.4 procent Partiets mest färgstarka representant, Birgitta Ohlsson, förlorade partiledarstriden till Jan Björklund och lämnar nu politiken.  Frågan är hur den frihetliga delen av Liberalerna hanterar hennes nederlag. Knyter de näven i fickan och fortsätter kämpa, eller demobiliseras de politiskt och kanske till och med börjar snegla på Centerpartiet?

Centerpartiet befinner sig i ett läge där framgångsvågen i opinionen från i våras visar tecken på att mattas av. Partiet har smitt en solid ideologisk grund och profilerar sig framgångsrikt i frågor kring landsbygd, (små)företagsamhet och hållbar utveckling. Annie Lööfs ställning är ohotad och partiet kan parasitera på avhoppade liberaler från Moderaterna, och kanske även från Kristdemokraterna och Liberalerna. Men hur långt till höger kan partiet gå utan att riskera att tappa mittenväljare över blockgränsen, och/eller försvåra ett eventuellt regeringssamarbete med Socialdemokraterna efter valet 2018?

Kristdemokraterna har sedan länge parkerat sig under fyraprocentsgränsen. Ebba Busch Thor genomförde som nytillträdd partiledare en hastig högersväng. När Moderaterna nu gör samma sak är det svårt att se vilken plats det ska finnas kvar för Kristdemokraterna. Partiet har sedan länge haft svårt att utmejsla profilfrågor. Nu satsar man på äldre och på sjukvård. Vi får väl se hur det går.

Moderaterna befinner sig fortfarande i en djup kris, och de första opinionsmätningarna efter Ulf Kristerssons tillträde tyder inte på någon snabb partiledareffekt. Partiet är splittrat och dess opinionsläge katastrofalt. Ulf Kristerssons viktigaste uppgift blir att samla ihop sitt parti och undvika ett fortsatt fritt fall i opinionsmätningarna. Jag tror han har hyggliga förutsättningar att nå båda dessa mål. Hur långt det sedan räcker är en öppen fråga. Relationen till Sverigedemokraterna och regeringsfrågan kommer att hemsöka honom och Moderaterna hela vägen fram till valet 2018, och kanske en bra bit därefter också.

Sverigedemokraterna står sedan två år tillbaka still i opinionen. De senaste mätningarna har pekat mera nedåt än uppåt. Invandringsfrågan är inte längre lika het (den är till exempel inte ett eget ämne i Agenda-debatten i kväll) och partiet har utomordentligt svårt att skrubba sig rent från nazism och rasism. Partiets gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson är polisanmäld för förtal, och riksdagsledamoten Hanna Wigh lämnar partiet, i protest mot att partiledningen tystar ner anklagelser om sexuella trakasserier. Nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) blir mer en påminnelse om Sverigedemokraternas nazistiska förflutna än en möjlighet för Sverigedemokraterna att normaliseras.

Det är nästan ett år kvar till valet. Kvällens partiledardebatt kommer knappast att påverka valutgången. Men det blir spännande att se hur Ulf Kristersson lyckas positionera sig, om Sverigedemokraternas utanförskap manifesteras ytterligare och om Stefan Löfven lyckas växla in sin rekordbudget även i framgångar i debatten.

2017-10-06

Klokt val av fredsprismottagare. Sverige bör underteckna avtalet om kärnvapenförbud

I dag meddelade norska Nobelkommittén att Den internationella kampanjen för att avskaffa kärnvapen (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons) ICAN tilldelas Nobels fredspris 2017. Motiveringen är organisationens arbete med att "väcka uppmärksamhet till de katastrofala humanitära konsekvenser varje bruk av atomvapen innebär och för sin banbrytande insats för att uppnå ett avtalsbaserat förbud mot sådana vapen."

Det är ett roligt och välförtjänt besked. ICAN har varit en internationell ledande kraft i arbetet med att få fram det FN-avtal om globalt förbud mot kärnvapen som antogs i somras. Jag ser att Carl Bildt tycker att priset i stället borde uppmärksammat kärnenergiavtalet med Iran från 2015. Ja, det hade också varit ett bra val. Men jag ser inga skäl att ställa det ena mot det andra.

FN:s avtal om kärnvapenförbud är viktigt eftersom det bidrar till normbildningen mot kärnvapen. Genom förbudet stigmatiseras kärnvapeninnehav, vilket i sin tur höjer den politiska tröskeln för stater att försöka utveckla egna kärnvapen. Förbudet sätter också press på kärnvapenstaterna att aktivt delta i förhandlingar om avveckling av kärnvapen.

Sverige har ännu inte tagit ställning till huruvida man ska underteckna FN:s kärnvapenavtal. Skälet är att avtalsförhandlingarna slutfördes i hast, och det kvarstår frågetecken om hur avtalet förhåller sig till andra viktiga internationella avtal som Sverige undertecknat. Jag har därför inget emot att frågan nu utreds. Men jag hoppas och tror att ett svenskt undertecknade inte är alltför avlägset. Till syvende og sist kommer det att handla om politiska bedömningar.

Låt oss tillsammans hjälpas åt i arbetet för ett svenskt undertecknande. Kärnvapen är ett hot mot mänsklighetens överlevnad, och att stödja ett förbud mot kärnvapen borde vara en självklarhet.

2017-10-04

Mattias Karlssons (SD) uthängning av och osanningar om afghanska ungdomar

Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson har på Facebook publicerat en bild på två ungdomar vilka han beskriver som "invandrare som vistats här illegalt och som borde utvisas". Mattias Karlsson rasar över att en polis låtit sig fotograferas tillsammans med ungdomarna, vilka han jämför med Rakhmat Akilov som är misstänkt för terrordådet på Drottninggatan tidigare i år.

Men Mattias Karlsson far med osanning. De båda ungdomarna, 17-åriga Fatemeh Khavari och 18-årige Amir Nabizadeh, har uppehållstillstånd och vistas inte alls illegalt i landet. Fatemeh Khavari har permanent uppehållstillstånd och Amir Nabizadeh har uppehållstillstånd med flyktingstatus. Fatemeh bor i Stockholm och är talesperson för protesten mot utvisningarna till Afghanistan. Amir bor i Dingle och är också aktiv i protestaktionen.

Jag antar att det är en reptilhjärnan som slår till när Mattias Karlsson ser två afghanska ungdomar på en bild. Genast antar han att de vistas illegalt i landet, särskilt med tanke på att de protesterar mot utvisningarna.

Mattias Karlsson är nu polisanmäld för förtal, och har plockat bort texten från sin Facebook-sida. I en förklaring till varför han felaktigt pekade ut Fatemeh och Amir som illegalt vistandes i Sverige staplar han bortförklaringar på varandra. I stället för att säga "Jag gjorde fel. Ansvaret är mitt. Jag ber om ursäkt" så vecklar han in sig i resonemang om att han "fått uppgiften från en källa som jag bedömde som trovärdig", att han "beklagar" om någon person med uppehållstillstånd "känt sig illa till mods" och att han var så "frustrerad" när han skrev. Ack ja. Att be om ursäkt är uppenbart inte lätt.

Jag noterar också att riksdagsledamoten för Sverigedemokraterna Kent Ekeroth på sin Facebook-sida använder nazisternas språkbruk och talar om "förrädarna" i det europeiska etablissemanget som bidragit till en ökad invandring till Europa. Tankarna går osökt till Niklas Orrenius utmärkta artikel i Dagens Nyheter om beröringspunkter mellan Sverigedemokrater och Nordiska Motståndsrörelsen (NMR). Läs den, om ni inte redan har gjort det.

Det är med detta parti - impregnerat av rasism och främlingsfientlighet - som Moderaterna och Ulf Kristersson vill samarbeta och göra sig beroende av i regeringsställning. Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå det.

2017-10-03

Kan Ulf Kristersson rädda Moderaterna?

I dag presenterade Moderaternas nyvalde partiledare Ulf Kristersson en ommöblering av partitoppen. Elisabeth Svantesson blir ny ekonomisk-politisk talesperson. Tidigare integrationsministern och nu förste vice talman Tobias Billström blir Moderaternas gruppledare i riksdagen. Gunnar Strömmer blir ny partisekreterare.

Jag är nyfiken på Gunnar Strömmer i denna roll. År 2008 anmälde han FRA-lagen till Europadomstolen för att pröva om den klarade Europakonventionens krav på skydd för den personliga integriteten och för enskilda som blivit övervakade att få sina fall rättsligt prövade. En sådan sund skepsis till övervakningsmaskineriet ligger en bra bit från dagens auktoritära moderata lag och ordning-politik. För att uttrycka det milt.

