2017-04-23

Rafflande presidentval i Frankrike


Uppdaterat söndag kl 22.00.

Först ett grattis till de franska opinionsinstituten, som tycks ha gjort ett gott arbete i att kartlägga väljaropinionen. Valresultatet blev i linje med deras undersökningsresultat.

Tre korta reflektioner:

1.) I praktiken torde det nu vara klart att Emmanuel Macron blir Frankrikes näste president. Hittills har åtminstone socialisten Benoît Hamon och högerledaren François Fillon uppmanat sina väljare att rösta på Macron i andra valomgången. Macron lär kanske inte vinna över Marine Le Pen med samma stora marginal som gaullisten Jacques Chirac besegrade Marine Le Pens pappa Jean-Marie Le Pen år 2002 (82 procent mot 18 procent). Men det finns idag ingenting som tyder på att Marine Le Pen skulle kunna besegra Emmanuel Macron.

2.) Parlamentsvalen i Frankrike i mitten av juni blir mycket intressanta. Emmanuel Macron har ju inget traditionellt politiskt parti att luta sig mot - han lämnade socialistpartiet hösten 2016 för att kunna kandidera som oberoende kandidat. Hans nybildade politiska rörelse En Marche behöver stampa fram kandidater och bygga koalitioner för att ge Macron en stabil plattform i det franska parlamentet. Ingen vet i dag hur det kommer att gå.

3.) Socialistpartiet och Benoît Hamon gjorde ett katastrofval och fick inte mer än drygt sex procent av rösterna. Det är bara några månader sedan som Socialdemokraterna i Nederländerna gjorde ett motsvarande katastrofval. Men hur illa var det franska valresultatet egentligen för vänstern? Emmanuel Macron var medlem av socialistpartiet så sent som i augusti 2016. Om vi summerar Marcon, Hamon och vänstermannen Melénchon kommer vi upp i 50 procent. Till det kan vi möjligen lägga ytterligare någon mindre rödgrön kandidat. Valet i Frankrike i kväll var inte ett högerval. Därmed inte sagt att det var ett vänsterval heller.


*



Strax stänger vallokalerna i Frankrike. Samstämmiga opinionsundersökningar påstår att Nationella Frontens Marine Le Pen och mittenkandidaten Emmanuel Macron kommer att gå vidare till andra omgången, tätt följda av den skandalomsusade högerkandidaten François Fillon och vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon. Socialistpartiets kandidat Benoît Hamon är redan avhängd, på rekordlåga 8 procent i opinionsmätningarna.


Även om Marine Le Pen går till andra omgången bedöms hon där inte ha någon chans mot någon av de andra kandidaterna. Men osvuret är alltid bäst. Om Marine Le Pen till exempel ställs mot Jean-Luc Mélenchon får åtminstone jag en obehaglig känsla i maggropen över hur det skulle sluta. Skulle Marine Le Pen däremot inte gå vidare till andra omgången är det ett stort nederlag inte bara för henne och Nationella Fronten, utan för hela den nationalkonservativa rörelsen i Europa.

Det som gör mig lite orolig inför kvällen är att opinionsinstituten redovisat så oerhört snarlika vecka efter vecka de senaste veckorna. Viktar de sina mätningar mot varandra för att slippa avvika? Eller är den franska väljaropinionen så stabil och opinionsinstituten så skickliga att de redan prickat in valresultatet? Eller - och det är det jag är orolig för - missar opinionsinstituten något viktigt och riskerar därför att underskatta Marine Le Pens stöd i väljaropinionen? Spåren från Brexit och Trumps valseger i USA förskräcker.

Snart vet vi. Jag återkommer med en uppdatering när kvällens resultat börjar klarna. Jag säger som tidigare - Le Pen och Macron går vidare, men gardera med Fillon.

2017-04-22

Är det rätt eller fel att nazister tillåts närvara i Almedalen?

Nationalsocialistiska Nationella motståndsrörelsen (NMR) kommer sannolikt att finnas på plats i Almedalen i sommar. Det nazistiska partiet har ansökt om tillstånd att hyra mark i Visby under politikerveckan och arrangörerna gör inga försök att stoppa dem.

Är det rätt eller fel att nazister tillåts närvara i Almedalen?

Bland dem som tycker det är rätt att nazisterna får vara med anförs bland annat att yttrande- och mötesfrihet gäller för alla, så länge som man håller sig inom lagens råmärken. Så är det. Men det är ingen självklarhet att ett politiskt parti själv ska kunna bestämma exakt när och hur man vill använda kommunal mark för sina aktiviteter.

Andra menar att man riskerar att göra nazisterna till martyrer om de utestängs och att debatten om ett utestängande bjuder NMR på en väldigt stor uppmärksamhet. Jag har respekt för argumentet, men samtidigt svårt att se hur aktiva nazister skulle kunna tillvinna sig en martyrgloria i Sverige i dag.

Bland dem som vill stänga ute nazisterna återfinns Hynek Pallas som i Dagens Nyheter skriver att NMR:s närvaro är en skymf mot dem som fått familjer mördade i Förintelsen, och ett hån mot dem som tror på vikten av att skydda demokratiska värderingar. Till detta argument kan tillföras den rädsla som nazisternas närvaro för med sig i olika befolkningsgrupper.

Det viktigaste argumentet mot NMR:s närvaro tycker jag är att den riskerar att bidra till att normalisera nazismen. En Almedalsbesökare kan i sommar strosa omkring i gränderna och notera att där står Liberalerna, där står Jordens vänner, där står Amnesty, där står nazisterna i NMR och där står Svenska journalistförbundet. Sida vid sida, alla som likar.

Jag är inte tillräckligt bevandrad i de juridiska turerna kring Almedalsveckan för att säkert kunna ta ställning till om arrangörerna gjort rätt eller fel. Om jag förstått det rätt är Region Gotland som arrangör inte ansvarig för uthyrning av tältplatser. Det ansvaret har polisen. Däremot har NMR inte som politiskt parti ansökt om att delta i programmet som officiella medarrangörer. Om så vore fallet skulle Almedalsveckan ha en möjlighet att säga nej. (Ni får gärna korrigera denna beskrivning om ni har andra kunskaper i saken.)

Det är mycket viktigt att normaliseringen av nazismen och NMR motarbetas. Formerna för hur vi bäst bekämpar nazismen och normaliseringen av densamma fortsätter jag gärna att diskutera. Jag förutsätter också att vi får se flera fredliga former mobilisering mot nazismen i Almedalen i sommar.  

2017-04-19

Om twitterstormar, transparens och nyhetsjournalistik

Påskhelgen tillbringade jag i lugn och ro på landet, med barn och barnbarn. Ja, så mycket lugn och ro det nu kan bli med glada barnbarn i huset, men det är en annan historia. :-)

Parallellt med mitt lugna påskfirande pågick en intensiv twitterdebatt angående att jag på Påskafton givit några korta kommentarer till Svenska Dagbladet om en ny väljarbarometer från Sifo. Artikeln i Svenska Dagbladet kan läsas här. Debatten brukar återkomma ett par gånger om året och det är ungefär samma argument som upprepas. Kritiken riktas sällan mot det jag säger. I stället riktas kritiken mot att medierna väljer att intervjua mig med tanke på att jag är ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet och i den egenskapen adjungerad till partiets verkställande utskott.

Några har frågat hur jag själv ser på saken. Mina principiella utgångspunkter - som jag redogjort för flera gånger tidigare - är följande.

1.) Jag är alltid mån om att vara öppen med mina värderingar och mina politiska tillhörigheter. Få akademiker som deltar i samhällsdebatten är i dessa avseenden lika transparent som jag.

2.) Om någon, vem det än är, ställer en vänligt formulerad fråga till mig och jag anser att jag har något att tillföra så försöker jag i allmänhet att svara. Jag anpassar aldrig svaret till den som frågar, utan ger samma analys oavsett om det rör sig om en intervju med en journalist, en öppen paneldebatt eller ett partisammanhang. Jag är den jag är. Med trovärdigheten är det som med skönheten - den ligger i betraktarens ögon.

3.) Jag hänvisar i princip dagligen journalister och andra frågeställare till kollegor som har djupare kunskaper i det ämne frågan gäller än vad jag har.

Ett av skälen till att journalister så gärna pratar med mig är att jag kombinerar en hög vetenskaplig kompetens (professor i statsvetenskap) med att själv ha deltagit i det politiska livet på de flesta nivåer. Många anser att denna kombination gör mina analyser extra intressanta. Hur journalister sedan väljer att presentera mig och i vilka sammanhang de använder min kompetens måste alltid vila på en redaktionell bedömning. Om jag skulle börja recensera dessa redaktionella bedömningar skulle jag få väldigt mycket att göra.

Enda gången jag i dessa frågor ler lite grann är när jag anklagas för att vara politruk. Få offentliga socialdemokrater har så ofta i skrift och tal uttalat sig kritiskt om partiet som vad jag har gjort. Det är bara att googla runt lite, om man nu verkligen skulle vara intresserad av att veta.

Under ytan handlar debatten förstås om makten över den politiska opinionsbildningen och om hur nyhetsjournalistiken i ett förändrat medielandskap hanterar frågor kring transparens och objektivitet. Det är en viktig debatt och jag är glad att få ta del i den.

2017-04-18

Många europeiska val är det...

I dag gav Storbritanniens premiärminister Theresa May det överraskande beskedet att hon vill utlysa ett nytt parlamentsval till den 8 juni 2017. Beskedet innebär att alla de tre "stora" länderna i EU - Storbritannien, Frankrike och Tyskland - kommer att hålla val inom en period på drygt fyra månader.

I det brittiska valet är Torys storfavoriter till segern. Partiet leder klart i opinionsmätningarna. I de dagsfärska oddsen ger Unibet endast 1.10 på att Theresa May blir premiärminister efter valet i juni. Labourledaren Jeremy Corbyn ger hela 9 gånger pengarna. Har någon brittisk Labour-ledare i modern tid varit lika nederlagstippad? Visserligen är allt möjligt och visst kan Liberaldemokraterna förbättra sitt valresultat från 2015. Men det är i dag svårt att se en annan utgång av valet i juni än att Theresa May kommer att sitta kvar.

