2017-07-24

Om it-skandalen och Stefan Löfvens pressträff

Igår formulerade jag tre grundfrågor för att analysera it-skandalen på Transportstyrelsen: 1.) Vad är det som har hänt? 2.) Vilka blir konsekvenserna för Sverige? 3.) Var återfinns det politiska ansvaret? På vilket sätt bidrog då dagens pressträff med Stefan Löfven till att bringa klarhet kring dessa tre frågor?

1.) Vad är det som har hänt? Här framkom egentligen ingen nytt i förhållande till det vi visste tidigare. Däremot berättade Stefan Löfven att regeringen ska utse en utredare för att ta reda på hur det kunde hända.

2.) Vilka blir konsekvenserna för Sverige? Inte heller här tillkom det så mycket nytt. Säpochefen Anders Thornberg och ÖB Micael Bydén betonade förstås allvaret i det inträffade, men var mycket försiktiga i sina bedömningar av konsekvenserna. Med det vi vet i dag så har inte detta haft en påtaglig påverkan på försvarsmaktens samlade operativa förmåga, sa till exempel ÖB Micael Bydén.

3.) Var återfinns det politiska ansvaret? Stefan Löfven berättade att han inte fick information om situationen förrän i januari 2017. Med tanke på att Löfven själv beskrivit det inträffade som "synnerligen allvarligt" och "ett haveri" är det förstås uppseendeväckande att han inte blev informerad i ett tidigare skede. Inte heller infrastrukturminister Anna Johansson nåddes av informationen förrän i januari 2017, trots att hon har ansvaret för Transportstyrelsen som myndighet. Inrikesminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist tycks ha haft informationen redan våren 2016. Jag hade velat haft denna informationen tidigare, sa Stefan Löfven. Någonstans har således kommunikationen gått fel, och detta måste självklart utredas och åtgärdas. Konstitutionsutskottets granskningsarbete blir här ett viktigt redskap.

Stefan Löfven valde också att under hela våren inte informera oppositionen eller svenska folket om detta mycket allvarliga haveri som riskerade att påverka Sveriges säkerhet och enskilda individers säkerhet och integritet. Jag tror det hade varit bättre med större transparens i denna fråga.

Det är utmärkt att regeringen nu avser att lägga förslag om starkare gränser för myndigheters utkontraktering/oursourcing av verksamheter. Säpo har under många år varnat för farorna med utkontraktering i denna form. Transportstyrelsen tog beslutet om utkontraktering i februari 2014.

Igår efterlyste jag en oberoende granskningskommission som med expertkompetens och trovärdighet skulle besvara de tre frågorna ovan. Stefan Löfvens besked idag om att tillsätta en särskilt utredare är i alla fall ett steg på vägen. Det är viktigt att utredarens direktiv inte blir för snäva. De styrningsproblem som synliggjorts kan mycket väl vara generella och därför behöva åtgärdas på en övergripande nivå.

Nu får vi se om oppositionen förmår invänta utredningens resultat och konstitutionsutskottets granskningsarbete eller om det interna trycket blir så stort att man i stället går fram med misstroendevotum mot någon eller några enskilda ministrar. Till den frågan avser jag att återkomma under morgondagen.

Jag kommenterar händelseutvecklingen för bland annat Aftonbladet och för Göteborgs-Posten.

2017-07-23

Om it-skandalen på Transportstyrelsen

Många har hört av sig och efterfrågat mina synpunkter på Transportstyrelsens it-skandal. Dagens Nyheter har i sin granskning gjort ett mycket skickligt och journalistiskt relevant arbete. Skandalen kan diskuteras utifrån följande tre frågeställningar.

1.) Vad är det som har hänt? År 2015 beslöt Transportstyrelsens att outsourca driften av bland annat fordons- och körkortsregistret, som tidigare sköttes av Trafikverkets datacentral i Örebro, till IBM. Outsourcingen innebar att driften togs över av utländska dataexperter som inte säkerhetskontrollerats. Beslutet innebar att Transportstyrelsen medvetet gjorde avsteg från tre lagar: Säkerhetsskyddslagen, Personuppgiftslagen och Offentlighets- och sekretesslagen. Säpo rekommenderade att outsourcingen skulle avbrytas, men Transportstyrelsen valde ändå att låta IBM fortsätta arbetet med icke säkerhetskontrollerad personal.