Kommer då Ulf Kristersson och hans nya team att kunna föra Moderaterna ur krisen och få partiet att börja stiga i opinionen igen? Ja, oddsen borde i alla fall vara någorlunda goda. Sverige och svensk politik behöver ett riktigt, traditionellt högerparti som fångar upp de väljare som hyser sådana värderingar. Det senaste decenniet har Sverigedemokraterna kunnat ta över delar av den funktion som blev över när Nya Moderaterna under Fredrik Reinfeldt tog steg mot mitten i det politiska rummet.

Moderaternas eventuella framgångar kan gå ut över Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna ligger cementerat under fyraprocentsspärren och om Moderaterna går till höger igen är det svårt att se vart Kristdemokraterna ska ta vägen. Och om Moderaterna går till höger och flyktingfrågan blivit mindre akut kan vi undra vad väljarna alls ska ha Sverigedemokraterna till?

Moderaternas återtåg högerut skulle också öka den politiska splittringen inom det vi ibland fortfarande kallar för Alliansen. Det var framväxten av Nya Moderaterna som möjliggjorde Alliansen och dess framgångar. Nu hackar allianspartierna betänkligt. I den dagsfärska opinionsmätningen från Demoskop får Socialdemokraterna sitt bästa resultat på flera år med 32.1 procent. Sverigedemokraterna får sitt sämsta resultat på flera år med 15.2 procent. Sammantaget leder de rödgröna partierna nu med 6.4 enheter.
*
En sak gör mig glad med Ulf Kristersson. I sitt installationstal betonade han hopp och tillit, och kritiserade gnälligheten i den politiska debatten: Det politiska samtalsklimatet plågas av gnällighet, ängslighet och stingslighet. Jag kommer inte tveka att säga till när Stefan Löfven har fel. Men jag kommer inte ifrågasätta hans heder och hans uppsåt. Jag kommer inte söka min motståndares sämsta argument, utan hans bästa. Politiken måste ta kloka människors frågor på allvar. Den måste inte vara tråkig, men den måste vara seriös. Nu behövs det helt enkelt några vuxna i rummet.

Jag har länge varit orolig över tonläget i den politiska debatten, där arrogans och förlöjliganden göder populism. Så låt oss ta Ulf Kristerssons maning på allvar. Det finns en del att göra. I alla partier.

2017-10-01

Vad kan vi lära av nazisternas besök i Göteborg?

Igår skrev jag om det engagemang och den värme som kännetecknade de många anti-nazistiska manifestationerna i Göteborg. Jag skrev också om nazisternas fiasko - att de inte ens lyckades ta sig till utgångspunkten för sin egen demonstration eftersom de kom i bråk med polisen och att de var väldigt få i förhållande till sina egna förväntningar. Eller som journalisten Niklas Orrenius formulerade det i Dagens Nyheter: Det som skulle bli en mäktig nationalsocialistisk styrkedemonstration mitt i Göteborg blev i själva verket en lätt förnedrande promenad mellan två Ica-butiker.

Hur ska vi då gå vidare i arbetet för att bekämpa nazismen? En sak är i alla fall säker. De som tidigare ansåg att en nazistisk demonstration i centrala Göteborg inte utgjorde något hot mot ordning och säkerhet har fått anledning att ompröva sina ståndpunkter. Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) har klargjort att de medvetet trotsade polisens instruktioner, eftersom de ansåg att polisen tänkte lura dem i en fälla. NMR har också sagt att de inte tänker söka tillstånd för sina demonstrationer framöver. Deltagare i NMR-demonstrationen attackerade journalister fysiskt, och använde stängerna till sina fanor som spjut i slagsmål med polisen. Det nazistiska våldet och vägran att följa polisens instruktioner är väldokumenterat genom alla de privattagna videofilmer som cirkulerar på nätet. Inget hot mot ordning och säkerhet? Jo tack.

(Ja, jag vet att en liten grupp motdemonstranter kastade sten och knallskott. Som jag skrev redan igår är det agerandet oacceptabelt.)

Det är bra att justitieminister Morgan Johansson bjudit in partiledarna för de demokratiska partierna till överläggningar och det vore värdefullt om det gick att nå en samsyn över partigränserna om hur nazistdemonstrationer bör hanteras. De senaste veckornas debatt har synliggjort en rad oklarheter kring hur gällande lagar och regelverk ska tolkas.

Behöver lagarna och regelverken ändras? Eller ska polis och åklagare givet gällande lagar och regelverk gå fram mer offensivt för att ge domstolarna möjlighet att utveckla en tydlig praxis?

Själv tycker jag att det borde tillsättas en parlamentarisk utredning med uppgift att ta ett helhetsgrepp på problematiken. Hur ska vi bäst värna den grundlagsskyddade demonstrationsfriheten utan att andra människors rättigheter åsidosätts? Ja, se det är en nätt liten fråga att ta tag i.

2017-09-30

Nazistmarschen som inte blev. Intryck från dagens händelser i Göteborg

Det var länge sedan jag kände så mycket värme mellan människor som inte känner varandra som vid de många manifestationerna mot nazism i Göteborg i dag. Här var folk i alla åldrar och från olika åsiktsriktningar - liberaler, socialister, konservativa - förenade i sin vilja att ge uttryck för sin djupa avsky mot nazismen och dess brott mot mänskligheten.

Deltagarantalet blev mycket större än vad jag hade vågat hoppas. Alla de arrangemang jag bevistade var oerhört välbesökta, från litteraturläsningen utanför Domkyrkan till manifestationen på Heden.

Göteborgs Domkyrka.

Särskilt samlingen på Heden var mäktig. Jag har bott i Göteborg i 42 år, men aldrig sett tillnärmelsevis så många människor där. Folk kom och gick under stora delar av dagen, och det sammanlagda antalet överskred med marginal förhoppningarna om att samla 10 000 deltagare. Humöret var gott, Stämningen lugn och beslutsam.



Och överallt mötte man kreativa och glada människor. Clowner mot nazism!


Och Jedis mot nazism!


För nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen blev dagen en motgång, kanske till och med ett fiasko. De lyckades inte ens ta sig till samlingsplatsen för sin demonstatration, eftersom de motades bort av polisen då de bröt mot givna instruktioner (om jag förstått det rätt). De var betydligt färre än de 1 000 deltagare de hade hoppats på. Deras ledare Simon Lindberg greps av polis, misstänkt för våldsamt upplopp. Via bakgator eskorteras de av polisen ut ur stan. Och på deras portal Nordfront hetsas det mot att polisen släppt fram "judepressen" för att rapportera om händelseutvecklingen. I deras chatt staplas inlägg om ett misslyckande och att ledningen borde ställas till svar. (Jag kan förstås inte garantera att inläggen är äkta.)

Dessvärre utbröt tumult utanför Liseberg, mellan polis och ett antal motdemonstranter (varav några maskerade). Knallskott och stenar kastades, vilket inte på något sätt är acceptabelt. Dessbättre verkar personskadorna i skrivande stund ha blivit begränsade.

Jag återkommer i morgon med en mer avklarnad analys av dagens händelser och vilka lärdomar vi bör dra. Tills dess - ta det varligt, och ta hand om varandra i kväll.

2017-09-29

Tre förhoppningar inför nazi-marschen i Göteborg

I morgon lördag demonstrerar nazister på Göteborgs gator. Nazisterna har mobiliserat efter förmåga, och det är möjligt att demonstrationen kan samla omkring 1000 personer från Sverige och andra länder. Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) är en våldsbenägen rörelse, och jag ser med oro på morgondagen. Jag har tre förhoppningar.

1.) Jag hoppas att nazisternas demonstration och alla anti-nazistiska manifestationer inte kommer att leda till våldsamheter. Om det blir våldsamt riskerar människor att skadas och enligt min uppfattning kommer våldsaktioner att öka NMR:s prestige i högerextrema kretsar och därigenom stärka deras möjligheter till ytterligare mobilisering. Så undvik alla våldshandlingar. When they go low, we go high,

2.) Jag hoppas att lördagens demonstration kommer att följas av en ordentlig diskussion mellan polis, jurister och politiker om huruvida lagverket behöver revideras. Det är uppenbart att gällande regelverk tolkas olika av olika aktörer, och att delar av regelverket kan vara daterat. Att polisen inte ägnade en tanke åt att det var den judiska helgen Jom Kippur när man gav tillstånd åt nazisterna att demonstrera nära synagogan var inte bra. Det svenska samhället präglas i dag på ett helt annat sätt än tidigare av religiös mångfald, och det är möjligt att denna nya verklighet behöver följas av utbildningsinsatser inom till exempel polisväsendet

3.) Jag hoppas att lördagen blir sista gången jag behöver se nazister tåga på Göteborgs gator.