I det stundande presidentvalet i Frankrike är spänningen större. Inför den första valomgången på söndag ligger Nationella Frontens Marine Le Pen och mittenkandidaten Emmanuel Macron sida vid sida i opinionsmätningarna, tätt följda av den skandalomsusade högerkandidaten François Fillon och vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon. Om Le Pen ställs mot Macron eller mot Fillon i andra valomgången kommer hon sannolikt att förlora. Men hur går det om hon ställs mot Mélenchon?

Valet till den tyska förbundsdagen hålls den 24 september 2017. Där utmanas Angela Merkel från kristdemokratiska CDU, som varit förbundskansler sedan 2005, på allvar av socialdemokraten Martin Schulz. Högerpopulistiska AfD lurar i vassen.

I valet i Nederländerna tidigare i år kollapsade Socialdemokraterna, och rasade från 24.8 till 5.7 (!) procent. Det ser illa ut för Labour i Storbritannien och i Frankrike ligger socialistpartiets kandidat Benoît Hamon på rekordlåga 8 procent i opinionsmätningarna. Europas socialdemokrater får hoppas inte bara på Martin Schulz i Tyskland utan också på Arbeiderpartiet och dess ledare Jonas Gahr Støre i stortingsvalet i Norge den 11 september 2017. Arbeiderpartiet ligger på 32 procent i opinionsmätningarna och är favoriter till valsegern.

Hårda bud i Mellerud. Så skulle man sammantaget kunna karaktärisera läget för socialdemokratin i Europa. I den senaste Sifo-undersökningen fick Socialdemokraterna i Sverige strax under 30 procent av väljarstödet. Den bistra sanningen för Socialdemokraterna är att det med europeiska mått mätt idag är ett väldigt bra resultat. Till socialdemokratins framtid i Europa lär jag få anledning att återkomma flera gånger, både här på bloggen och i andra sammanhang.

2017-04-16

I fotbojans tidevarv

Det är en händelse som ser ut som en tanke att de två partier - Kristdemokraterna och Miljöpartiet - som i veckan sjungit fotbojans lov är de två partier som i gårdagens Sifo-mätning ligger under fyraprocentsspärren. Sviktande väljarstöd och dåligt politiskt självförtroende inbjuder till populistiska och illa genomtänkta utspel, särskilt i frågor som väcker starka känslor.

En god regel är att aldrig fatta långsiktiga politiska beslut i samband med krissituationer. Utspelen om elektronisk fotboja på asylsökande som fått avslag på sina ansökningar är exempel på hur man inte bör lansera politiska förslag.

Jag tror heller inte att denna typ av populistiska utspel gagnar de partier som framför dem. Jag talade nyligen med en kristdemokrat som berättade att fotbojeutspelet blev droppen som fick bägaren att flöda över - nu ville hen rösta blankt 2018. Hen övervägde visserligen att rösta på Centerpartiet, men litade inte riktigt på att Annie Lööf efter valdagen 2018 inte skulle sätta sig i en alliansregering som var beroende av SD-stöd. Kristdemokraterna är ett splittrat parti i flyktingfrågan, och Ebba Busch Thors ledarskap har hittills medfört att den "flyktingvänliga" delen av partiet demobiliserats. Fotbojeutspelet förstärker denna demobilisering.

Miljöpartiet är ett parti i djup kris. I gårdagens Sifo-mätning fick partiet 3.2 procent, partiets sämsta resultat på 15 år. Miljöpartiets utveckling gestaltar det pris ett mindre parti i en koalitionsregering ofta får betala. Saken blir inte bättre av Gustav Fridolins fotbojeutspel, framfört i högst oklara ordalag i en intervju i DN på Långfredagen. Osäkerheten om Miljöpartiets ideologiska färdriktning är just nu utomordentligt stor.

Nu är väl frågan bara om det blir Moderaterna eller Socialdemokraterna som först hakar på. För fotbojan - i tiden.

Jag kommenterar Sifo-undersökningen i Svenska Dagbladet.

Denna Påskdag väljer jag att citera Psalm 285. Det är inte mer övervakning och tvång som gör oss trygga och fria.

Gud, för uppbrott och förvandling lär oss glömma bort vårt jag. 
Driv oss ut att bygga broar till en okänd morgondag. 
Det finns underbar förlossning i det blod som göts en gång. 
Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.

2017-04-13

"Det fanns giltigt skäl"

Påsken närmar sig. I morgon är det Långfredag, en dag som för många kristna präglas av tung väntan på Påsknattens förlossning.

Denna Påsk går mina tankar till Nils Ferlins korta, avklarnade dikt "Status quo", ur samlingen "Från mitt ekorrhjul" (1957).

Jag tycker den passar särskilt bra i år.


Status Quo

Han var egensinnig som få
och farlig för status quo.
Mot lag och auktoritet
han ställde barmhärtighet.

Jag vet han blev pinad ihjäl
igår. Det fanns giltigt skäl. 
Ty han ställde barmhärtighet
över lag och auktoritet.

Han var egensinnig som få
och farlig för status quo.

2017-04-12

S-kongressen retrospektivt. Om gosighet, lag & ordning och Stefan Löfven

Så var S-kongressen avslutad. Här följer tre reflektioner, som nog på något sätt hänger ihop.

Gosigheten. Stämningen i partiet är onekligen god. Alla är jättetrevliga mot varandra. Dialogen i temagrupperna mellan delegater och företrädare för partistyrelsen fördes i vänlig ton och var ofta konstruktiv. De många kompromisserna innebar att debatten i plenum sällan var särskilt skarp och ibland uteblev den helt. På ett sätt är det bra - det visar att partiet håller ihop och genomför politikutvecklingen tillsammans. På ett sätt är det dåligt - den allmänna trevligheten riskerar att dölja de politiska skiljelinjer som finns. Jag har dessutom svårt för det ständiga tackandet från talarstolen, där nästan samtliga delegater tackar partistyrelsen för att den gett efter i en del frågor. Jag tackar gärna för en god debatt, men jag tackar inte en part för att denne gjort eftergifter i förhandlingar. (För att inte tala om vilket intryck det ständiga tackandet måste ge till TV-tittarna...)

Lag & Ordning. Visst, det ohyggliga dådet i Stockholm innebar med nödvändighet att säkerhetsfrågor kom i fokus. Men partiledningen har sedan länge försökt stärka partiets trovärdighet i dessa frågor.. Kanske är tanken att nu skapa en sådan trovärdighet, för att därefter återgå till traditionella vänster-högerfrågor kring t ex jämlikhet, jobb, sjukvård och skatter. Men jag ser en risk att partiet i stället bidrar till att befästa lag & ordning-frågornas plats på den politiska agendan så att dessa frågor kommer att dominera valrörelsen 2018. Själv fick jag bita i det sura äpplet när partiledningen utlovade 10 000 nya anställda inom polisen bara några dagar efter att jag skrivit följande retsamma tweet till Kristdemokraterna angående deras motsvarande utspel i frågan:

Som man sår får man skörda. Det går fort i politiken ibland. :)

Stefan Löfven. Statsministern har fått mycket beröm - även av sina politiska motståndare - för sitt sätt att hantera situationen efter det fasansfulla dådet i Stockholm. Det är möjligt att förtroendet i opinionen för Stefan Löfven ökar just nu. Men blir effekten långvarig? Det kan vi förstås inte veta. Kanske befinner sig Stefan Löfven i ett formativt moment. Hans ledarskap har blivit allt säkrare, hans ställning internt i partiet är mycket stark och allt oftare släpper han talepunkterna och talar fritt. Går vi mot en valrörelse där Stefan Löfven och Annie Lööf blir huvudkontrahenterna - två jämbördiga debattörer, medan Anna Kinberg Batra marginaliseras? Vi får se.

Fem dagars partikongress kräver sin man. Nu pustar jag ut och ser jag fram mot påskfirande och några dagar av lugn och ro. Take care out there.

2017-04-11

Om S-kongressen och konfessionella friskolor

I dag diskuterade S-kongressen de konfessionella friskolorna. Beslutet blev att konfessionella aktörer kan fortsätta att bedriva skolverksamhet. Däremot får konfessionella inslag i anslutning till skoldagen inte arrangeras av skolan. I stället får till exempel eleverna själva, om de så önskar, genomföra sådana. Jag ser inga större problem med det beslutet. Det är bra att elever som vill använda sin religionsfrihet till att på olika sätt uttrycka sin religiösa tro får fortsatt möjlighet att göra detta och kanske nu också inspireras till att ta större eget ansvar.

Sedan är det förstås en annan fråga vad som inryms i uttrycket "religiösa inslag". Får läraren tända adventsljus? Kan Luciatågen fortsätta? Får man sjunga "Den blomstertid nu kommer" i samband med skolavslutningar? Men detta är inga nya frågor, och ska säkert gå att hantera.

Här är mitt anförande i frågan, i lätt redigerad form.

Ordförande, kongressvänner!

Jag är glad att partistyrelsens riktlinjer sammantaget kännetecknas av en strävan efter jämlikhet, öppenhet, mångfald och en sammanhållen kunskapsskola. Det är viktiga ingångsvärden i en socialdemokratisk samhällsvision.

Jag tänkte säga några ord om de konfessionella friskolorna. Debatten om dessa skolor väcker ofta starka känslor, och det blir inte så sällan en debatt präglad av symbolpolitik.

Det finns omkring 10 000 skolor i Sverige. Drygt 60 av dessa 10 000 är konfessionella. En är judisk, drygt 10 muslimska, resten kristna. (OBS. Den judiska skolan i Stockholm är formellt inte en konfessionell skola. U.B.) De allra flesta av dessa skolor är välfungerande. Jag känner inte till några studier som visar att de sammantaget skulle ha större problem än andra skolor. Snarare är väl betygsnivån högre på dessa skolor än på en genomsnittlig skola. De som tror att konfessionella friskolor spelar en viktig roll för segregationen i Sverige har fel. Däremot är vi överens om att religionsutövning i skolan självklart ska vara frivillig.

Vi lever i ett samhälle präglat av religiös mångfald. Staten ska vara sekulär, eller neutral, i förhållande till olika religioner. Det är viktigt att debatten om statens roll i ett samhälle präglat av religiös mångfald inte styrs av religionsfientlighet.