Det tycks klarlagt att Transportstyrelsen genom dess tidigare generaldirektör och styrelse gjort grova felbedömningar i sitt arbete. Oavsett vilka konsekvenserna av outsourcingen till IBM blir för Sverige är det oacceptabelt att en myndighet i sin verksamhet bryter mot lagen, i detta fall dessutom stick i stäv med Säpo:s rekommendationer och med risk att läcka hemliga uppgifter till främmande makt. Tidigare generaldirektören Maria Ågren har också erkänt och fått ett strafföreläggande på 70 dagsböter för grov oaktsamhet.

2.) Vilka blir konsekvenserna för Sverige? Det enkla svaret på denna fråga är: vi vet inte. Det vi vet är att utländsk makt genom de icke säkerhetskontrollerade dataexperterna skulle ha kunna få tillgång till uppgifter som vore av men för rikets säkerhet. Men det är inte klarlagt om så också verkligen blivit fallet. Bland de uppgifter som nämns som skulle ha kunnat läcka ut återfinns personuppgifter om Sveriges hemliga agenter med falska identiteter, som verkar antingen i utlandet eller med infiltration i vänster- respektive högerextrema rörelser i Sverige, Samt känslig information om hamnar, broar, tunnelbana och vägar.

Informationen är mycket knapphändig - både om vilken typ av uppgifter som riskerat att läcka ut samt om den verkligen har läckt ut. De uppgifter som diskuteras är dock av en sådan dignitet att det otvivelaktigt skulle skada Sveriges säkerhet om det visar sig att de kommit främmande makt eller andra relevanta aktörer tillhanda.

3.) Var återfinns det politiska ansvaret? Enligt Säpo:s förhörsprotokoll informerade Transportstyrelsens dåvarande generaldirektör Maria Ågren regeringen om sitt beslut om ”avsteg från lagen” i februari 2016. Därefter dröjde det elva månader tills regeringen beslöt att entlediga generaldirektören från sitt uppdrag. Infrastrukturminister Anna Johansson uppger att uppgifterna inte nådde henne förrän i januari 2017, men att hennes statssekreterare hade fått informationen betydligt tidigare. Inrikesminister Anders Ygeman säger sig ha informerats redan 2016, i samband med att en förundersökningen mot Maria Ågren inleddes. Borde eller kunde Anna Johansson respektive Anders Ygeman ha agerat tidigare? När informerades statsministern? Och vilket ansvar ligger på tidigare regeringar, som möjliggjort att känsliga it-tjänster kan läggas på utländsk entreprenad?

Så vad är det som har hänt, vilka blir konsekvenserna för Sverige och var återfinns det politiska ansvaret? Frågetecknen är många. Självklart måste saken utredas i grunden. Konstitutionsutskottet har en viktig uppgift att fylla i den processen. Jag är inte säker på att konstitutionsutskottets granskning kommer att vara tillräcklig. Det är möjligt att det behövs en större, oberoende granskningskommission för att med expertkompetens och trovärdighet besvara frågorna ovan. Resultaten av konstitutionsutskottets och granskningskommissionens rapporter skulle därefter ligga till grund för utkrävande av politiskt ansvar.

2017-07-20

Hur värnar vi demokratin - i ljuset av Trump och utvecklingen i Polen?

Med klar majoritet - 235 röster mot 192 - röstade det polska parlaments underhus idag igenom ett lagförslag som stärker regeringens kontroll över rättsväsendet och som innebär att samtliga ledamöter av Högsta domstolen avsätts. Förslaget är en av flera lagändringar som begränsar rättsväsendets oberoende i Polen.

I USA har president Donald Trump attackerat rättsväsendet, bland annat genom att flera gånger uttala sig nedsättande om enskilda domare och domstolsbeslut. Trumps beslut att avskeda FBI-direktören James Comey samtidigt som FBI undersökte Trumps kopplingar till Ryssland uppfattades av många som ett angrepp på det amerikanska rättsväsendets oberoende.

Parallellt med angreppen på det oberoende rättsväsendet florerar konspirationsteorier om att massmedia "mörkar" sanningar om bland annat invandring, och antisemitiska tankefigurer om att miljardären George Soros finansierar och indirekt styr den amerikanska proteströrelsen mot president Donald Trump.