Vi får väl se om mina förhoppningar uppfylls. Låt oss tillsammans hjälpas åt med den saken.

2017-09-26

Skakande artikel om 18-årig pojke som tog sitt liv, strax efter utvisningsbeslut till Afghanistan

I en skakande nyhetsartikel i Dagens Nyheter berättas om en 18-årig pojke som tagit sitt liv, bara några dagar efter att han fått besked om att han tillsammans med sin 15-årige lillebror skulle utvisas till Afghanistan. De båda bröderna kom till Sverige 2015, då de var 16 respektive 14 år gamla. Den 18-årige pojken, som nu tagit sitt liv, var svårt synskadad, och hade ledsagats av sin lillebror från Afghanistan genom Europa till Sverige.

Även den 15-årige pojken har fått ett utvisningsbeslut. Som motiv till utvisningen uppges, enligt Dagens Nyheter, att 15-åringen hade ett ordnat mottagande i Afghanistan. Det ordnade mottagandet bestod av pojkens 18-årige, gravt synskadade, bror.

Om Dagens Nyheters uppgifter stämmer så visar denna djupt tragiska händelse på de fullständiga orimligheter som nu kännetecknar Sveriges bedömningar när det gäller utvisningar till Afghanistan. Att betrakta en svårt synskadad 18-åring som ett "ordnat mottagande" i Afghanistan borde falla på sin egen orimlighet.

Och det går knappast heller en dag utan att vi får rapporter om nya svåra bombdåd i Afghanistan.

Ett ljus i mörkret är att allt fler socialdemokratiska röster kräver att utvisningarna stoppas. Flera socialdemokratiska riksdagsledamöter vill ha ett stopp, SSU-distrikt står bakom kravet, liksom förstås Socialdemokrater för tro och solidaritet. I tidningen Arbetet kräver i dag ett antal fram namnkunniga socialdemokrater ett stopp. Kravet på amnesti framförs också unisont av människorättsorganisationer, rörelser i civilsamhället och kyrkor och samfund. Ett socialdemokratiskt initiativ skulle ha goda möjligheter att gå igenom i riksdagen, med stöd av V, MP, L och C.

Det är nog ny. Stoppa utvisningarna till Afghanistan, och låt de afghanska ungdomar som sökt asyl stanna i Sverige.

2017-09-24

Välkommen till Göteborg?

Du är välkommen till Göteborg, till ett glittrande glatt Göteborg, sjunger Sten-Åke Cederhök till Lasse Dahlquists text.

I en elak satir i Godmorgon, världen i P 1 låter humorgruppen Public Service polisområdeschefen i Göteborg Erik Nord sjunga en modifierad version av Lasse Dahlquists låt:

Du är välkommen till Göteborg,
här marscherar man lätt utan sorg.
När inte polisen 
håller koll på justisen
är det fritt fram på gator och torg.

Även om du bär fanor med runor och så
är du mer än välkommen att stövla på.
NMR och den gängen
sjunger med i refrängen,
du är välkommen till Göteborg.

Ja, raka led, gossar!
*
Polisen i Göteborg har inför nazistmarschen den 30 september mötts av kritik på åtminstone tre punkterr. 1.) Marschvägen. Nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) tillåts marschera i centrala Göteborg, och i närheten av synagogan samtidigt som firandet av den judiska Jom Kippur-högtiden kulminerar. 2.) Icke-ingripandet mot det otillåtna nazist-demonstrationen förra helgen. Då tilläts nazisterna genomföra en demonstration längs den marschväg NMR ursprungligen fått avslag på att genomföra. 3.) Bristande kommunikation. Polisen motiverade sitt icke-ingripande på två olika sätt. Dels med att nazisterna inte bröt mot lagen eller hotade ordning och säkerhet, dels med att det inte fanns tillräckliga resurser för ett ingripande. Dessutom vecklade polisområdeschefen Erik Nord på ett olyckligt sätt in sig i beskrivningar av att deltagarna inte i den icke-tillåtna demonstrationen inte gick i "tillräckligt raka led" eller att demonstrationen inte tillräckligt mycket påminde om Nürnbergsdagarna för att det skulle kunna röra sig om hets mot folkgrupp.

Jag kan förstå polisens passivitet förra helgen om de gjorde bedömningen att ett ingripande skulle kunna leda till tumult. Men jag kan inte förstå tvärsäkerheten i att demonstrationen inte skulle påverka ordning och säkerhet. Så valde ju till exempel nazisterna att marschera den väg de av polisen fått avslag på att marschera den 30 september, eftersom marschvägen skulle hota just ordning och säkerhet (om jag förstått det rätt). Här rör det ju sig om uppenbara gränszoner, och polis och åklagare borde vara betydligt mer aktiva i att pröva det rättsliga vägen för att skapa klarhet om var gränserna går. Om den rättsliga prövningen utmynnar i slutsatser som i det här fallet inte är förenlig med den allmänna rättsmedvetenheten bör lagen ändras.

*
Det kan vara värt att påminna om ursprungstexten i Lasse Dahlquists visa. Här handlar det inte om någon klämkäck hyllning till "glada, goa' Göteborg". I texten finns en självklar glädje och stolthet över den mångfald som byggde och som ännu präglar staden:

Från alla de länder kom främlingar hit
och byggde kanaler och torg.
De stannade kvar, deras idoga flit
blev grunden till vårt Göteborg.

I dag sätter hamnen sin säregna färg,
med dofter från främmande land.
Och Långedrag, Trädgårn och vårt Liseberg,
blev oaser i vårt Samarkand.

Om du kommer från Norr, Söder, Öst eller Väst,
är du välkommen gäst på vår sjungande fest.

Så välkomna till Göteborg, den 30 september och alla andra dagar. Låt oss möta nazisterna med värdiga manifestationer, till stöd för friheten, mångfalden och det kompromisslösa budskapet om alla människors lika värde.

2017-09-22

Vad ska S göra för att lyfta i opinionen?

Nu är oddsen på att Stefan Löfven kommer att fortsätta vara statsminister även efter valet 2018 nere i 1.80. Det måste vara oerhört frustrerande för de borgerliga partierna att de inte lyckas utnyttja den rödgröna regeringens svåra parlamentariska förutsättningar till att vinna väljarnas förtroende.

Jag tror att de borgerliga partiernas misslyckande åtminstone delvis har sin grund i att de vägrat acceptera att de faktiskt förlorade valet 2014. I stället för att utnyttja mandatperioden till att utveckla sin politik - både som Allians och som enskilda partier - och visa upp ett konkurrenskraftigt alternativ till regeringspolitiken inför valet 2018 har de fastnat i en slags ingenmansland. De sitter på läktaren och kastar ofta arroganta kommentarer kring sig, i huvudsak avsedda att hålla de egna kärnväljarna på gott humör. Det blir mycket snack och lite verkstad. Först ingår man Decemberöverenskommelsen, sedan säger man upp den. Genom en slags självskadebeteende ser allianspartierna till att regeringsfrågan - där de är som mest oeniga - ständigt hamnar i centrum för debatten.

Samtidigt regerar den rödgröna regeringen på, och har just presenterat en rekordbudget. Tappar Stefan Löfven en minister sätter han dit en ny, och får borgerligheten att framstå som oseriös.

Ja, jag vet att det framför allt är Moderaternas (och Kristdemokraternas) interna splittring som ligger till grund för oenigheten och vingligheten i deras agerande. Men i alla fall.

Socialdemokraterna har absolut inga skäl till att ta ut någon valseger i förskott. Visserligen leder de rödgröna i de allra flesta opinionsundersökningar knappt men klart över allianspartierna. Men det är långt till valet, och det politiska livet i Sverige har väl sällan varit lika svårförutsägbart som just nu.

Framförallt är det ett bekymmer för Socialdemokraterna att partiet inte lyfter i opinionen. Trots rekordbudgeten och att man uppfyller sina vallöften, trots den fantastiska ekonomin, trots Stefan Löfvens allt mer även av borgerligheten uppskattade ledaregenskaper och trots oppositionens politiska svaghet har Socialdemokraterna stagnerat på en nivå om cirka 30 procent.

Vad tror ni det beror på, kära läsare? Ni får gärna - oavsett vilket politiskt håll ni kommer ifrån - bidra till diskussionen genom att ge era svar på dessa frågor:

1.) Varför växer inte Socialdemokraterna, när den borgerliga oppositionen ju är så svag?

2.) Vad ska Socialdemokraterna göra för att växa åtminstone upp till 35 procent inför valrörelsen 2018?

2017-09-19

Kyrkovalet - vem var det som vann?

Ja, vem vann egentligen kyrkovalet?