Religion är inget som är bra eller dåligt i sig. Religion kan vara både förtryckande och befriande, beroende på omständigheterna. Det är inte religion utan fundamentalism och sekterism som är fienden. Fundamentalism och sekterism kommer ibland i religiösa kläder, ibland i politiska kläder. Det är lika illa vilket som.

Så låt inte debatten bli ett uttryck för religionsfientlighet. Det är fundamentalism och sekterism vi ska bekämpa, oavsett vilka uttryck de tar sig.

Tack för ordet!

2017-04-10

En originell lösning på regeringsfrågan?

I pauserna på en socialdemokratisk partikongress diskuteras det förstås politik i alla dess former. Till exempel hur Sverige ska kunna regeras efter valet 2018, om valresultatet blir ungefär detsamma som det blev i valet 2014.

Vad tror ni om följande scenario? Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet bildar en majoritetsregering. I Ekots/Sifos senaste sammanvägning av opinionsmätningar får dessa fyra partier tillsammans 50.6 procent, så det är inget osannolikt utfall.

Men varför skulle framför allt Centerpartiet (som de senaste månaderna vuxit kraftigt i opinionen) och Annie Lööf (som potentiell oppositionsledare) reducera sig till lillasyskon i en av Stefan Löfven ledd regering? Jo, man skulle kunna tänka sig en lösning där Stefan Löfven och Annie Lööf alternerar på posten som statsminister - två år var. Socialdemokraterna och Stefan Löfven får som största parti välja om man vill inneha statsministerposten i början eller i slutet av mandatperioden.

Visst finns det nackdelar med detta förslag. De sakpolitiska skillnaderna mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet är stora. Är det rimligt att Centerpartiet får inneha statsministerposten halva mandatperioden, trots att partiet bara är hälften så stort som Socialdemokraterna?

Men det finns också fördelar. Sverige får en majoritetsregering, och regeringsfrågan en lösning. Vänsterpartiet står för en opposition från vänster. Kristdemokraterna (om de finns kvar i riksdagen) och Moderaterna står för en opposition från höger. Sverigedemokraterna marginaliseras (kanske...).

Tar gärna emot synpunkter i denna fråga.

2017-04-09

För en solidarisk asyl- och flyktingpolitik

Nu diskuteras asyl- och flyktingpolitiken på Socialdemokraternas partikongress. Jag tycker att vi som är kritiska till den nuvarande politiken har lyckats påverka partistyrelsens förslag på flera relevanta punkter: fler kvotflyktingar, fler lagliga vägar in i Europa, en positiv syn på invandring och - kanske framför allt att permanenta uppehållstillstånd och förbättrade möjligheter för familjeåterförening nu framställs som viktiga grundprinciper.

Jag är glad över dessa förbättringar. Självklart är jag inte nöjd, utan ser dem som steg på vägen att utveckla en hållbar socialdemokratisk solidarisk flykting- och asylpolitik.

Debatten på kongressen pågår fortfarande, men de flesta viktiga besluten i frågan är i praktiken avgjorda.

Mitt anförande i debatten återfinns nedan, något redigerat. (Min talartid var två minuter.)

År 2015 tog Sverige emot över 160 000 människor som sökte asyl, på flykt från förtyck, krig och umbäranden. Inget annat land i Europa tog emot så många hjälpsökande i förhållande till sin egen folkmängd. Jag tänker med stolthet och glädje på den solidaritet som Sverige och Sveriges regering gav uttryck för.

Det är klart att denna solidaritetshandling utsatte det svenska mottagningssystemet för svåra påfrestningar. Jag har förståelse för att regeringen ansåg sig föranledd att agera.

Men i dag är situationen förändrad. Genom främst avtalet med Turkiet är antalet flyktingar som har möjlighet att söka sig till Europa avsevärt färre. Det är inte rimligt att Sverige har lagt sig på EU:s lägsta nivå, på en nivå som faktiskt är lägre än där många andra medlemsstater har lagt sig.

Jag tänker främst på de tillfälliga uppehållstillstånden och de försvårade möjligheterna till familjeåterförening. Det ska vara "ordning och reda" i migrationspolitiken, sägs det. Javisst. Och om det är något som inte bidrar till "ordning och reda" så är det de tillfälliga uppehållstillstånden. Tvärtom är det ju så att permanenta uppehållstillstånd inte bara är humanitärt rätt, utan också främjar integration och etablering. Om du varje dag tvingas leva i oro för din framtid och för din man eller hustru eller dina barn, så är det klart att du också har betydligt sämre förutsättningar att lära dig ett nytt språk och etablera dig på arbetsmarknaden.

Därför är jag glad att partistyrelsen i sitt reviderade förslag lyfter fram det principiellt värdefulla i permanenta uppehållstillstånd och familjeåterförening.

Jag skulle gärna ha sett att vi hade kunnat komma ännu längre i skrivningarna än vad vi har gjort. Men jag är glad över de framsteg och förbättringar som ändå har gjorts och tar med mig dem in i det fortsatta arbetet för utveckla en hållbar, solidarisk socialdemokratiskt migrationspolitik.

Tack för ordet.


Tack till Jesper Blomqvist för bilden!

2017-04-08

Så var kongressen igång. Med Hästpojken och temagrupper

Så var kongressen igång. Inledningsceremonin blev ju inte riktigt som det var planerat, förstås. Det ohyggliga terrordådet i Stockholm gjorde inramningen annorlunda. Men vi fick i alla fall lyssna på Hästpojken.


Dagen har i huvudsak ägnats åt diskussioner i de så kallade temagrupperna. I dessa grupper möter representanter för partiledningen sina kritiker. Syftet är att känna av hur starka skiljelinjerna är och om undersöka det finns utrymme för kompromisser. Dessa diskussioner äger rum bakom stängda dörrar. Respektive föredragande får därefter återkomma med reviderade formuleringar. Ibland är de reviderade förslagen tillräckliga för att uppnå enighet. Ibland är de inte tillräckliga, och då blir det omröstning och kanske till och med votering i plenum.

I dag har jag bland annat deltagit i temagruppen om flyktingpolitik och migration. Visst finns här motsättningar, men det fördes också konstruktiva diskussioner. Dessa frågor debatteras redan i morgon, så föredragande har inte så många timmar på sig att inkomma med reviderade förslag.

Det blir en intressant morgondag.

Nu öppnar S-kongressen!

Då är jag på plats i Svenska Mässan inför den socialdemokratiska partikongressen. Jag är inte kongressombud, men som ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet har jag yttrande- och förslagsrätt. Spännande dagar väntar. Jag ska försöka ge korta rapporter på bloggen så ofta som möjligt.

Det fruktansvärda attentatet i Stockholm igår präglar förstås hela tillställningen. En kongress ska ingjuta hopp och tillförsikt, mobilisera partiets aktiva medlemmar och forma den politik som ska ligga till grund för de kommande årens verksamhet. Så  blir det säkert denna gången också. Men glädjen är i dag ersatt av sorg och vrede. De drabbade och deras närstående finns i våra tankar. Jag är tacksam över att polisutredningen tycks gå framåt och att vi tycks ha goda möjligheter att få kunskap om vad som hände och varför det hände. Ljuset ska segra över mörkret - även denna gång.

På kongressen kommer jag för egen del framför allt att agera i frågorna kring flykting- och migrationspolitiken, om utsatta EU-medborgare ("tiggarna") och vapenexporten. Jag vill se permanenta uppehållstillstånd och goda villkor för familjeåterförening för de människor som sökt och fått asyl i Sverige. Jag vill se en politik som inte stigmatiserar de människor som sitter utanför våra butiker och ber om hjälp. Jag vill se en socialdemokratisk politik som sätter ett absolut stopp för vapenexport till diktaturer och till länder som gravt bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Vi får väl se hur det går. I'll keep you posted... :)

2017-04-06

PostNord och Moderaterna är de som tappat mest i förtroende under året

I dag presenterade Medieakademin sin förtroendebarometer för 2017. Undersökningen är värdefull, samtidigt som vi ska vara medvetna om blandningen av äpplen och päron.  Hela rapporten kan läsas här.

Störst förtroende har svenska folket för Systembolaget och för Universitet och högskolor. Resultatet är öppet för tolkningar...

Minst förtroende har svenska folket för TV3 och Expressen. Dessa aktörer låg i botten även i förra årets mätning.

Största förtroenderaset uppvisar PostNord och Moderaterna. Förtroendet för PostNord har minskat från 37 till 16 procent. Förtroendet för Moderaterna har minskat från 34 till 22 procent.

Största förtroendeökningen uppvisar Centerpartiet (från 20 till 30 procent), Dagspressen (från 24 till 31 procent) och Facket (från 22 till 39 procent).

Det politiskt mest intressanta i undersökningen är att vi kan se en förstärkt politisk polarisering kring förtroendet för public service-bolagen Sveriges Radio (SR) och Sveriges Television (SVT). Både SR och SVT tappar i förtroende, och det största förtroendetappet återfinns bland moderater (och bland kristdemokrater, om jag förstod det rätt?). Sedan tidigare är förtroendet för SR och SVT allra lägst bland sverigedemokrater.

Vi ser i så fall ett nytt mönster där förtroendet för SR och SVT är lägre bland moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater än bland de övriga partiernas sympatisörer. Tendensen bör ses i ljuset av de senaste årens framgångar för högerpopulistiska strömningar och debatten om Fake News.

Ett positivt besked var att det inte fanns några tecken på att den mellanmänskliga tilliten skulle ha försvagats.

Toppen på Förtroendelistan följer här. Hoppas den går att läsa...


2017-04-04

Stoppa vapenexporten till diktaturer. Hur svårt ska det vara?

Det råder bred politisk enighet om att svensk vapenexport till diktaturer ska förbjudas. På Socialdemokraternas partikongress 2013 slogs det fast att Sverige behöver ett skarpt regelverk som förhindrar vapenexport till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter. I KEX-utredningens (Krigsmaterielexportöversynskommittén) betänkande från 2015 enades samtliga partier utom Vänsterpartietom följande formulering: Ifall det förekommer allvarliga och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter eller grava brister i den demokratiska statusen utgör det hinder för beviljande av tillstånd. (Vänsterpartiet ville skärpa formuleringarna ytterligare.) Statsminister Stefan Löfven har själv gjort klart: Det ska inte vara okej att exportera vapen till länder som uppenbart betraktas som diktaturer.

