2017-06-19

Socialistpartiet i Frankrike kollapsade. Hur ska det gå för S i Sverige?

Parlamentsvalet i Frankrike innebar mer eller mindre en kollaps för Socialistpartiet, som endast erhöll 29 av Nationalförsamlingens 577 mandat. I första valomgången fick partiet 7.4 procent av rösterna, i andra valomgången blev andelen 5.7 procent. Vi har under senare tid kunnat se motsvarande katastrofala resultat för socialdemokratiska partier i Nederländerna, Grekland och Israel.

Bilden är inte entydig. I Storbritannien erhöll Labour under Jeremy Corbyn 40 procent av rösterna, vilket är partiets bästa valresultat sedan 2001. I Norge har Arbeiderpartiet goda möjligheter att ta över regeringsmakten efter höstens val. Och i Sverige har Stefan Löfven blivit spelbolagens favorit att utses till statsminister efter valet 2018, före både Anna Kinberg Batra och Annie Lööf (även om "any other candidate" ger ett lika lågt odds som för Stefan Löfven).

Finns det då några tecken på att Socialdemokraterna i Sverige skulle gå samma öde till mötes som partivännerna i Frankrike, Nederländerna, Grekland och Israel? Nej, inte under den närmaste tiden i alla fall. Socialdemokratins kris i Europa beror, enligt min uppfattning, på två saker. För det första är de socialdemokratiska partierna barn av den industriella revolutionen och motsättningen mellan arbete och kapital. I takt med att industrisamhället fasas ut förändras förutsättningarna för de socialdemokratiska partierna, och de tvingas omformulera sina positioner. En del lyckas bättre, andra lyckas sämre. För det andra uppfattas de traditionella partierna (det vill säga även de gamla liberala partierna och högerpartierna) i dag som mindre relevanta för väljarna, vilka i stället har stött politiker och partier som på olika sätt framstår som mer fristående från den traditionella partipolitiken (till exempel demokraten Bernie Sanders i USA, Jeremy Corbyn i Storbritannien och naturligtvis det franska valets segrare Emmanuel Macron och hans nya rörelse La République en marche!).

I Sverige har den klassiska vänster-högerdimensionen strukturerat det politiska livet hårdare än i de flesta andra jämförbara europeiska länder. Det är en av förklaringarna till att Socialdemokraterna dominerat politiken i Sverige så starkt under så många år. Som statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson visat är vänster-högerkonflikten fortfarande den dominerande skiljelinjen i svensk politik, även om den utmanas av den så kallade GAL-TAN-dimensionen. Vänster-höger har utmanats tidigare. Varje gång har det slutat med att konfliktdimensionen absorberat de nya konfliktlinjerna. När dammet lagt sig står vänster och höger där, kraftfulla spatiala metaforer som överlever men fyllda med nytt innehåll, skriver Oscarsson. 

Socialdemokraterna har därför en stabilare grund att stå på i Sverige än i många andra europeiska länder. Samtidigt blir fallhöjden högre, mot bakgrund av partiets historiska framgångar.  

I svensk politik går just nu det mesta den rödgröna regeringens väg. Ekonomin är utmärkt, arbetslösheten låg, väljaropinionen stabil och allianspartierna djupt splittrade. Om det håller hela vägen fram till valdagen är förstås en öppen fråga. Jag har svårt att se att Socialdemokraterna i valet 2018 skulle falla ihop på samma sätt som en del andra socialdemokratiska partier i Europa. Men på sikt måste partiet förnya både sin organisationsform och sin politik, för att förbli relevant även i det samhälle som växer fram i industrisamhällets spår och som präglas av nya sociala konflikter och skiljelinjer.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tror inte heller att S kommer att klappa ihop i valet 2018. Det förhindras av den kraftiga omläggningen av politiken hösten 2015 i kombination med alliansens inbördes strider. Det tal som Löfven höll i Järva är ljusår från hans tal på Medborgarplatsen hösten 2015.(Lena Mellin, AB skriver: Statsminister Stefan Löfven har blivit pastor. En riktig moralpredikant. Som talar om för folk i problemförorterna hur de ska uppföra sig.) Å andra sidan har det redan inträffat betydande förskjutningar: valet 2002 S 39,85%, SD 1,44%.
Corbyns relativa framgång - han vann dock inte, det gjorde May - förklaras förmodligen till stor del av UKIPs kollaps och Mays usla valrörelse, där Corbyn fick många fd UKIP-väljare bl a för att han också motsätter sig den fria rörligheten.
Jag varken tror eller hoppas att höger-vänsterdimensionen försvinner. Men den förnyelse av S-politiken som Ulf efterlyser uppfattar jag ligger mer på GAL-TAN-dimensionen än på höger-vänsterskalan. Och det kommer inte att ge S fler väljare.
(Och som vanligt upprepar Ulf att ekonomin är stark utan att nämna att BNP-ökningen per capita är under det historiska snittet trots högkonjunkturen, att den privata skuldsättningen är extremt hög, kanske högst i världen, att arbetslösheten är låg utan att nämna att arbetslösheten bland utrikes födda är över 20% och ökande.)
Klas Bengtsson

Jan Holm sa...

I fotboll säger man ju att ett lag aldrig är bättre än vad motståndaren tillåter.
Löfven och sossarnas smala lycka är väl att vi har en mycket svag Allians, som varken vill regera eller är föga regeringsduglig. Att SD seglat upp som det näst största partiet, är ju bara ett symptom på att M inte gjort sitt jobb.
Det är således inte sossarnas duglighet som skonar dem från att gå samma öde till mötes som andra sossar i Europa, utan bristen på en opposition värd namnet.

Anonym sa...

Socialdemokraterna förlorade 1/3 av sin väljarkår (räknat i procentenheter) mellan valen 1994-2014, då partiet gick från 45% till 31%. Nu visar opinionsundersökningarna på ca 25%. Industriarbetare, som varit socialdemokraternas traditionella väljarbas på Bjerelds vänster-högerskala, har övergett partiet till förmån för moderaterna och SD. I stället har (s) byggt upp en ny väljarbas bland invandrare och barn till invandrare. Så länge partiet kan fortsätta att importera väljare kan den slutliga kollapsen också stävjas, men det går naturligtvis inte ad infinitum.

Allteftersom tiden går blir de traditionella väljarna pensionärer, som definitivt inte gynnas av nuvarande fördelning av Sveriges resurser. Därför är det troligt att (s) fortsätter att sjunka i ett långsiktigt tidsperspektiv.

Som det ser ut nu har (s) krympt till en ny naturlig storlek (för att låna från affärsspråket) kring 25%, vilket är exakt hälften av partiets tidigare stöd. Inte en apokalyptisk kollaps som i Frankrike eller Israel, men allvarligt nog ändå.