Den främsta vinnaren tycker jag är Svenska kyrkan och dess medlemmar. Vid varje kyrkoval brukar det klagas på att medlemmarnas engagemang är för svagt och att valdeltagandet därför blir så lågt. I år slog valdeltagandet i stället rekord med 18.2 procent, den högsta andelen röstande sedan 1950. En så stor ökning i engagemanget (vid  kyrkovalet 2013 var deltagandet 12.8 procent, 2009 var deltagandet 11.9 procent) är förstås väldigt glädjande och ett tecken på att Svenska kyrkan förmår väcka känslor och engagemang.

Nu finns det säkert en och annan dysterkvist som anser att valdeltagandet hölls uppe med hjälp av konstlade medel, att socialdemokrater, centerpartister och Sverigedemokrater mobiliserade sina respektive anhängare att gå och rösta, oavsett om dessa anhängare var intresserade av kyrkopolitik eller ej. Men en sådan tolkning tror jag leder helt fel. Utifrån mina insikter inom socialdemokratin var det i stället så att kyrkovalskampanjen väckte ett ärligt intresse och en genuin nyfikenhet hos många medlemmar i kyrkan som tidigare inte varit engagerade i kyrkopolitiska frågor. Många av Svenska kyrkans medlemmar är kanske inte så trägna kyrkobesökare, men kyrkan har ändå en plats i deras hjärtan. Nu har Svenska kyrkan ett ansvar för att ta vara på dessa medlemmars nyväckta engagemang och utnyttja dess potential till att vitalisera livet i och kring kyrkan. Låt oss sikta på ett valdeltagande över 20 procent i kyrkovalet 2021, och upp emot 25 procent i kyrkovalet 2025.

I övrigt kan vi notera att de tre nomineringsgrupper med partipolitisk bas som nämndes ovan samtliga stärkte sina positioner och nu utgör en majoritet i kyrkomötet. Socialdemokraterna och Centerpartiet är två folkrörelsepartier, och det är knappast någon slump att dessa två partier tillsammans har en så stark ställning i kyrkopolitiken. För mig som vill att kyrkan ska vara en öppen folkkyrka och att partierna ska finnas där människorna finns är detta en positiv relation.

Sverigedemokraterna ökade visserligen från 6.0 till 9.2 procent, men det var en mindre ökning än vad de själva hade hoppats och vad många hade befarat. Konservativa Frimodig kyrka tappade två mandat och fick endast 2.9 procent av rösterna. Borgerligt alternativ, som bildades strax efter att Moderaterna klippt sina band till kyrkopolitiken, minskade från 12.6 till 8.7 procent. Vänstern i svenska kyrkan (ViSK) okade med tre mandat och fick 3.6 procent. Miljöpartister i Svenska kyrkan blev en stor förlorare och halverades, från 4.7 till 2.3 procent. Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK) gjorde ett bra val och ökade från 15.3 till 17.2 procent.

Sammantaget tycker jag att valresultatet bidrog till att befästa kyrkans öppenhet, omvärldsengagemang och solidaritet med dessa våra minsta. Jag ser med stor glädje och kärlek fram mot att följa och delta i Svenska kyrkans olika verksamheter de närmaste åren.

2017-09-17

Nazister tågar utan tillstånd i Göteborg. Det stör inte ordningen, säger polisen.

I dag genomförde medlemmar ur nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR) en demonstration mitt i centrala Göteborg. Demonstrationen var välplanerad, och arrangörerna hade medvetet valt att inte söka tillstånd. Polisen bevakade demonstrationen, men gjorde inga försök att stoppa den. Nazisterna tilläts i stället denna söndagseftermiddag att marschera och skrika slagord på Göteborgs gator.

Polisen motiverar sin passivitet med att den nazistiska demonstrationen "inte störde ordningen". Det är ett makalöst påstående, särskilt om man tar en titt på nazisternas egen dokumentationsfilm över demonstrationen. Ett 70-tal nazister med fanor och sköldar tar gaturummet i besittning. De håller en manifestation på Gustav Adolfs Torg, en manifestation som gör att ingen vanlig göteborgare kan känna sig bekväm att vistas där. Talarens anförande är fyllt av hat och hot, där poliser  och journalister pekas ut som "hjärntvättade idioter" och "sadistiska jävla svin". Svenska folket påstås hålla på att"dö ut", det pågår en "förintelse". Talaren uttrycker sin oro över "hur lyktstolparna ska kunna räcka till" när nazisterna tar över makten (även om han efter en konstpaus förklarar att lyktstolparna är en metafor).

Är inte detta att "störa ordningen"?

Det nazisterna gjorde i Göteborg i dag var att lösa in sitt våldskapital i närvaro i det offentliga rummen, en närvaro inte på demokratins utan på nazisternas villkor. Jag skulle kunna förstå om polisen lät bli att ingripa om motiveringen var att man fruktade ett upplopp där enskilda människor skulle riskera att skadas. Men att motivera sitt icke-ingripande med att nazisternas demonstration inte "störde ordningen" är inte acceptabelt. Vi medborgare har genom lagstiftning delegerat den legitima våldsanvändningen till polisen. Då krävs det också att polisen har förmåga att använda sin delegerade makt för att förhindra olovliga nazistdemonstrationer som faktiskt stör ordningen.

På sin hemsida avfärdas enskilda medborgare som från trottoaren uttrycker sitt missnöje mot nazisterna som "vänsterhoror" och "misstänkta homofiler". Det är en sådan människosyn som präglar nazismen.

*

Så om du inte redan gjort det - gå och rösta i kyrkovalet nu! Rösta på en nomineringsgrupp som du anser står upp för alla människors lika värde och för en öppen kyrka som i Kristi namn bekämpar rasism och främlingsfientlighet. Må människokärleken segra över hatet och hoten.

2017-09-14

Alliansen splittrad - Peter Hultqvist sitter kvar

Uppdaterat torsdag kl 16.30: I bokstavligt talat samma sekund som jag publicerade min text nedan om huruvida Alliansen skulle fälla Peter Hultqvist gav Annie Lööf på Twitter beskedet att Centerpartiet inte ställer sig bakom en misstroendeförklaring. Strax därefter gav Liberalerna samma besked. Därmed är splittringen total inom Alliansen (även om Moderaternas riksdagsgrupp ännu inte tagit ställning till hur partiet ska agera).

Som jag indikerade nedan angav Annie Lööf det faktum att Stefan Löfvens statssekreterare Emma Lennartsson tidigt informerats om it-skandalen på Transportstyrelsen som skäl till att dra tillbaka hotet om misstroendeförklaring. Det är förstås en omvändelse under galgen. Lika lite som Peter Hultqvist förvissat sig om att Stefan Löfven nåtts av informationen, lika lite hade han förvissat sig om att Stefan Löfvens statssekreterare nåtts av informationen. Man kan ha olika uppfattningar om vad Peter Hultqvist skulle ha gjort eller inte gjort, men den bedömningen påverkas knappast av vad Emma Lennartsson visste eller inte visste.

Men fair enough. Det är bra att Centerpartiet och Liberalerna nu avstår från misstroendeförklaring. Det pris de får betala är Alliansens splittring. Det vore skönt om detta tillfälle nu kunde lägga grunden till en bättre samtalston i svensk politik - där fokus läggs på politiska skiljelinjer och politiska sakfrågor. Så får väljarna i valet 2018 ta ställning till vilken politik de tycker är bäst.

*

Kommer Alliansen att fullfölja sitt hot om misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist? Frågan är svårhanterad för de borgerliga partierna. Hur de än gör riskerar det att bli fel.

Om Alliansen fullföljer sitt hot innebär det att de avsätter landets försvarsminister samtidigt som Sverige står värd för den största militärövningen i Sverige på 25 år, Aurora 17. En sådan dramatisk handling skulle förstås sända iväg en märklig signal till omvärlden. Enighet om landets försvars- och säkerhetspolitik är ett styrketecken - här skulle budskapet bli det omvända. Inte ens under en stor pågående militärövning kan oppositionen acceptera regeringens försvarsminister. Det är klart att det skulle uppfattas som ett svaghetstecken, både av Sveriges vänner och fiender.

Dessutom är Peter Hultqvist en populär försvarsminister, inom försvarsmakten, inom delar av borgerligheten och bland borgerliga väljare. Ingen har ifrågasatt hans allmänna duglighet som försvarsminister. Borgerliga ledarsidor har öppet hånat Alliansens planer på att avsätta Hultqvist. Många tror att Peter Hultqvist är en motståndare till att Sverige ska underteckna FN-konventionen om kärnvapenförbud, en uppfattning som delas av de borgerliga partierna. Det är också svårt att se att de borgerliga partierna skulle göra några opinionsvinster på att gå vidare med en misstroendeförklaring.