Saken borde således vara busenkel. I den proposition som den rödgröna regeringen inom kort ska sända till Lagrådet borde det finnas en enkel skrivning om att det inte ska vara möjligt för Sverige att sälja vapen till diktaturer. Men icke sa Nicke. I morse berättade Ekot att det finns planer på att mjuka upp formuleringarna och öppna för fortsatt svensk vapenexport till diktaturer. I ett utkast till propositionen talas det inte längre om att "förhindra" vapenexport till diktaturer eller att grava brister i demokratins utgör ett "hinder" för vapenexport. I stället används den betydligt svagare formuleringen att tillstånd "bör inte" ges för vapenexport till diktaturer.

De jurister jag hunnit stämma av med är eniga om att formuleringen "bör inte" är en avsevärd försvagning i förhållande till KEX-utredningens formulering om "hinder" för vapenexport.

Det är oroande att regeringen tycks ha så svårt att gå från ord till handling i denna fråga. Saken blir inte bättre av att det även finns svagare formuleringar om vapenexporten i delar av materialet till den socialdemokratiska partikongressen - även om dessa av ansvarig minister Morgan Johansson uppges vara ett misstag.

Det är min förhoppning att kongressen tydligt sätter ner foten och markerar att det nu - äntligen - är dags att sätta definitivt stopp för svensk vapenexport till diktaturer och till länder som grovt kränker de mänskliga rättigheterna.

Jag kommenterar saken vidare här.

2017-04-02

Hoppets magi. I fotbollen, politiken och livet

Ifall någon skulle ha missat det så är jag en hängiven supporter till IFK Göteborg. Igår var det allsvensk säsongspremiär. IFK Göteborg tog emot regerande svenska mästarna Malmö FF på Ullevi, inför över 30 000 åskådare.

Dagen för säsongspremiären är för mig som fotbollssupporter den bästa dagen på hela året. Särskilt stunden för avspark är magisk. Varför känner jag så? Jo, därför att det är den stund då allt fortfarande är möjligt. En stund av längtan, en stund av hopp.

Där och då finns ingen oro. Försäsongens besvikelser, skadade nyckelspelare, experternas dystra profetior - där och då är detta kastat i glömskans sjö. Men hoppet lever. Hoppet att just denna gång, just denna säsong, just här och nu så kan drömmarna bli verklighet. Före avspark är ingenting omöjligt. Denna känsla är giltig för alla lag och för alla supporters. Jag kan tänka mig att den gäller i de flesta skapande och kreativa verksamheter överhuvudtaget - inför teaterpremiärer eller lanseringen av en ny produkt på marknaden.

När väl matchen är igång varar känslan olika länge. När Mikael Boman i 8:e minuten efter hörna nickar in 1-0 för IFK Göteborg bryter jublet loss och alla änglar flyger högt. Vi vet att känslan var rätt, att just denna dag och just denna säsong var faktiskt allting möjligt. När Malmö FF i 36:e minuten rättvist kvitterar till 1-1 är stunden slut.

Visst - IFK Göteborg kan fortfarande vinna matchen och vinna Allsvenskan. Jag kommer att finnas på plats så ofta jag kan under säsongen för att heja fram laget till SM-guld. Men magin är borta. Nu är det den hårda verkligheten som ligger framför oss.

Låt oss ta vara på dessa stunder av hopp och av magi. Inte bara i fotbollen, utan också i politiken och i livet. Det är sällan jag skådar så många glada och förväntningsfulla ansikten som inför matchen igår. Kanske lite som på 1 maj, men nu för tiden är det inga demonstrationståg som kommer i närheten av 30 000 deltagare.

Vi fokuserar för mycket på "människors oro". Vi borde fokusera mera på "människors hopp" - på de känslor som brinner i bröstet hos enskilda människor om hur det skulle kunna vara. Människors förhoppningar säger minst lika mycket om det samhälle vi lever i som människors oro. Hopp är ofta konstruktivt - oro är ofta destruktivt. Så låt oss hoppas!

2017-03-31

Visst behövs hårdare tag – mot främlingsfientlighet och rasism. Men inte mot offren.

Socialdemokraterna ska utgöra en motkraft till den politiska retorik om "hårdare tag" som  genomsyrar den svenska debatten om flyktingar/invandrare och om utsatta EU-migranter. Repressiva åtgärder tenderar att rikta in sig på symptomen och inte på orsakerna. Visst behövs hårdare tag – mot främlingsfientlighet och rasism. Men inte mot offren.

Ungefär så skriver jag i dag tillsammans med Thomas Hammarberg i en artikel på DN Debatt. Thomas Hammarberg har bland mycket annat varit generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center och varit Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter. I artikeln är i vi kritiska mot den socialdemokratiska partistyrelsens förslag till riktlinjer inför kongressen i nästa vecka. Vi menar att förslagen inte tillräckligt bidrar till att stötta de flyktingar och de romska migranter som befinner sig i Sverige.

I stället vill vi:

Återinför principen om permanenta uppehållstillstånd i stället för tillfälliga tillstånd för de flyktingar som beviljas asyl. Tillfälliga uppehållstillstånd skapar oro och osäkerhet och innebär att människor förvägras möjligheten att i trygghet planera för sin framtid i Sverige. Därigenom skadas också integrationen, eftersom människors motivation att lära sig språket, utbilda sig och skaffa sig ett arbete minskar om de inte vet om eller hur länge de får stanna i Sverige.

Underlätta möjligheterna för familjer att återförenas i Sverige. Splittrade familjer skapar sorg och oro. Splittrade familjer motarbetar integrationen, då ständig oro för familjen är destruktivt för möjligheterna att utbilda sig och etablera sig på arbetsmarknaden.

Stöd de utsatta EU-medborgarnas kamp mot påtvingad misär och utanförskap – också via konstruktiva kontakter med deras hemländer och aktiva initiativ inom EU. Den bakomliggande antiziganismen måste motverkas betydligt mer kraftfullt än hittills. EU:s program med sociala fonder mot fattigdomen måste effektiviseras. Problemen kring brister i socialförsäkring och sjukvård måste lösas genom kontakter med hemländernas myndigheter.

Säg nej till krav på tiggeriförbud och andra repressiva åtgärder mot de utsatta EU-medborgarna. Att trappa upp vräkningarna är ingen lösning; i stället bör förebyggande åtgärder vidtas för att skapa möjligheter till tillåten, godtagbar övernattning för dessa besökare. Erfarenheten visar att om boendet och övriga livsomständigheter är trygga ökar möjligheten att både söka och få olika jobb.

Tack för allt stöd som har inkommit under dagen! Hela artikeln kan läsas här.

2017-03-29

Hur ska vi förstå Alliansens splittring i budgetfrågan?


När du har hamnat i en grop – sluta gräva. Så skriver Carl Johan von Seth på DN:s ledarsida i en uppmaning till allianspartierna att sluta med sitt självdestruktiva taktiska spel om budgeten och i stället börja förhandla med Stefan Löfven om skattepolitiken.

Nu krävs det dagliga uppdateringar för att hålla sig a jour om allianspartiernas olika utspel och inbördes träta om budgetfrågan. När jag skrev om saken senast såg läget ut så här:

Moderaterna vill att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget och öppnar dessutom dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Kristdemokraterna vill också att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget, men vill inte öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Centerpartiet vill inte att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget, utan i stället bryter ut och försöker stoppa enskilda delar av regeringsbudgeten. Centerpartiet vill inte öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Liberalerna vill inte att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget, men inte heller att allianspartierna bryter ut och försöker stoppa enskilda delar av regeringsbudgeten. Liberalerna vill inte heller öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Men det var ett par dagar sedan. Sedan dess har Liberalerna föreslagit att allianspartierna genom till exempel tillkännagivanden i riksdagen säger nej till att regeringen i sin budget alls lägger några förslag om skattehöjningar. Om regeringen ändå gör det så väcker allianspartierna misstroendeförklaring mot finansminister Magdalena Andersson och kan med Sverigedemokraternas stöd få riksdagens gehör för ett sådant.

Liberalernas nya förslag kritiserades omedelbart av företrädare för övriga allianspartier. Kristdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson och tillfällige partiledare Jakob Forssmed säger till Svenska Dagbladet att partiet inte ansluter sig till Liberalernas förslag. Även Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson är negativ: Jag tycker att man ska vara varsam med misstroendeförklaringar. Det här är en politisk fråga, inte en personlig fråga.

Det var Carl Bildt som i en valduell med Ingvar Carlsson i Gnosjö 1994 myntade uttrycket "rödgrön röra". Jag är lite nyfiken Carl Bildts karaktäristik av det vi nu ser mellan allianspartierna angående regeringsfrågan, Sverigedemokraterna och budgetpolitiken.

Den parlamentariska situationen är frustrerande för oppositionen. Allianspartierna försöker idag överträffa varandra i att visa att de verkligen är beredda att gå från ord till handling i försöken att fälla hela eller delar av regeringsbudgeten. Däremot har inget av dessa partier synliggjort någon idé om vad som skulle hända efteråt.

Alliansledarna vet också att de kan hålla sina sympatisörer på gott humör genom att föra fram vilka vildvuxna idéer som helst i budgetfrågan, så länge de inte enas om en gemensam linje. I samma ögonblick som de enas måste de också ta politiskt ansvar för konsekvenserna.

Det finns bara tre sätt att hantera dagens parlamentariska situation: 1.) Bryt blockpolitiken. 2.) Häv den politiska isoleringen av Sverigedemokraterna. 3.) Efterlev Decemberöverenskommelsens grundprinciper. Dessa tre grundprinciper förde Karin Eriksson, Jonas Hinnfors och jag fram i boken Förhandla eller DÖ. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Atlas, 2016) och de håller streck än i dag.

Allianspartierna vill inte acceptera denna grundförutsättning, men de är heller inte förmögna till att formulera något alternativ. Det är därför deras samlade uttalanden om regeringsfrågan och budgetpolitiken präglas av ryckighet, osämja och bristande politisk förankring.