Den politiska demokratin består av två grundkomponenter - folkviljans förverkligande och mänskliga rättigheter. Utöver dessa brukar vikten av ett oberoende rättsväsende lyftas fram. Komponenterna hänger samman. En demokratisk stat där medborgarna i fria val beslutar att avskaffa till exempel yttrande- mötes- och tryckfriheten kan knappast längre göra anspråk på att kalla sig för en demokrati. Folkviljans förverkligande kräver mänskliga rättigheter för att kunna mobiliseras och komma till uttryck. Ett oberoende rättsväsende är viktigt för att en regering inte ska kunna använda domstolarna till att sätta åt oppositionen och bruka lagarna till att stärka sin egen makt.

Det är inte bara i USA och Polen som vi på senare tid i västliga demokratier har kunnat iaktta angrepp på de mänskliga rättigheterna. Jag vill vara tydlig på denna punkt: om lagar om mänskliga rättigheter står i vägen för att ta itu med extremism och terrorism så kommer vi att ändra dessa lagar, sa till exempel Storbritanniens premiärminister Theresa May efter att sju människor dödats i ett brutalt dåd i London för några veckor sedan.

Hur ska vi då bäst skydda de mänskliga rättigheterna i de västliga demokratierna och i Sverige i dag? Vi kan inte längre förutsätta att auktoritära, nationalkonservativa partier med populistisk retorik som till exempel Sverigedemokraterna varaktigt utestängs från politiskt inflytande. De mänskliga rättigheterna har ett ganska starkt grundlagsskydd i Sverige i dag. Men de är inte huggna i sten.

En möjlighet vore att  införa en Författningsdomstol med uppgift att pröva nya lagars förenlighet med grundlagen. Jag har länge varit motståndare till en sådan. Jag delar kollegan Bo Rothsteins uppfattning att sådana domstolar riskerar att bli politiserade, men utan möjlighet för medborgarna att utkräva politiskt ansvar. Det är också svårt att hitta belägg för att sådana domstolar eller motsvarande institutioner är effektiva och verkligen utgör ett starkt värn för de mänskliga rättigheterna.

Jag är fortfarande motståndare till en svensk författningsdomstol. Men kanske börjar mitt motstånd vackla? Jag ser gärna en förutsättningslös diskussion om hur en sådan domstol skulle kunna arbeta för att se till att vi inte får en utveckling där de grundlagsskyddade mänskliga rättigheterna urholkas genom annan lagstiftning. Eller finns det andra sätt att starkare värna de mänskliga rättigheternas ställning? Det vi nu ser hända i Polen och USA är en varningssignal som måste tas på allvar.

2017-07-18

Striden om Obamacare. Förödmjukande nederlag för Trump och republikanerna.

USA:s president Donald Trump får utstå ännu ett politiskt nederlag när det nu står klart att senaten återigen skjuter upp omröstningen om att avskaffa sjukförskringssystemet Obamacare. Republikanerna i senaten är visserligen enade om att Obamacare ska avskaffas. Men de är djupt oeniga om vad Obamacare ska ersättas med. En gruppering anser att det nya förslaget inte går tillräckligt långt i avskaffandet av Obamacare, en annan gruppering anser att det går alldeles för långt. Skiljelinjen ligger bland annat i synen på statens ansvar för att se till att medborgarna har ett fullgott sjukförsäkringsskydd och hur många oförsäkrade medborgare man är beredd att acceptera.

Oförmågan att avskaffa Obamacare är djupt förödmjukande för republikanerna. Att avskaffa Obamacare var ett av partiets och Donald Trumps absolut viktigaste vallöften. Nu har republikanerna egen majoritet i båda kongressens kammare, representanthuset och senaten, samt innehar presidentposten. Ändå förmår partiet inte samla sig till ett förslag som får majoritet.

Reedan 2013 - när jag var gästforskare vid New York University - skrev jag flera texter om den djupa sprickan i republikanerna. Partiet hålls nu ihop av de extremt gynnsamma politiska förutsättningarna. Genom majoriteten i representanthuset och senaten och innehavet av presidentposten har partiet en unik möjlighet att genomföra sin politik och sätta varaktiga avtryck i det amerikanska samhället. Under förutsättning att man kan komma överens om vilken politik det är som ska genomföras, förstås.