Dessutom skulle en misstroendeförklaring vara ytterligare ett steg på vägen att göra detta konstitutionella verktyg till ett vanligt sätt för oppositionen att göra sig av med misshagliga ministrar och försvåra regeringens arbete. En sådan utveckling skulle slå tillbaka mot allianspartierna själva om de får möjlighet att bilda regering efter valet 2018. Svinhugg går igen.

Mycket talar därför för att allianspartierna borde avstå från sin misstroendeförklaring mot Peter Hultqvist. Men fullt så enkelt är det inte. Alliansen har bundit sig vid masten genom att lova att avsätta Hultqvist, om inget nytt framkommer. Och i sakfrågan har inget nytt egentligen framkommit. Visserligen har det avslöjats att Stefan Löfvens statssekreterare Emma Lennartsson i ett tidigare skede än vad som ursprungligen varit känt informerats om IT-skandalen på Transportstyrelsen. Men vad Emma Lennartsson visste eller inte visste kan ju knappast påverka bilden av hur Peter Hultqvist borde ha agerat. Om Alliansen nu backar från misstroendeförklaringen kommer de därför omedelbart att mötas av frågor om hyckleri och bristande statsmannaskap. (Någon borde för övrigt hitta ett bra könsneutalt ord till "statsmannaskap".)

Allianspartierna tycks också vara splittrade i frågan. Moderaterna och Kristdemokraterna har markerat att de vill hålla fast vid kravet, Liberalerna och nu främst Centerpartiet har uttryckt sig på ett sätt som indikerar tvekan. Borgerlig splittring i denna fråga förstärker frågetecknen kring Alliansens regeringsduglighet.

Så hur kommer det då att gå? Kanske försöker allianspartierna formulera en mellanväg, där hotet om misstroendeförklaring lever kvar men att de avvaktar  Konstitutionsutskottets (KU) granskning (vilket jag tycker de borde ha gjort redan från början). Eller att man, som Annie Lööf idag, vill flytta fram frågan till att handla om Stefan Löfven.

Vore jag borgerlig politiker skulle jag lägga lite mer kraft på politikutveckling, lite mindre kraft på misstroendeförklaringar. Det är ett råd jag bjuder på - både för deras egen och för den svenska politikens skull.

2017-09-13

Därför ska Du rösta i kyrkovalet!

Är du medlem i Svenska kyrkan och har fyllt 16 år? Då är det viktigt att du går och röstar i kyrkovalet nu på söndag 17 september, eller förhandsröstar dessförinnan. Uppgifter om din vallokal och var du förtidsröstar hittar du enkelt här.

Svenska kyrkan har över 6.1 miljoner medlemmar. Det är en alldeles fantastiskt hög siffra för en organisation i dagens Sverige, även om medlemsantalet sjunkit sedan kyrkan vid millennieskiftet skildes från staten.

Svenska kyrkan har genom sina många medlemmar en stark folklig förankring och blir också en maktfaktor i samhällslivet. Det är viktigt hur och av vem Svenska kyrkan styrs.

Själv vill jag se en öppen och välkomnande folkkyrka som styrs av sina medlemmar. En kyrka som går i spetsen för samhällets minsta, som värnar skapelsen genom att driva miljö- och hållbarhetsfrågor, och som ständigt står upp för alla människors lika värde och rätt genom att bekämpa rasism och främlingsfientlighet. En kyrka som inte tvekar att driva HBTQ-frågor, som verkar i samhället genom att bedriva socialt arbete och som i ekumenisk anda möter företrädare för andra religioner. Allt detta i Kristi anda och på evangeliets grund. Jag är glad och stolt att Domkyrkan i Göteborg tagit initiativ till en kultur- och författarmanifestation mot nazism, i samband med att Nordiska Motståndsrörelsen genomför en demonstration den 30 september.

Extremhögern mobiliserar inför söndagens kyrkoval. Mobiliseringen ingår i deras kulturkamp för att rädda svenskheten. Det är viktigt att alla demokratiska krafter inte stannar hemma, utan använder sin rösträtt.

Vad du ska rösta på? Är du osäker kan du använda tidningen Dagens utmärkta valkompass här.

Så gå och rösta senast den 17 september. Och ta med dig en vän. Eller två.

2017-09-09

Gör om, gör rätt! Riv upp beslutet att låta nazister demonstrera nära synagogan på Jom kippur.

Ja, jag vet att många redan skrivit om detta. Men min upprördhet bara växer över att polisen i Göteborg givit nazister tillstånd att demonstrera nära synagogan på den judiska högtiden Jom kippur.

Det är möjligt att gällande lagstiftning inte ger polisen möjlighet att stoppa demonstrationen som Nordiska Motståndsrörelsen vill genomföra. Men polisen har ett ansvar för att se till att demonstrationen genomförs på en tid och plats så den inte äventyrar ordning och säkerhet. 

Jom kippur är judendomens heligaste dag och den högtid som lockar flest människor till synagogan. Att just på denna dag låta låta judiska besökare i synagogan konfronteras med nazister är i min bok ett tydligt hot mot ordning och säkerhet. Som Margit Silberstein formulerade det i sin uppmärksammade krönika i Dagens Nyheter, om nazisternas manifestationer i Almedalen: Jag var skakad. Och ja, jag hörde stöveltrampen, de som plågat mamma på natten. Jag var rädd att jag, som synts i tv, skulle bli igenkänd av dem, som inte anser mig värd att andas deras luft. De som förnekar det som är sant, att jag berövats min historia och mina rottrådar, de som förnekar gasen och krematorierna. De som förnekar Auschwitz, mitt livs förbannelse. Jag var rädd för den och jag var rädd för mina egna känslor.

Men judars ångest och rädsla är inget som polisen tar hänsyn till när de beviljar nazister demonstrationstillstånd. I en hårresande motivering säger Erik Nord, chefen för polisen i Storgöteborg: Vi varken får eller kan väga in symbolfrågor när vi ger tillstånd. Han tillägger: Den judiska högtiden var inte uppe till diskussion i de möten jag deltagit i. (...) Det som i den allmänna debatten kan uppfattas som stort symboliskt värde är inget vi ska väga in när vi prövar tillståndet. 

Den "allmänna debatten"? Stort "symboliskt värde"? Förintelsen kan aldrig reduceras till en "symbolfråga" i "den allmänna debatten". Förintelsen var på riktigt. I vår församling har vi flera överlevare från förintelsen. De, deras barn och barnbarn lever för alltid med ett trauma efter en händelse som den här gruppen hävdar inte har hänt, säger Linnea Katz vid judiska församlingens informationsstyrelse. 

Jag anar att polisen inte hade en aning om att judar firar Jom kippur den aktuella dagen. Det är mänskligt. Men polisen borde ha varit professionell nog att samtala med företrädare för judiska församlingen inför tillståndsgivningen, och ha tagit till sig de argument som i så fall hade framförts. Det är faktiskt ingen mänsklig rättighet för nazister att få demonstrera i närheten av synagogor på Jom kippur.

Gör om, gör rätt. Riv upp beslutet, och ge nazisterna en annan färdväg. Mycket långt från synagogan.

2017-09-07

Grattis på 10-årsdagen, Jan Björklund!

I dag är det tio år sedan Jan Björklund valdes till partiordförande för Folkpartiet, dagens Liberalerna. Bortsett från Jimmie Åkesson är Jan Björklund med marginal den av riksdagspartiernas ledare som innehaft sitt uppdrag under längst tid.

Nu utmanas han av Birgitta Ohlsson om partiledarposten. Men i dagsläget tyder mycket på att Jan Björklund vid Liberalernas landsmöte i i november i Västerås väljs om för en ny mandatperiod.

Vi var många som trodde att Jan Björklund skulle avgå efter Alliansens valnederlag 2014. Så sent som den 25 januari 2015 skrev jag på min bloggJag har ännu ej stött på någon politisk bedömare som tror att Jan Björklund leder Folkpartiet i valet 2018Folkpartiet hade i september 2014 med sina 5.4 procent gjort sitt näst sämsta val någonsin - endast valet 1998 (4.7 procent) har varit sämre. Det syntes heller inga förutsättningar för att Folkpartiet under Jan Björklunds ledning skulle lyfta i opinionen. 

Det har partiet heller inte gjort. Liberalernas opinionskurva under mandatperioden påminner mest om ett horisontellt streck.