2017-03-26

Tuff tid för Alliansen

Det är en tuff tid för Alliansen. Moderaterna rasar i opinionen och går igenom sin värsta kris på många år. Kristdemokraterna har till och med mer än vanligt parkerat sig under nedflyttningsstrecket (för att prata idrottsspråk). Liberalerna står och stampar. Ljuspunkten är Centerpartiet som ökar kraftigt i opinionsmätningarna. Samtidigt har Socialdemokraterna stabiliserat sig på en nivå över 25 procent och kan koncentrera sig på att regera vidare i lugn och ro. Ekonomin går jättebra och arbetslösheten är låg. Kongressen i april kommer mycket väl i tiden för partiet och Stefan Löfven.

I stället för att fokusera på gemensam politikutveckling tvingas allianspartierna lägga kraft på att hantera inbördes oenighet i regeringsfrågan och om budgeten. De fyra allianspartierna representerar här fyra helt olika linjer.

Moderaterna vill att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget och öppnar dessutom dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Kristdemokraterna vill också att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget, men vill inte öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Centerpartiet vill inte att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget, utan i stället bryter ut och försöker stoppa enskilda delar av regeringsbudgeten. Centerpartiet vill inte öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Liberalerna vill inte att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget, men inte heller att allianspartierna bryter ut och försöker stoppa enskilda delar av regeringsbudgeten. Liberalerna vill inte heller öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Hänger ni med? Det är inte helt enkelt. Det är inte heller helt enkelt att förstå hur dessa fyra partier under överskådlig tid på ett trovärdigt sätt ska kunna uppvisa enighet i dessa för regeringsdugligheten viktiga frågor.
 På tisdag möts alliansledarna för att stämma av läget. Kommer de att kunna enas om en gemensam linje? Kanske. Men en hel del talar emot. Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson kallade nyligen Centerpartiets förslag att ”göra plockepinn av en budget”. Centerpartiet och Liberalerna kommer å sin sida inte att gå med på att lägga en gemensam alliansbudget till hösten. Moderaterna och Anna Kinberg Batra har också av strategiska skäl svårt ett säga ja till Centerpartiets förslag, det vore att bekräfta bilden av Annie Lööf som den egentliga alliansledaren. Och hur skulle Moderaterna kunna gå med på någonting som partiets ekonomisk-politiske talesperson betecknat som "plockepinn"?

Å andra sidan har Alliansen inte råd med fortsatt oenighet i dessa viktiga frågor. För varje dag som går urholkas bilden av Alliansens regeringsduglighet och svårigheterna att utveckla en gemensam slagkraftig politik inför valet 2018 växer.

Nöden sägs vara uppfinningarnas moder. I så fall lär vi få se något remarkabelt komma ut ur alliansledarnas möte på tisdag. I annat fall ser det fortsatt dystert ut för Alliansen.

2017-03-23

Annie Lööf förstärker oredan i Alliansen

I dag blev det känt att Centerpartiet och Annie Lööf vill försöka stoppa en del skattehöjningar genom att bryta ut enskilda förslag ur regeringens höstbudget, trots att partiet tidigare gått i spetsen för att Alliansen inte ska lägga något mer gemensamt budgetförslag under mandatperioden. Om Centerpartiets förslag ska nå framgång krävs Sverigedemokraternas aktiva stöd i riksdagen. Centerpartiet menar att deras modell för att stoppa regeringens förslag inte bryter mot det så kallade ramverket.

Centerpartiets förslag har inte förankrats med övriga allianspartier. I stället påvisar förslaget den djupnande klyftan inom Alliansen, inte minst i regeringsfrågan.


Detta ligger inte i linje med vad Alliansen sagt tidigare. Detta är definitivt en ny linje från Centern, säger Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson till TT. Mats Persson tillägger att det finns många nackdelar med att bryta ut enskilda delar ur regeringens budgetproposition och att det då även kan bli svårt för en eventuell framtida alliansregering i minoritet att få igenom sin budget.

Moderaternas besked är fortfarande att det är med en gemensam budget som alliansen ska lägga om den ekonomiska politiken, säger Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson till Expressen.

Kristdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed uppger att det bästa sättet att stoppa regeringens politik fortfarande är att lägga fram en sammanhållen Alliansbudget.

Anna Kinberg Batra väckte för en tid sedan stor irritation hos sina allianskamrater då hon berättade att Moderaterna svängde och öppnade dörren för samarbete med Sverigedemokraterna utan att i förväg ordentligt ha informerat övriga partiledare inom Alliansen. I dag är det Annie Lööf som väcker en motsvarande irritation i Alliansen då hon inte heller i förväg ordentligt informerat sina partiledarkollegor. Vore kanske läge att se över de interna kommunikationsstrategierna inom Alliansen? I alla fall om man gör anspråk på att vilja och kunna regera tillsammans.

Jag kommer osökt att tänka på när Annie Lööf i sitt sommartal i Almedalen 2012 inbjöd sina partiledarkollegor till sitt föräldrahem i Maramö för att där genomföra vad hon menade var en nödvändig uppgradering av Alliansen till 2.0. Övriga alliansledare blev tagna på sängen och var skeptiska till idén, men hade naturligtvis ingen möjlighet att tacka nej när inbjudan blev offentlig. Alliansträffen i Maramö genomfördes i februari 2013 och blev ingen succé, för att uttrycka det milt. Alliansledarna grillade korv och hissade flaggor inför ett förbluffat massmedieuppbåd som försiktigt undrade om det var detta som var uppgraderingen till Alliansen 2.0. Vid sidan av flagghissningen och korvgrillningen tillsattes några gemensamma arbetsgrupper och det fattades beslut om att genomföra ett gemensamt "större Allianskonvent" inför valrörelsen 2014.



Vi får väl se om alliansledarna när de träffas i nästa vecka för att diskutera Annie Lööfs förslag kommer fram till något mer substantiellt än vad de gjorde vid det misslyckade Maramö-mötet. Men Annie Lööf har spelar högt. För första gången på länge kritiseras nu Centerpartiet och Annie Lööf för otydlighet i politiken och för att av opportunistiska skäl byta ståndpunkt i budgetfrågan och ge Sverigedemokraterna inflytande över den ekonomiska politiken. En positionsförskjutning som riskerar att skapa politiskt kaos.

Själv hoppas jag att centerledarens utspel får två konsekvenser. För det första en blocköverskridande överenskommelse om praxis för oppositionens handlingsutrymme i samband med riksdagens budgetbehandling. För det andra en rejäl vänster-högerkonflikt om skattepolitiken. Jag tror att svensk demokrati skulle må bra av båda dessa saker.

2017-03-22

Anna Kinberg Batra och (o)tydligheten

Vill man vara riktigt otydlig, då ska man tala ofta och länge om vikten av tydlighet men utan att precisera vad man menar. I dag intervjuas Anna Kinberg Batra i DN, med anledning av en Ipsos-mätning som visar att Moderaternas ras i opinionen fortsätter. Vad beror nedgången på och vad ska Moderaterna göra för att vända den?

I denna enda intervju återkommer Anna Kinberg Batra sju gånger (7!) till "ökad tydlighet" i olika ordformer som lösningen på Moderaternas problem.

Att missnöjet breder ut sig, men att alternativen inte är tillräckligt tydliga, det tror jag skadar politiken.

Att vara tydligare som moderat ledning och för alliansens del, det behöver vi mer av.

I frånvaro av det har jag nu valt att säga tydligt att vi moderater skulle vilja se gemensam alliansbudget, för det har det funnits frågetecken om.

Jag tror att ju tydligare man kan vara om den politik man står för och hur den löser Sveriges problem, desto bättre förtjänar man förtroende på valdagen.

Det jag sade den 19 januari är att vi ska vara tydliga i att stå för och söka stöd för vår politik. Det kommer jag att tycka på lördag också. 

Då ska vi vara ännu tydligare med varför Sverige behöver en ny regering som vi vill leda.

Då ökar behovet av tydliga politiska alternativ. Det ska vi moderater vara.

Men Anna Kinberg Batras flitiga användande av ordet "tydlighet" i olika former bidrar mest till ökad otydlighet. "Att vara tydligare som moderat ledning", vad betyder till exempel det?

Innebär ökad tydlighet att väljarna ska få bättre kunskap om den moderata politiken? Eller betyder ökad tydlighet att partiet måste bli bättre på att förklara för väljarna varför man för fram en viss typ av förslag? Eller att Moderaterna måste bli bättre på att synliggöra vad som skiljer deras politik från övriga partiers politik? Eller att Moderaterna måste bli bättre på att utforma en distinkt politik som tilltalar väljarna?



Ett mantra är ett ord som inte betyder någonting, men vars upprepande förväntas ge psykologisk eller andlig kraft. Jag kan förstå att Moderaterna i sin nuvarande kris känner behov av ett mantra. Men den som hoppas att mantrat - ökad tydlighet - löser Moderaternas problem lär bli besviken. Partiets kris är djupare än så.

*

Som jag tidigare visat är Anna Kinberg Batra inte den enda partiledaren som bidrar till ökad otydlighet genom att använda ropet på "ökad tydlighet" som ett mantra. Jag tycker fortfarande att svenska journalister låter politiker (oavsett kulör) komma alltför lindigt undan när de använder detta svepande uttryck.

2017-03-18

Vart går Liberalerna? Till frihetligheten eller till auktoriteten?

I dag öppnas Liberalernas riksmöte 2017 i Västerås. I min prenumererade pappersupplaga av Dagens Nyheter står det i dag inte ett ord om arrangemanget. Jag vet inte om tystnaden ska tolkas som ett tidens tecken på att Liberalerna har gjort sig irrelevanta eller om det bara är en tillfällighet.

Sant är emellertid att Liberalerna inte har lyckats utnyttja Moderaternas nedgång i opinionen till att stärka sin egen ställning i väljarkåren. I oktober 2016 erhöll Liberalerna 5.7 procent i Ekots sammanställning Svensk väljaropinion. Fyra månader senare, i februari 2017, erhöll Liberalerna exakt samma resultat, 5.7 procent. Under samma period minskade Moderaterna från 23.5 till 19.5 procent, medan Centerpartiet ökade från 7.7 till 11.7 procent. I de mätningar som genomförts sedan dess tycks tendensen hålla i sig. Moderaterna fortsätter att minska och Centerpartiet fortsätter att öka. Men Liberalerna ligger still.