Det är alldeles för tidigt att blåsa faran över för Obamacare. Republikanerna kan ta omtag på frågan och återkomma under hösten eller ännu längre fram med ett mer genomarbetat och bättre förankrat förslag. Partiet kan också försöka få stöd för ett principbeslut om att Obamacare ska avskaffas inom en viss tidsperiod, och vänta med förslag om vad som ska komma i stället. I bästa fall, utifrån mina utgångspunkter, är republikanerna så oeniga att det öppnar för ett blocköverskridande samarbete där demokraterna tillsammans med delar av republikanerna formulerar förslag som åtgärdar några av de problem som är förknippade med Obamacare. Men amerikansk politik är just nu än mer svårförutsägbar än vanligt.

2017-07-16

Blir medierapporteringen av SD alltmer positiv?

Nyhetsrapporteringen om Sverigedemokraterna blir alltmer positiv, berättar Ekot utifrån en färskt Sifo-undersökning. Även rapporteringen om Centerpartiet har blivit mer positiv.

Jag hittar ingen länk till studien (säkert jag som som ser dåligt) och det är därför svårt att bedöma resultaten och få kunskap om vilka jämförelsepunkter som använts. Ekot lyfter fram att både Centerpartiet och Sverigedemokraterna lyfter i opinionen som en förklaring till den positiva medierapporteringen om dessa partier. När det gäller Centerpartiet kan det kanske stämma, men Sverigedemokraterna har ju mer eller mindre legat still i opinonen den senaste tiden. Kanske är det, vilket Sifo:s opinionschef Toivo Sjörén påpekar,  den moderate riksdagsledamoten Patrick Reslows avhopp från Moderaterna till Sverigedemokraterna som påverkat resultaten. Eller är det så att normaliseringen av Sverigedemokraterna nu börjar sätta avtryck i medierapporteringen? I så fall går vi en intressant mediediskussion till mötes, eftersom Sverigedemokraterna ju på intet sätt är ett normalt eller "vanligt" parti.

Sifo-studien visar också att det mest frekventa ämnet i medierapporteringen är det politiska spelet, och inte någon politisk sakfråga. Är det bra eller dåligt? Jag tillhör dem som tycker att medierna ger för mycket uppmärksamhet åt det politiska spelet och de politiska partiernas strategier på bekostnad av sakfrågorna. (Ja, jag vet att jag på min blogg själv tillhör syndarna.) Å andra sidan är det ett självklart nyhetsintresse att redovisa förutsättningarna för vem som ska bilda regering och därmed kunna genomföra sin politik. Jag anar en nyhetslogik där fokus på spel och strategi genom delningar och spridning genererar fler läsare/lyssnare/tittare än fokus på sakfrågor. 

Ekots/Sifos studie hade varit värd en mer djuplodande diskussion än den jag bidrar till här. Jag förstår faktiskt inte riktigt hur Ekot tänker när de släpper denna nyhet utan att samtidigt släppa rapporten som den baserar sig på. Men som jag skrev ovan - kanske är det jag som inte lyckats hitta den.

2017-07-13

Om regeringsfrågan och professor Leif Lewins toksågning av svensk borgerlighet

Hur ska Sverige kunna regeras efter valet 2018. Om vi får ett valresultat ungefär motsvarande valet 2014 finns egentligen bara tre lösningar.

1.) Isoleringen av Sverigedemokraterna bryts, och Alliansen regerar med aktivt stöd av Sverigedemokraterna. Hittills har Centerpartiet och Liberalerna sagt ett tydligt nej till denna lösning. Jag har mycket svårt att se att de skulle kunna ändra sig till valet 2018.

2.) En ny Decemberöverenskommelse, eller att partierna i praktiken agerar som om det fanns en sådan överenskommelse. Det är denna lösning som präglar innevarande mandatperiod. Den formella Decemberöverenskommelsen bröts visserligen upp av Alliansen, men allianspartierna lägger ingen gemensam budget och därför kan den rödgröna regeringen fortsätta styra landet. En sådan lösning är givet det parlamentariska läget knappast hållbar på längre sikt.

3.) Ett blocköverskridande regeringssamarbete. På så sätt kan Socialdemokraterna fortsätta regera, tillsammans med något eller några av allianspartierna. De senaste månaderna har sannolikheten ökat för att detta alternativ också blir verklighet.