Varför avgår då inte Jan Björklund? I den ovan refererade bloggtexten listade jag olika tänkbara förklaringar. 1.) Att Fredrik Reinfeldt tillkännagav sin avgång redan på valnatten. och att det var bättre för Alliansen att hantera ett partiledarbyte i taget. 2.) Att Sverigedemokraterna genom att utlösa regeringskris när de gav sitt aktiva stöd till allianspartiernas budgetförslag lade hinder i vägen för Björklunds avgång. 3.) Att Jan Björklund ville vänta med sin avgång till ett tillfälle som var så gynnsamt som möjligt för den han vill se som sin efterträdare. 4.) Att Jan Björklund inte avgått för att han verkligen inte ville avgå, utan trots valnederlaget och det usla valresultatet trivdes utomordentligt bra i rollen som partiledare. Då landade jag vid förklaringarna nummer 1 och 2 som de mest trovärdiga. I dag framstår kanske nummer 4 som mest rimlig. (Det är naturligtvis också möjligt att förklaringarna 1 och 2 faktiskt stämde, och att den parlamentariska situationen blev så skakig att Björklund bestämde sig för att sitta kvar.)

Jag diskuterade också vilka namn som var tänkbara för att efterträda Jan Björklund: Cecilia Malmström, Erik Ullenhag, Birgitta Ohlsson och Maria Arnholm. Av dessa har Erik Ullenhag lämnat politiken (han är i dag Sveriges ambassadör i Jordanien). Birgitta Ohlsson utmanar Jan Björklund om partiledarposten, och har förklarat att hon lämnar politiken om hon förlorar den kampen. Cecilia Malmström är en skicklig EU-kommissionär, och steget till att gå tillbaka till den svenska vardagspolitiken kan tyckas långt. Maria Arnholm är en uppskattad partisekreterare, men förknippas kanske inte med den nystart Liberalerna behöver.

Nu är ju dessa frågor i högsta grad hypotetiska, eftersom så mycket talar för att Jan Björklund inte har några ambitioner på att avgå.

Jag har i väldigt många politiska sakfrågor helt motsatt uppfattning än Jan Björklund. Men jag har alltid uppskattat hans internationella engagemang, hans avståndstagande från samverkan med Sverigedemokraterna och att han för det mesta tycks bottna i det han säger - talepunkterna tar aldrig över i retoriken. Kanske är det hans klassbakgrund som skiner igenom.

Dessutom uppskattar jag uthållighet, i vår hastiga och turbulenta tid. Så därför kan jag också ärligt gratulera Jan Björklund på 10-årsdagen som partiledare. Kanske får jag anledning att återkomma med nya gratulationer om ytterligare 10 år. Vackert så.

2017-09-05

Moderaterna vill förbjuda tiggeri. Bättre vore att bekämpa fattigdom och utsatthet

Förbjud tiggeriet, kräver Moderaterna i sitt förslag till nytt kriminalpolitiskt program. Tidigare är bara Sverigedemokraterna som förespråkat ett nationellt tiggeriförbud. Det är trist att Moderaterna väljer samma väg som Sverigedemokraterna i denna fråga, som ju ytterst berör hur vi bekämpar fattigdom och hur vi behandlar utsatta människor.

Jag håller fortfarande två argument som avgörande för varför det är fel att förbjuda tiggeri. För det första innebär ett förbud mot tiggeri att man fokuserar på symptomen och inte på orsakerna. Fattiga människor blir inte mindre fattiga för att de inte längre får synas på gator och torg. Ett förbud är att slå ett stort hål i luften och sedan slå sig för bröstet och låtsas att man åtgärdat problemet. De förtryckande strukturerna och förtryckets orsaker finns emellertid kvar.

För det andra är det moraliskt felaktigt att förbjuda fattiga människor att be andra människor om hjälp. Jag vill inte leva i ett samhälle där en människa i nöd inte skall kunna be om hjälp utan att bryta mot lagen. En människa i nöd har - i min värld - alltid rätt att be andra människor om hjälp. Ett samhälle som förbjuder människor att be om hjälp är för mig ett omänskligt och ovärdigt samhälle.

Dessa två huvudargument kan kompletteras med andra. Är det verkligen en rimlig prioritering av polisens arbetsuppgifter i dag att tvinga dem att jaga tiggare? Eller som två ungmoderater skrev för ett tag sedan: Ska min medresenär kunna ringa polisen för att jag ber en främling om pengar till bussen när jag glömt mitt busskort?

Visst har närvaron av människor som sitter på trottoarer och vädjar om hjälp väckt starka känslor eller rent av ångest hos många. Men det är konstruktiva insatser som behövs för att bemöta misären. Att driva bort dessa människor är ingen hedersam eller ideologiskt acceptabel lösning. Att vädja om hjälp ska inte straffas.

Jag noterar med glädje att övriga allianspartier tar bestämt avstånd från Moderaternas förslag. De som utnyttjar tiggarna är ett stort problem. Jag tycker att det är där man ska lägga fokus, nämligen angripa de kriminella som utnyttjar de här personernas underläge och utsatthet i ekonomiskt syfte, säger till exempel Roger Haddad, rättspolitisk talesperson för Liberalerna. Socialdemokraternas kongress i våras var också mycket tydlig i att ett tiggeriförbund inte skulle införas.

Frågan om de utsatta EU-migranternas situation kan förstås inte lösas av Sverige ensamt. Som Thomas Hammarberg och jag skrev på DN Debatt inför den socialdemokratiska partikongressen:

Stöd de utsatta EU-medborgarnas kamp mot påtvingad misär och utanförskap – också via konstruktiva kontakter med deras hemländer och aktiva initiativ inom EU. Den bakomliggande antiziganismen måste motverkas betydligt mer kraftfullt än hittills. EU:s program med sociala fonder mot fattigdomen måste effektiviseras. Problemen kring brister i socialförsäkring och sjukvård måste lösas genom kontakter med hemländernas myndigheter.

Säg nej till krav på tiggeriförbud och andra repressiva åtgärder mot de utsatta EU-medborgarna. Att trappa upp vräkningarna är ingen lösning; i stället bör förebyggande åtgärder vidtas för att skapa möjligheter till tillåten, godtagbar övernattning för dessa besökare. Frivilligorganisationer som arbetar för deras hälsa och utbildning samt skydd mot hatbrott bör stödjas. Erfarenheten visar att om boendet och övriga livsomständigheter är trygga ökar möjligheten att både söka och få olika jobb.

2017-09-03

Vinstbegränsningar i välfärdssektorn? Äntligen en rejäl vänster-högerkonflikt!

Nu har regeringen och Vänsterpartiet enats om huvuddragen i ett förslag om vinstbegränsning för privata bolag i omsorg och skola. Förslaget kommer att läggas fram i riksdagen våren 2018.

Jag tycker det är bra att regeringen och Vänsterpartiet gör slag i saken och lägger fram ett förslag. Det finns ett motstånd i opinionen mot privata vinstuttag i välfärdssektorn, och nu får den opinionen en stark politisk röst i debatten och i parlamentet. Vi får också er rejäl vänster-högerkonflikt. Det tycker jag är bra för svensk politik.

Förslaget kommer med all sannolikhet att röstas ned i riksdagen. Allianspartierna är benhårt emot. Även Sverigedemokraterna är emot, och även om det partiet är notoriskt opålitligt så tror jag knappast att de kommer att ändra sig i denna frågan. Men vi kan inte veta säkert. I övriga Europa är det inte ovanligt att populistiska, nationalkonservativa partier som till exempel franska Nationella fronten är vänsterorienterade i fördelningsfrågor. Sverigedemokraterna har i stället etablerat sig som ett högerparti i dessa frågor.

Nu är det viktigt att de rödgröna - och särskilt Socialdemokraterna - förmår mobilisera i frågan. Det får inte bli som med löntagarfonderna, där det fanns en tvekan inom partiet och där delar av partiledningen tog debatten mest för att man ansåg sig nödd och tvungen.

Två frågor blir avgörande. För det första: Hur viktig är frågan för väljarna? På en rak fråga är det betydligt fler som är för än som är emot vinstbegränsning i välfärdssektorn. Men tycker väljarna att frågan är viktig? Vänsterpartiet satsade hårt på vinstförbudsfrågan i valrörelsen 2014, men valframgången uteblev. Partiet fick ungefär lika stor andel av rösterna i valet 2014 som valet 2010 (5.72 respektive 5.61 procent.

För det andra: Kommer Alliansen att lyckas formulera frågan om vinstbegränsning som en valfrihetsfråga? Det vill säga, kommer de att lyckas med att sätta bilden av att om vinstbegränsningar införs så kommer medborgarnas valfrihet att minska? Vi vet att om väljarna får ta ställning till förslag där vinststopp ställs mot minskad valfrihet blir frågan en helt annan än om frågan endast avser synen på vinster i välfärden.

En rejäl vänster-högerkonflikt. Äntligen.

2017-09-02

Håll dig till höger, Svensson?