*

Men liberalerna är värst, för de tror det jämnas ut
om för varje brud man visar också viker ut en k-k.

Så sjöng Björn Afzelieus i låten "Kvinnoförakt" på Hoola Bandoola Bands sista studioalbum "Fri information" (1975, MNW). Texten synliggjorde en skiljelinje i jämställdhetdebatten, där delar av vänstern kritiserade liberaler för att bortse från de strukturella faktorer som låg till grund för könsmaktsordningen. Debatten var hård och tidvis ful. Men den utgick från en gemensam utgångspunkt: hur ska vi bäst gå till väga för att åstadkomma ökad jämlikhet mellan män och kvinnor. Tiden präglades av öppenhet, frihetlighet och auktoritetsnedrivning Men tiden har förändrats. I dag präglas den politiska debatten i alltför stor utsträckning av undergångsdystopier, en slags Krösa-Maja-retorik där debattörer tävlar om vem som kan svartmåla Sverige mest.

Auktoritära nationalkonservativa och högerpopulistiska krafter har skördat framgångar, i USA och i Europa. De frihetliga perspektiven kommer i skymundan för krav på lag och ordning, stängda gränser och mer pengar till försvaret. Inom Liberalerna trängs båda dessa pespektiv. Ingen enskild partiledare profilerar sig så starkt i frågan om mer pengar till försvaret och mer pengar till polisen än Liberalernas Jan Björklund.

Jag skulle verkligen välkomna ett liberal parti som inte jagade vind i tron att fler poliser och starkare försvar på ett signifikant sätt skulle lösa de allvarliga samhällsproblem som naturligtvis också finns i vårt fantastiska land. En liberalism som stod upp för en generös flyktingmottagning, individuell frihet och en oförsonlig kamp mot den auktoritära högerpopulismen.

Kanske vänder det nu. I Aftonbladet skriver redaktörerna för Liberal Debatt och tidskriften Tiden tillsammans: På bägge sidor om mittlinjen måste frihetliga socialdemokrater och liberaler höja rösten mot de repressiva och auktoritära tendenser som märks till exempel i justitiefrågor och på integrationsområdet. Liberal Debatt och Tiden ska också ge ut ett gemensamt temanummer och ordna gemensamma seminarier utifrån en humanistisk människosyn och modern framtidsinriktad syn på Sverige.

Och i Jan Björklunds inledningsanförande på Liberalernas riksmöte var han tydligare än vad han brukar vara. Han riktade sig direkt till Moderaterna och sa: Liberalerna kommer inte att medverka till att ge politisk makt och inflytande till Sverigedemokraterna. Jublet som utbröt lyfte nästan taket i lokalen.

Så kanske vänder det nu. Låt oss vänta och hoppas. 

2017-03-16

Vad kan vi lära av valet i Nederländerna?

Valet i Nederländerna blev en framgång för den gröna, liberala, invandrings- och Europavänliga mitten-vänstern. Så ökade till exempel GroenLinks från 2.3 till 8.9 procent, och det vänsterliberala D66 från 8.0 till 12.0 procent. 

Däremot blev valet ett nederlag för Geert Wilders och hans parti PVV. Visserligen ökade PVV från 10.1 till 13.1 procent. Men det är ett sämre resultat än i valet 2010 då PVV fick 15.4 procent, och mycket sämre än de över 20 procent partiet erhöll i olika opinionsmätningar hösten 2016. 

Det högerliberala regeringspartiet VVD minskade från 26.6 till 21.3 procent, men blev trots det också något av valets vinnare. Tappet är avsevärt lägre än vad opinionsläget för några månader sedan antydde och VVD är fortfarande Nederländernas största parti. Partiledaren Mark Rutte får därför förnyat förtroende som regeringsbildare.

Valets stora förlorare är Socialdemokraterna. I ett katastrofalt ras minskade partiet från 24.8 till 5.7 (!) procent, och förlorade 29 av sina 38 mandat i parlamentet (preliminära resultat). Den enda motsvarigheten jag kan komma ihåg är PASOK som i valet i Grekland i maj 2012 rasade från 43.9 till 13.2 procent. 

En del kanske vill förklara socialdemokraternas ras i gårdagens val med att partiet samregerat med högerliberala VVD. Kanske det. Men låt oss komma ihåg att Socialdemokraterna i Tyskland under samma period samregerat med högerpartiet CDU och Angela Merkel. Där ser opinionsläget avsevärt bättre ut och Socialdemokraterna har en reell möjlighet att ta över posten som förbundskansler i höstens val.

Vilken svensk politisk kraft förmår då mobilisera den gröna, liberala, invandrings- och Europavänliga mitten-vänsterströmningen som skördade framgångar i Nederländerna igår? Centerpartiet har hittills varit lyckosamt i den saken. Ett sargat Miljöpartiet slickar sina sår och har en lång väg tillbaka. Vänsterpartiet? Nja. Socialdemokraterna? Jag ser inga alls sådana tecken just nu - alltför stort retoriskt fokus på krav och plikt och en restriktiv migrationslagstiftning. Feministiskt initiativ? Inte omöjligt alls - valet 2018 blir en spännande utmaning för Fi.

Och hur ska denna åsiktsströmning - tillsammans med de traditionella partierna - effektivast bekämpa den främlingsfientliga högerpopulismen, representerad av Geert Wilders i Nederländerna och Sverigedemokraterna i Sverige? Jag ansluter mig gärna till statsvetaren Cas Muddes slutsats i New York Times i dag: A better plan for the centrist, left-wing and other mainstream parties is to put forward a positive political vision, not allowing the radical right’s issues to dominate the national conversation.

Alltså: Försök inte kopiera högerpopulisternas politik. Lyft i stället fram egna politiska visioner. Och låt inte högerpopulisternas frågor styra den politiska dagordningen.

Klarar de svenska partierna detta? Vi får väl se. Socialdemokraternas partikongress i Göteborg i april blir ett första viktigt steg på vägen.

2017-03-14

Ödesval i Nederländerna?

I morgon går Nederländerna till val. Intresset från omvärlden är stort. Valet beskrivs ibland som det första i en rad europeiska ödesval under 2017, där högerpopulistiska partier förväntas skörda stora framgångar. I morgon Nederländerna, senare i vår val i Frankrike och i höst i Tyskland. Särskilt stort intresse riktas mot den allt mer radikaliserade, främlingsfientlige högerpopulisten Geert Wilders, vars parti PVV (Frihetspartiet, Partij voor de Vrijheid) har möjlighet att bli största parti i morgondagens val.


Vi får väl se hur framgångsrik morgondagen blir för Geert Wilders och hans parti. Visst, PVV har goda möjligheter att öka från de tio procent man erhöll i valet 2012 och verkligen bli störst i Nederländernas svårt fragmentiserade partisystem. Men låt oss komma ihåg att PVV redan i valet 2010 erhöll drygt 15 procent av rösterna och då kunde växla in valresultatet i ett visst politiskt inflytande. Även om PVV i morgon får över 15 procent och blir största parti kommer inget annat parti i Nederländerna att vilja samarbeta med honom. Geert Wilders och PVV hamnar i en situation motsvarande Sverigedemokraterna - ett opinions- eller väljarstöd på drygt 15 procent, men isolerat från de övriga partierna erbjuds endast mycket små möjligheter till politiskt inflytande. (Med skillnaden att Moderaterna i Sverige nu öppnat dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.)

Det var befriande att i dag läsa statsvetaren Andreas Johansson Heinös text om mediebevakningen av valet i Nederländerna. Johansson Heinö vänder sig emot mediernas extrema fixering vid Geert Wilders och PVV, samt den mediala berättelsen om en ständigt växande högerpopulism. Nederländerna har en tradition av främlingsfientlig högerpopulism. Redan 2002 vann Pim Fortuyn och hans främlingsfientliga parti 17 procent av rösterna och kunde bilda regering tillsammans med högerliberaler och kristdemokrater. (Pim Fortuyn själv mördades under pågående valrörelse.)

Så nej, det är inte så att högerpopulismen ständigt växer. Det är lätt att bli historielös. Visst finns det ett symbolvärde i om PVV lyckas bli största parti i Nederländerna i morgon. Men det innebär inte nödvändigtvis en "historisk framgång" för de högerpopulistiska krafterna, varken i Nederländerna eller i övriga Europa.

För den traditionella vänstern går det emellertid dåligt i Nederländerna. De som värnar öppenhet och frihet får i stället glädjas åt positiva opinionsmätningar för miljöinriktade GroenLinks och det vänsterliberala Democraten 66. Socialdemokraterna? Well, efter att i förra valet ha fått 24.7 procent av rösterna ligger partiet nu i en del opinionsmätningar under tio procent...

2017-03-12

Moderaternas opinionsras

Moderaternas ras i opinionen fortsätter. I alla fall om vi får tro den senaste mätningen från Demoskop. I mätningen får Moderaterna 16.6 procent, vilket är partiets sämsta resultat sedan maj 2003. Centerpartet fortsätter däremot att öka, och med sina 12.1 procent ligger partiet nu bara fyra och en halv procentenheter efter Moderaterna.  Det är i högsta grad oklart vem som blir alliansens oppositionsledare i valrörelsen 2018, Anna Kinberg Batra (om hon sitter kvar) eller Annie Lööf.

Resultatet innebär att Moderaterna i Demoskops mätningar på bara åtta veckor tappat en tredjedel av sina väljare. Ett sådant opinionsras är unikt för ett stort parti i modern svensk politisk historia.

Moderaternas opinionsras hänger samman med partiets beslut i januari att öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna, ett parti med rötter i nazismen. Beslutet har vid sidan av opinionsraset också lett till storgräl inom och öppet splittrat alliansen. Anna Kinberg Batra har således inte bara skjutit sig i foten, utan snarare skjutit sig i båda fötterna.