En amatör-Don Juan tar en chans att gå på vift.
Han fixar och han trixar, glömmer bort att han är gift.
Sen står han där med vänster-prassel, 

byxis för allt båg och trassel.
Ljuger för dom båda två i skift.

Håll dig till höger, Svensson, håll dig till höger.
Annars slutar det bara med en smäll.

I natt kl 05.00 är det 50 år sedan Sverige gick över till högertrafik. Jag minns fortfarande den hisnande känslan som 9-åring när jag på Korrödsvägen i Båstad plötsligt skulle börja cykla på andra sidan av den väg jag under flera års tid dagligen cyklat till skolan. Allt fast förflyktigas tänkte jag, även om jag förstås inte kunde formulera tanken i ord.

Raderna ovan är hämtade ut Peter Himmelstrands och Telstars låt "Håll dig till höger, Svensson", som vann Sveriges Televisions musiktävling i Hylands hörna inför högertrafikomläggningen 1967. Låten hamnade på Svensktoppen och Telstars spelade också in den på engelska under titeln "(Isn't it) All right Svensson". (Även Sven-Ingvars var med i tävlingen, med låten "H som i höger".)

Jag tog med texten till låtens första vers som ett exempel på att visa  hur tiden har gått och hur tidsandan såg ut då. Om 50 år kommer vi säkert att publicera versrader från vår tid och åter förfasa oss över tidsandan. I bästa fall är det ett uttryck för att utvecklingen får framåt. I sämsta fall är det ett uttryck för att allting går i cirkel, I vilket fall - hela låten kan lyssnas på här.

Jag under för övrigt om låten i vår politiskt ängsliga samtid hade kunnat framföras i Sveriges Television utan att en generad programledare tvingats tillägga "Nu är ju inte vänstern här och kan försvara sig".

2017-09-01

Klara besked från Ulf Kristersson

Nu står det i praktiken stå klart att Ulf Kristersson kommer att väljas till ny partiordförande för Moderaterna. På sin Facebook-sida berättar Kristersson att han står till förfogande för uppgiften som Moderaternas partiordförande. En av hans huvudkonkurrenter Elisabeth Svantesson säger till Dagens Nyheter att Ulf Kristersson "är den person som jag tror är bäst lämpad för att bli moderaternas nästa partiordförande, samla partiet och stärka förtroendet för vår politik".

Ulf Kristersson sätter också ned foten i regeringsfrågan. I en nyckelmening i sin programförklaring på Facebook skriver han: Alliansen ska försöka bilda regering och lägga fram en budget efter nästa val, oavsett om de rödgröna blir större eller mindre än Alliansen. Det är en linje helt tvärtemot den princip Fredrik Reinfeldt förespråkade, att största block skulle bilda regering. Det är också ett förtydligande av de besked som vid olika tillfällen lämnats av Anna Kinberg Batra.

Jag är en vän av tydlighet, och uppskattar Ulf Kristerssons besked. Men hur ska en sådan regering kunna regera? Att Sverigedemokraterna skulle släppa fram en sådan regering och aktivt stödja dess budget i fyra års tid utan att få något i gengäld är inte särskilt sannolikt. För att uttrycka det milt.

Ulf Kristersson vet förstås att en sådan regering knappast skulle fungera. Men genom att formulera linjen bidrar han till att skapa lugn i sitt eget parti. Ulf Kristersson vet också att situationen knappast kommer att uppstå, eftersom Liberalerna och Centerpartiet säger entydigt nej till ett sådant arrangemang.

Jag noterar också att Ulf Kristersson i Aftonbladet backar från Anna Kinberg Batras linje om moderat samverkan med Sverigedemokraterna i frågor där Alliansen inte är överens. Det var ett glädjande besked, och jag hoppas att han kommer att hålla fast vid det.

Däremot är det viktigt att komma ihåg att Sverigedemokraterna är ett parti med nazistiska rötter och som är impregnerat av rasism. Det är oroväckande att Ulf Kristersson vill ge Sverigedemokraterna politisk legitimitet genom att tänka in dem i ett framtida regeringsunderlag.

2017-08-31

Skända flaggan?

Underskatta aldrig sprängkraften i en flagga. Konstnären Mattias Norströms verk med en svensk flagga på krökt flaggstång har väckt rabalder. I SVT Aktuellt igår menade till exempel den kristdemokratiske riksdagsledamoten Erik Slottner att konstverket var "osmakligt" och att konstnären "gått över en gräns". Att ställa ut verket på Sergels torg var "inte att värna vårt land". I stället borde verket flyttas till en mindre central plats, till exempel inne i Stockholms kulturhus. Och i natt greps en man vid konstverket, utrustad med grensåg och stege. Mannen förklarade att han vaknat mitt i natten och känt att "nu är det dags", upprörd över att verket smädade "svenska idrottares prestationer" och "skolavslutningar".

Well, well. Jag fotograferade samma konstnärliga verk i augusti förra året, då det stod utställt i Vasaparken i Göteborg. Det fanns väl de som grumsade då också, men utställnngen blev ingen nationell angelägenhet. (Ja, jag vet att det finns ett starkare symbolvärde i Sergels torg än Vasaparken. Men i alla fall.)


Flaggor har ett starkt känslomässigt symbolvärde. I början av 1970-talet gick jag med i ett antal Vietnam-demonstrationer, arrangerade av De förenade FNL-grupperna i Sverige (DFFG). Ofta avslutades manifestationen med att en amerikansk flagga brändes, till demonstranternas ohöljda jubel.

Jag tänker också på Jan Hammarlunds protestsång "Flamma stolt", från hans debutalbum "Befriade från skolan" (Silence, 1972) och som han framförde tillsammans med Turid Lundqvist. Sången var en travesti K G Ossiannilssons patriotiska och högtravande dikt "Sveriges flagga", tonsatt av Hugo Alfvén och ofta sjungen av manskörer. Stim (Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå) väckte åtal mot skivbolaget för brott mot upphovsrätten. Upplagan drogs in. Texten var så här:

Flamma stolt mot dunkla skyar
Måtte fanan brinna som halm
Liksom Vietnams skogar, fält och byar
Liksom människor i napalm

Amerikaner, nota bene,
vi vill inte bränna er,
vi vill bara, vi vill bara
bränna ert jävla stjärnbaner


När Jan Hammarlund fortsättningsvis framförde låten tvingades han recitera i stället för att sjunga. Han ändrade också lite i inledningsmeningen. På Youtube hittade jag en inspelning av den nya versionen, den kan lyssnas på här.

För mig är det viktigt i vilket syfte en flagga "skändas". Hade syftet med Mattias Norströms verk varit att håna det svenska samhället och vår frihet och jämlikhet hade jag sannolikt blivit provocerad. Men så är ju uppenbart inte fallet. I min tolkning blir den krökta stången en ingång till en diskussion om tillståndet i Sverige i dag, och om nationens betydelse i en globaliserad värld. Andra gör säkert andra tolkningar.

Som jag skrev på Twitter igår: Är man trygg i sin kärlek till Sverige tycker jag man kunde klara av ett konstverk med en böjd flaggstång.

2017-08-29

Mikael Odenberg och partiledarfrågan i Moderaterna

Jag blir allt mer förtjust i Mikael Odenberg. Inte i hans åsikter. Ideologiskt och politiskt står vi väldigt långt ifrån varandra. Men jag uppskattar hans attityd till politiken.

Det är väl rimligt att man får veta vilka kandidater som finns och vad de står för, skrev han på sin Facebook-sida i samband med att han berättade att han svarar ja om han av valberedningen får frågan om han är villig att ställa upp som ny partiledare för Moderaterna. Ja, det vore ju egentligen en självklarhet att medlemmarna fick veta vilka kandidater som är beredda att åta sig ett uppdrag och var de står i de centrala politiska sakfrågorna. Men så är det tyvärr ofta inte i svensk politik. Jag uppskattar därför både att Odenberg träder fram som kandidat och att han ger besked om var han står i regeringsfrågan.

Mikael Odenberg driver tesen att om Alliansen blir mindre än de rödgröna i valet 2018 så vill han prioritera samarbete över blockgränsen i stället för samarbete med Sverigedemokraterna. Oavsett vad man tycker skulle det vara intressant att få höra var till exempel Ulf Kristersson eller Elisabeth Svantesson står i den frågan. Jag är rädd att de moderata partimedlemmarna får vänta förgäves på ett sådant besked. Jag hoppas att jag får fel.

Den som vill se en moderat uppvisning i konsten att inte svara på frågan men låtsas att man gör det kan titta in i söndagens SVT Agenda (ca 15 minuter in i programmet), där programledaren Camilla Kvartoft pressade ordföranden för Moderaterna Stockholms stad Joakim Larsson och ordföranden för Moderaterna i Västra Götaland Johnny Magnusson med den knivskarpa frågan Men om Alliansen blir mindre än de rödgröna, tycker du då ändå att Alliansen ska bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna. Svaren var inte lika knivskarpa, om man säger så.