Det är 18 månader kvar till valet, och visst finns det tid för återhämtning för partiet. Men hur ska partiet gå till väga? Det är nu - när mandatperioden har gått in på andra halvan och valrörelsen börjar skymtas vid horisonten - som grunden till valseger ska läggas. Ska partiet trots opinionsraset hålla fast vid sin linje att öppna för samarbete med Sverigedemokraterna? Eller ska partiet svänga igen och tillstå att beslutet att släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen var ett missgrepp? Inget av dessa båda alternativ känns som ett vinnargrepp. Det är svårt att återta ett förlorat momentum.

Och kommer Anna Kinberg Batra att kunna sitta kvar som partiledare? Få bedömare tror att Moderaternas kris är en partiledarfråga, och det finns ingen självklar ersättare. Problemen sitter djupare än partiledarfrågan.

Men i Svenska Dagbladet beskriver Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé partiets bekymmer som ett kommunikationsproblem och återupprepar mantrat "vi behöver vara tydliga". Det låter inte som en bra utgångspunkt för en seriös självkritik.

2017-03-09

Det mörknar i Israel

Knesset har antagit ett förslag som gör det möjligt att vägra människor som förespråkar bojkott av israeliska varor tillverkade på ockuperade områden inresa i landet. Beslutet är sorgesamt och försvagar ytterligare Israels position i världssamfundet. Genom att stänga sin gräns för besökare som är kritiska till den israeliska bosättningspolitiken bidrar Israel aktivt till att stärka sin egen isolering och ger bojkott-förespråkarna vind i seglen.

Jag är ingen vän av bojkott av Israel. Däremot förespråkar jag sanktioner mot israeliska varor tillverkade på ockuperade områden, i de olagliga bosättningarna. Det är ett krav som också väcker allt starkare gehör inom EU.

Rabbi Rick Jacobs, ledare för Union for Reform Judaism, en av de största judiska organisationerna i Nordamerika, säger till New York Times: It’s going to be a giant sign up by the door of the Jewish state: ‘Don’t come unless you agree with everything we’re doing here.’ I don’t know what kind of democracy makes that statement.

Jag läser också att Knesset tagit ett första steg mot att begränsa användandet av högtalare som kallar till muslimsk bön. Beslutet kommenteras av center-vänsterpolitikern Zouheir Bahloul: We're talking about small politicians who are trying to persecute the Arab minority in the country.

Den israeliska extrema högern har inspirerats av Donald Trumps valseger i USA. Låt oss hjälpas åt att stötta de krafter inne i Israel som motsätter sig denna utveckling, och som riskerar att isoleras än mer genom den av Israel nu bedrivna politiken.

2017-03-07

Om en karusell i Washington och kampen mot rasism

För ett par veckor sedan promenerade hustrun och jag i National Mall i Washington, från Kapitolium till Lincolnmonumentet. Det var varmt i luften, över 20 grader, och solen gassade. Vi satte oss ned vid en karusell för att pusta lite.

Jag har alltid tyckt om karuseller. När vi suttit några minuter reste jag mig och gick lite närmare. Då såg jag en minnestavla som berättade att detta var inte vilken karusell som helst.


Den 28 augusti 1963 höll Martin Luther King Jr sitt legendariska "Jag har en dröm"-tal, på trapporna till Lincolnmonumentet en bit från karusellen. Samma dag, några mil bort på just denna karusell i Gwynn Oak Nöjespark i Baltimore, blev den då 11 månader gamla flickan Sharon Langley det första afro-amerikanska barn som åkte med karusellen - tidigare hade den endast varit öppen för vita barn. Saken fick stor uppmärksamhet, och i augusti 1981 flyttades karusellen till The National Mall, där den enligt minnestavlan "has always been open to everyone and stands as a symbol of the harmony of which Dr. King dreamed".


Femtio år efter den första åkturen tog sig Sharon Langley en tur på karusellen igen. Jag ser dessa bilder och de ger mig styrka att fortsätta kampen mot främlingsfientlighet och rasism, och för ett samhälle präglat av frihet, jämlikhet och alla människors lika värde.

2017-03-05

Tredubbel kris för M - men få skäl till jubel för S

I dag publicerades DN/Ipsos undersökning Sakfrågeägarskap i politiken. "Förtroende för Moderaterna rasar", är Dagens Nyheters huvudrubrik till rapporten. Så är det. Men det innebär inte att Socialdemokraterna står utan problem.


Moderaternas tapp är störst i frågan om den ekonomiska politiken. Andelen som anser att Moderaterna har den bästa ekonomiska politiken har minskat till 31 procent, från 40 procent i juni 2016. Socialdemokraterna får 22 procent, jämfört med 24 procent i juni. Avståndet mellan Moderaterna och Socialdemokraterna i frågan har inte varit så litet sedan 2009, om jag läser figurerna rätt.

Stödet för Moderaternas politik har också minskat signifikant inom jobb- och sysselsättningspolitiken (från 32 till 24 procent) och skolpolitiken (från 15 till 9 procent). Inom dessa politikområden ligger stödet för Socialdemokraternas politik i princip stilla, vilket innebär att partiet gått om Moderaterna med avseende på stöd för jobb och sysselsättningspolitiken.

Den ekonomiska politiken och jobb- och sysselsättningspolitiken var två av Moderaternas starkaste kort under Fredrik Reinfeldts tid. Det var också de områden där Moderaterna riktade sina hårdaste attacker mot Socialdemokraterna. Under det senaste året har Moderaternas politik mera fokuserats på flyktingpolitiken och på frågor om lag och ordning. Detta skiftade fokus från ekonomi/jobb till flyktingar/lag och ordning kan vara en förklaring till att Moderaterna tappat stöd i de förstnämnda frågorna.

Har Moderaterna då i stället vunnit stöd i flykting- och invandringsfrågor och i frågorna om lag och ordning? Svaret är nej. I flykting- och invandringsfrågor minskar stödet från 14 till 11 procent och över tid ligger resultaten stilla. När det gäller lag och ordning har Ipsos inte ställt frågan sedan 2013. Då fick Moderaterna 31 procent, nu får de 23 procent. Sett över tid är det i stället Centerpartiet och Sverigedemokraterna som signifikant har stärkt sitt förtroende i flykting- och invandringspolitiken.


Det är uppenbart att Moderaterna står inför en kris som tar sig tre olika (men självklart inte orelaterade) uttryck: en väljarkris, en förtroendekris för politiken och en ledarskapskris. Moderaternas Sverigemöte i Karlstad 24-25 mars blir intressant.

Socialdemokraterna kan naturligtvis glädja sig över Moderaternas ras. Men viktigare för partiet är att ta fasta på de egna svaga siffrorna. Jämfört med 2014 har Socialdemokraterna förlorat stöd i välfärdsfrågor som skola, sjukvård och äldreomsorg. Omsvängningen i flyktingpolitiken och den nya restriktiva lagstiftningen har heller inte ökat stödet för partiets politik i frågan. Tvärtom är dagens resultat på 16 procent den lägsta siffran på många år.

Jag tror inte att Socialdemokraterna har mycket att vinna på att försöka tävla med Moderaterna eller Sverigedemokraterna i frågor om lag och ordning eller en restriktiv flyktingpolitik. Snarare bidrar en sådan linje till att ge legitimitet åt Sverigedemokraternas inställning i dessa frågor. Varför välja en kopia om det finns ett original? Därför skulle jag välkomna en socialdemokratisk politik med starkare fokus på välfärdsfrågor som vård, skola och äldreomsorg, utifrån ett jämlikhetperspektiv. Vi får se - kanske frågan om vinst i välfärden kan bidra till att vrida politiken i en sådan riktning.

Läs gärna Ipsos opinionschef David Ahlins analys av resultaten.

2017-03-04

Gullar SVT Agenda med Sverigedemokraterna?

Gullar Sveriges Televisions nyhetsprogram Agenda med Sverigedemokraterna? Då och då hörs i debatten syrliga kommentarer om att det inte sänds ett Agenda-program utan att en företrädare för Sverigedemokraterna finns med. Jag har själv en maggropskänsla att Sverigedemokraterna är överrepresenterat i Agendas sändningar, men inte kommit mig för att undersöka om det är så.

I Filip Hammars och Fredrik Wikingssons tv-program Breaking News tidigare i veckan uppgavs att Sverigedemokraterna direkt eller indirekt varit med i sex av årets sju hittills sända avsnitt av Agenda. I tre program har Sverigedemokraternas parlamentariska roll diskuterats och i ytterligare tre program har företrädare för Sverigedemokraterna varit på plats i studion för att diskutera frågor som partiet profilerat sig kring. Samtidigt har Miljöpartiet och Kristdemokraterna inte fått vara med i ett enda program.

Varför har det blivit så? Och är det något att bli upprörd över? Det är ett par av de frågor som diskuterades i det mediegranskande och alltid hörvärda programmet Medierna i P1 och där professor Bengt Johansson reflekterade kring om det är medierna eller partierna som sätter den politiska agendan.

Vi vet ju inte om Sverigedemokraternas frekventa deltagande i sex av Agendas sju program i år är en tillfällighet eller om det är en del i ett större mönster. Om det inte skulle vara en tillfällighet så ser jag två tänkbara anledningar. För det första kan det vara en följd av traditionell nyhetsvärdering, där framväxten av Sverigedemokraterna som ett tredje block i svensk politik, dess vågmästarställning i riksdagen och dess ideologiska kontroversialitet och rötter i nazismen skapar ett legitimt nyhetsintresse kring partiet. För det andra kan det flitiga deltagandet vara en följd av en ängslan från Agenda-redaktionens sida att inte negativt särbehandla Sverigedemokraterna. Redaktionen överkompenserar Sverigedemokraternas pariaställning i politiken genom att bjuda in partiet så snart tillfälle ges. Dessa två förklaringar är förstås inte ömsesidigt uteslutande.

Det vore utmärkt om denna debatt kan leda till ett mer fördjupat samtal om mediernas roll i sättandet av den politiska agendan. Alltför många journalister och redaktörer är alltför defensiva i detta samtal  - det är som att de skyr tanken på att de verkligen har makt och därmed även undviker att öppet debattera hur de hanterar denna makt.

Noterar för övrigt att i Agenda i morgon söndag finns ingen sverigedemokrat med i programtablån. Däremot medverkar miljöminister Karolina Skog (MP).