Skulle då Mikael Odenberg bli en bra partiledare för Moderaterna? Det är inte säkert alls. En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti, och frågan är om Mikael Odenberg har förutsättningarna att göra det.

(Jag noterar att jag redan för tio år sedan, i september 2007, skrev att Mikael Odenberg visade civilkurage när han under uppseendeväckande former avgick som försvarsminister. Så det är ingen ny förälskelse från min sida.)

I dagsläget får väl Ulf Kristersson stå som klar favorit till att bli ny partiledare för Moderaterna. Om han nu vill. Ulf Kristersson är en skicklig och erfaren politiker och framstår som det trygga, riskminimerande alternativet. Om det sedan skulle hjälpa är en annan fråga. Ulf Kristersson står, så vitt jag vet, för samma politik som Anna Kinberg Batra. Och den politiken har ju hittills varit långt ifrån framgångsrik.

Elisabeth Svantesson representerar möjligen en mer konservativ idéströmning inom Moderaterna. Hon är en skicklig debattör och sägs vara populär ute i landet och bland kommunalråden. Kanske kan hennes förflutna inom Ja till livet ligga henne till last i sammanhanget.

Och nej. Räkna inte bort Carl Bildt. Och Johan Forssell lurar säkert i vassen.

2017-08-25

Därför tvingades Anna Kinberg Batra avgå

Anna Kinberg Batras avgång blev oundviklig, givet de senaste dagarnas händelseutveckling. Även om hon hade tagit strid och kanske kunnat kämpa sig kvar skulle hon i valrörelsen stå inför en hart när omöjlig uppgift. Anna Kinberg Batra skulle få mycket svårt att övertyga väljarna om att hon förtjänade deras förtroende när en så stor del av hennes egna medlemmar öppet deklarerat att de inte hyste ett sådant förtroende.

Anna Kinberg Batras avgång innan hon ens fått möjlighet att leda sitt parti i val är förstås ett stort politiskt misslyckande, både för henne själv och för Moderaterna. Hur kunde det gå så illa?

Moderaternas problem handlar i grunden om politik, inte om person. Det finns en spänning mellan konservativa och liberala idéströmningar inbyggd i partiet. Spänningen ställer extra höga krav på partiledaren att hålla samman sitt parti. Fredrik Reinfeldt prioriterade de liberala idéströmningarna. De partimedlemmar som kände sig mera hemma i de konservativa idéerna accepterade hans kursändring så länge den var framgångsrik. Alliansen blev en framgångssaga och Moderaterna kunde tillsammans med Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna styra Sverige i åtta år.

Men Alliansen tröttnade i regeringsställning. Åtta år är en mycket lång tid för dagens rörliga väljarkår. Nya Moderaternas vandring mot mitten lämnade högerflanken vidöppen och Sverigedemokraterna tvekade inte att ta platsen i besittning. Därigenom förändrades det svenska politiska landskapet i grunden.

Moderaterna lyckades inte orientera sig i detta nya politiska landskap. Anna Kinberg Batra förde partiet högerut, bort från den position dit Fredrik Reinfeldt fört det. Men Moderaterna lyckades inte utmejsla ett tydligt ställningstagande i förhållande till Sverigedemokraterna och i regeringsfrågan. Å ena sidan var Moderaterna ett alliansparti som skulle regera tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna, vilka vägrade ha någon form med samverkan med Sverigedemokraterna. Å andra sidan öppnade Moderaterna dörren för viss samverkan med Sverigedemokraterna, men oklart på vilket sätt och i vilka sammanhang. Denna dubbelhet blev inte en framgångsrik kompromiss som bidrog till att hålla samman partiet. I stället blev företrädare för såväl de mer liberala som de mer konservativa idéströmningarna i partiet missnöjda. Liberaler var upprörda över att Anna Kinberg Batra öppnade dörren till Sverigedemokraterna. De konservativa var upprörda över att Anna Kinberg Batra inte utnyttjade läget till att försöka fälla den rödgröna regeringen. Och att hålla samman sitt parti är varje partiledares viktigaste uppgift.

Till dessa saker kan man förstås lägga Anna Kinberg Batras svårigheter att utveckla en övertygande retorik. Hon kritiserades offentligt av journalister för att inte svara på frågor. Anna Kinberg Batra talade mycket om tydlighet, men hon gestaltade den sällan.


Den partiledare som nu ska väljas har tre valmöjligheter när det gäller relationen till Sverigedemokraterna. För det första kan hen öppna för en mer utvecklad samverkan med Sverigedemokraterna - men då spricker Alliansen. För det andra kan hen säga definitivt nej till samverkan med Sverigedemokraterna - men då återstår frågan hur Alliansen ska kunna bilda regering. För det tredje kan hen fortsätta på den nuvarande linjen och hålla dörren fortsatt på glänt för Sverigedemokraterna - men då sitter partiet fast i samma trovärdighetsproblem som i dag.

Svensk demokrati behöver ett starkt högerparti som förmår samla och mobilisera de medborgare som hyser utvecklade högerståndpunkter. Det vore bra om ett sådant starkt högerparti höll rågången klar mot främlingsfientliga och rasistiska krafter. Vi får se om det blivande ledarskapet i Moderaterna blir moget den uppgiften.

2017-08-22

Ja, gärna en strid om flygskatten

Är svensk politisk debatt på väg att lämna den "orons tid"-diskurs som inneburit att GAL-TAN-frågor kring brott och straff, terrorhot, försvarspolitik, svenska värden samt identitets- och livsstilsfrågor som under några år haft en så framträdande plats på den politiska dagordningen? En del tecken tyder på det. 

I statsminister Stefan Löfvens sommartal i Eskilstuna i helgen tecknades framtiden i ljusa färger, och fokus låg på välfärdsfrågor, ekonomi och jämlikhet. Nu står det också klart att den rödgröna regeringen kommer att lägga fram en proposition i vinst i välfärds-frågan, vilket i sin tur kommer att leda till ökad konflikt på den traditionella vänster-högerdimensionen. 
*
I går påstod Expressen att den rödgröna regeringen inför höstbudgeten drar tillbaka två planerade skatteförslag, men behåller förslaget om flygskatt. Om så blir fallet höjs tröskeln för allianspartierna att göra allvar av sitt hot om misstroendeförklaringar mot de ministrar som ansvarar för respektive förslag. (Nej, inte mot Magdalena Andersson förstås. I så fall skulle allianspartierna riskera att tvingas ta över regeringsmakten, och det är de inte eniga om att de vill göra.)

Jag har särskilt svårt att se Centerpartiet med sin strävan efter en trovärdig miljöprofil kräva en ministers avgång för att denne vill införa en flygskatt. Jag googlade runt lite på ordkombinationen "Centerpartiet" och "flygskatt" och hittade en intressant artikel i tidskriften Effekt. Bland mycket annat riktar skribenten Anders Hellberg in sig på att Centerpartiet kritiserat flygskatteförslaget med motiveringen att den är tom på klimatnytta, inte kommer sänka utsläppen samt inte innebär lägre CO2-utsläpp. Men enligt den utredning som presenteras förra året kan nettoeffekten av en flygskatt leda till årliga utsläppsminskningar på 180 000 ton koldioxidekvivalenter.

Är 180 000 ton mycket eller lite? Ja, det kan förstås diskuteras. Men som Anders Hellberg påvisar kampanjade Centerpartiet i EU-valet 2014 för att EU-parlamentet inte längre skulle alternera sin verksamhet mellan Bryssel och Strasbourg. Ett av Centerpartiets avgörande argument var just att flyttcirkusen hade en negativ miljö- och klimatpåverkan. I ett pressmeddelande skrev Centerpartiet vad det ständiga flyttandet innebar för utsläppen per år: Transporterna står också miljön dyrt i form av utsläpp motsvarande uppåt 19 000 ton koldioxid.

Centerpartiet ansåg således att ett utsläpp på 19 000 ton per år var relevant för att överväga att sluta alternera EU-parlamentets sessioner mellan Bryssel och Strasbourg. Men Centerpartiet ser ingen som helst klimatnytta i att Sverige med en flygskatt kan minska utsläppen nästan tio gånger så mycket, med 180 000 ton per år, skriver Anders Hellberg.

Detta var bara ett av flera exempel ur artikeln på hur Centerpartiet riskerar att veckla in sig i sina argument mot flygskatt. Läs gärna artikeln. Jag ser fram mot en viktig och intressant debatt i sakfrågan.