2017-03-02

Förintelseöverlevare: Anna Kinberg Batra riskerar att bana väg för ondskan

Anna Kinberg Batra - Du riskerar på ett ödesdigert sätt att normalisera och bana väg för ondskan. Så skriver Emerich Roth, överlevande av Förintelsen, i ett öppet brev till moderatledaren i Svenska Dagbladet i dag.

Hans hårda kritik av Anna Kinberg Batra fick stort genomslag. Emerich Roth är 92 år gammal och lyckades som en av ytterst få överleva i fem olika koncentrationsläger under andra världskriget. När denne man anklagar Anna Kinberg Batra för att genom Moderaternas nya samverkan med Sverigedemokraterna riskera att normalisera och öppna dörren för ondskan är det klart att det ger eko,

Man kan tycka vad man vill om att Moderaterna vill normalisera Sverigedemokraterna, ett parti med rötterna i nazismen. (Bloggens läsare vet vad jag tycker om detta...) Men jag har ändå svårt att förstå den nonchalans med vilken det moderata ledarskapet väljer att möta Emerich Roths öppna brev idag. Anna Kinberg Batras enda kommentar (vad jag hittills har sett) kommer via sms genom en av Moderaternas presskontakter Niklas Gillström. SMS-växlingen redovisas i Svenska Dagbladet. Där förklarar Anna Kinberg Batra i lätt lakonisk ton att hon gärna träffar Emerich Roth för att diskutera hur arbetet mot antisemitism kan förbättras, men att Moderaternas beslut att samverka med Sverigedemokraterna står fast. I svaret väljer hon också medvetet att inte använda uttrycket "Sverigedemokraternas nazistiska rötter".

Riktigt illa blir det när ordföranden för Moderaterna i Tyresö, Peter Freij, på twitter anklagar Svenska Dagbladet för att genom sin publicering av Emerich Roths öppna brev "brunsmeta" Moderaterna. Man häpnar.

Jag kan förstå att det är plågsamt att av en överlevare från Förintelsen utpekas som en dörröppnare för ondskan. Men lite värdighet kunde man väl ändå begära i sättet att hantera kritiken.

2017-03-01

Hur otryggt är Sverige egentligen?

Vi lever i orons tid, hävdar en del. Men hur oroliga är svenskarna egentligen? Enligt en mätning från DN/Ipsos anser 42 procent att Sverige egentligen är tryggare än den bild som framkommer i medierna. Det är nästan dubbelt så många än de som tycker att Sverige egentligen är mer otryggt än den bild som framkommer i medierna (26 procent). 

Jag hoppas att mätningen kan inspirera till en konstruktiv diskussion om mediernas sätt att bevaka de samhällsproblem som finns i Sverige. I vilken utsträckning bidrar dagens journalistik till att ge en fördjupad och nyanserad bild av till exempel kriminalitetens utbredning och orsaker?

Igår tittade jag in på Göteborgs-Postens digitala upplaga. De tolv (12!) första nyheterna var så kallade blåljus-nyheter, det vill säga nyheter om brott och olyckor. Göteborgs-Postens extrema digitala blåljus-journalistik var ett av de viktigaste skälen till att jag nyligen valde att avsluta min prenumeration - efter att i ungefär 35 år oavbrutet haft tidningen i hushållet. (Jag saknar bl a de politiska nyhetsartiklarna och sporten - dessa avdelningar håller fortfarande god klass i papperstidningen.)

SVT Aktuellt presenterade igår kväll exempel på god journalistik, i ett inslag om Brottsförebyggande rådets (Brå) rapport om brottsutvecklingen i Sverige. Effektivt och avklarnat redovisades vilka brottstyper som ökat respektive minskat i statistiken. Förändringarna sattes in i ett längre tidsperspektiv. Dessutom diskuterades om de ökningar som redovisades hade sin grund i ökad brottslighet, ökad anmälningsbenägenhet eller förändrad brottsrubricering. Här fanns ingen alarmism, samtidigt som problemen lyftes fram och analyserades.

Frågor om lag och ordning har klättrat på listan över vilka politiska sakfrågor som väljarna anser vara viktigast. Desto mer angeläget att diskussionen om dessa frågor inte blir en tävling mellan ängsliga politiker som överbjuder varandra i att utlova strängare straff för allehanda brott. Kriminalitet föds ur ojämlikhet, otrygghet och missbruk, står det i partistyrelsens förslag till politiska riktlinjer inför Socialdemokraternas partikongress i Göteborg i april. Det är en formulering som jag tycker utgör en god principiell grund för diskussionen om hur vi bäst bekämpar brottsligheten.

2017-02-26

Rapport från Baltimore IV: Om Trump och amerikansk nyhetsjournalistik

Trump, Trump, Trump. Efter en vecka i Baltimore, Maryland, USA ska det bli skönt att komma hem. Alla de stora nyhetskanalerna fyller sina sändningar med Donald Trump och turerna kring hans presidentskap. Men något säger mig att det vore en illusion att tro att det blir mindre av Trump hemma i Sverige än vad det har varit här i USA. Trump och hans eskapader slår igenom i nyhetslogiken både här och där.

Hittills har Donald Trump lyckats förolämpa och göra sig till ovän med snart sagt alla etablerade institutioner i USA: stora delar av kongressen, domstolarna, de etablerade tidningarna och tv-kanalerna, FBI och CIA. Till arbetsmarknadsminister har han valt den öppet fackföreningsfientlige Andy Puzder. Det är väl egentligen bara delar av näringslivet som är nöjda. Och kanske militären. Kanske.

Hur länge kommer detta att hålla? Hur smal maktbas kan Donald Trump ha och ändå styra? Nja. Vi ska komma ihåg att republikanerna genom sin majoritet i kongressens båda kamrar nu har en unik möjlighet att driva igenom sin politik och förflytta det politiska livet i USA åt höger. Det tillfället vill man inte missa. Då kan detta splittrade republikanska parti ha tålamod och överseende med Trumps agerande ett bra tag framöver.

Och Trump har en politisk agenda. Den kan sammanfattas i tre ord: säkerhet, suveränitet, jobb. Det finns en riktning i hans politik, och med en riktning kan man komma långt.

*

Jag är imponerad av den amerikanska nyhetsjournalistiken. Programledarna på CNN vågar ha en egen position. De tussar sällan eller aldrig bara ihop två olika ståndpunkter och reducera sig själva till ordningsmän i debatten. Som Vänstra Stranden påpekade igår hör man sällan det ängsliga inpasset: "Men nu är ju inte X här och kan försvara sig". Med programledare som utifrån journalistiska utgångspunkter vågar ta ställning blir samtalet mer fördjupat och analytiskt. Här tycker jag att många svenska politiska journalister i främst radio och TV har en del att inspireras utav.

*

Jag är också imponerad av alla dessa Town Hall Meetings där politiker möter väljare från sina valkretsar. Turbulensen har den senaste veckan varit stor på dessa möten. Många republikanska företrädare har ändå under relativt ordnade former frontat en - för att uttrycka det milt - uppretad väljarkår. Civilkurage, tycker jag.
*
Funderade en stund igår på att börja twittra under namnet Ulf Bildt. Kloka personer i min närhet fick mig att avstå. 
*
Noterar att Anna Kinberg Batra vägrar att kritisera den nidbild av Sverige som Jimmie Åkessons och Mattias Karlsson sprider i Wall Street Journal. Det är smärtsamt att iaktta Moderaternas moraliska kollaps.
*

Dagen har fyllts av intressanta seminarier på ISA-konferensen, bland annat om religionens betydelse i internationell politik, om krigsfotografering och om relationen mellan islamska tankeelement och teorier om internationella relationer. Men nu är det slut, och i morgon reser hustrun och jag hem. Bort från Trump, men säkert också hem till Trump. Ser fram mot den dag då jag kan gå och lägga mig utan att ha ägnat Trump-fenomenet en tanke. Dessvärre tycks det vara en bit kvar dit.

2017-02-23

Rapport från Baltimore III: USA - kontrasternas land

Vi lever i det 21:a århundradet och jag befinner mig i det som många kanske uppfattar som världens modernaste land, det vill säga USA. Själv förundras över att denna modernitet inte innefattar hotellens wifi-lösningar. På en forskningskonferens i Baltimore med drygt 5 600 deltagare tillhandahåller konferenshotellen inte fri wifi i möteslokalerna.

Angående 21:a århundradet funderar jag också över varför konferensarrangören International Studies Association (ISA) inte förmår hantera elementära genusaspekter kring panelernas sammansättning. Vid en av konferensens mer prestigefyllda paneler, med deltagande "höjdare" inom ämnet som John Mearsheimer, Stephen Walt och Johan Skytte-pristagaren Robert Keohane såg panelen ut så här (och då fick den manlige opponenten inte ens plats på bilden...).


Panelen kretsade i sak kring Stephen Brooks och William Wohlforth uppmärksammade bok America Abroad. The United State´s Global Role in the 21st Century (Oxford University Press, 2016), där författarna stakar ut USA:s utrikespolitik för de närmaste decennierna. Deras utgångspunkt är att vi lever i en unipolär värld där USA, trots globaliseringen, är världens enda egentliga stormakt. Hur ska USA bäst utnyttja denna position till att stärka sin säkerhet och sitt välstånd? Jo, genom att fortsätta sitt globala engagemang och särskilt prioretera nyckelregionerna Europa, Asien och Mellanöstern. Genom att främja en liberal ekonomisk politik i syfte att få världsekonomin att blomstra och den vägen öka det inhemska välståndet. Genom att stärka de internationella institutionerna, men på ett sätt så att de främjar USA:s nationella intressen. Boken har kritiserats av såväl liberaler som realister. Som Stephen Walt uttryckte det. Det är en begåvad text. Jag hoppas att ni säljer massor av böcker, men att den sätter absolut noll avtryck på den amerikanska politiken. Jag kan tänka mig att Donald Trump inte heller är så förtjust i den.

I övrigt fylls dagen med paneler om flyktingkrisen i Europa, om sociala mediers betydelse i internationell politik samt om huruvida ämnet "Internationella relationer" lever i fångenskap hos statsvetenskapen. I kväll talar ISA:s tillträdande president Brett Ashley Leeds kring temat "Scraps of paper": Treaties in International Politics.

Och ja, hustrun och jag han med en fin vårpromenad i den näraliggande hamnen också.