Men hur ett sådant blocköverskridande regeringssamarbete ska konstitueras är inte självklart, och betingas av valresultatet. Socialdemokraterna skulle kanske gärna se en lösning där Socialdemokraterna spelar den tyngsta rollen och där Centerpartiet och Liberalerna reduceras till stödpartier. Centerpartiet och Liberalerna ser hellre en lösning där Annie Lööf blir statsminister och Socialdemokraterna och Stefan Löfven tvingas spela andra violin.

På DN Debatt argumenterar i dag statsvetarprofessorn Leif Lewin för en blocköverskridande regering med Socialdemokraterna och samtliga fyra allianspartier, och med förslagsvis Annie Lööf som statsminister. Den lösningen tror jag inte på. Svensk politik behöver en högerpol och en vänsterpol, och då är det inte bra om högerpolen lämnas till Sverigedemokraterna.

Jag ser heller inte i dag de realpolitiska förutsättningarna för en sådan lösning. Socialdemokraterna kommer inte att sätta sig som stödparti en alliansregering, och på motsvarande sätt kommer en samlad Allians inte att acceptera rollen som stödparti i en socialdemokratiskt ledd regering. Det gäller att utforma en regering med bättre jämvikt, en jämvikt som måste baseras på valresultatet.

Däremot visar Leif Lewin - som inte för inte är professor i vältalighet och statskunskap - sin retoriska lejonklo. Bondeförbundet under femtiotalet liksom Miljöpartiet av i dag blev inte inbjudna till socialdemokratisk regeringssamverkan för att äta utan för att ätas, skrier han, med hänvisning till myten om Tantalos gästabud.

Leif Lewins sågning av svensk borgerlighet går heller inte av för hackor:

Det svensk politik ytterst handlar om är om Socialdemokraterna ska inneha regeringsmakten eller ej. I snart ett sekel har detta parti dominerat svenskt samhällsliv i kraft av lysande namn som Hjalmar Branting, Ernst Wigforss, Per Albin Hansson och Olof Palme och av en enastående förmåga till kvalificerad idédebatt, parad med ett utpräglat väderkorn för maktpolitikens realiteter. Kontrasten är himmelsvid mot borgerlighetens valhänthet och senfärdiga godtagande i efterhand av de flesta av socialdemokraternas välfärdsreformer. Det främsta undantaget är Fredrik Reinfeldt, vars arv nu ligger förskingrat.

2017-07-11

Viktor Bankes bok "Andrum", om svensk flyktingpolitik. En recension.

Nu är det dags att Europa står upp för människans okränkbara värde och lika rätt. Det som vi i deklarationer och avtal har svurit att vi ska värna. Det är det som Sverige står upp för, och det står vi upp för precis här i dag.

Orden är hämtade ur statsminister Stefan Löfvens uppmärksammade tal på Medborgarplatsen i Stockholm i september 2015, i samband men en manifestation till stöd för människor på flykt. Ett knappt år tidigare, den i december 2014, hade den då avgående moderate partiledaren och tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt i Dagens Nyheter tagit bestämt avstånd från den danska flyktingpolitiken med tillfälliga uppehållstillstånd: Så resonerar vi inte i Sverige. Vi tycker snarare att vi genom att tidigt och tydligt ge permanent uppehållstillstånd (...) sänder en signal om att nu ska du börja ett nytt liv här i landet. Därmed anser vi att man som ny i landet i grunden ska ställa in sig på att stanna kvar.

Senhösten 2015 slog dörren igen. Den rödgröna regeringen presenterade ett åtgärdsprogram som skulle ge Sverige en av Europas hårdaste asyllagstiftningar, i sällskap med Grekland, Cypern, Rumänien och Malta. Permanenta uppehållstillstånd som huvudregel ersattes av tillfälliga uppehållstillstånd. Familjeåterförening i Sverige försvårades kraftigt. ID-kontroller infördes på samtliga kollektiva transportsätt till Sverige.

Om denna turbulenta tid i svensk asyl- och flyktingpolitik har juristen Viktor Banke skrivit boken Andrum. Om stölden av en flyktingkris och om de bestulna (Norstedts, 2017). Boken förklarar på ett lättillgängligt sätt regelverket i den svenska asyl- och flyktingpolitiken samtidigt som den förtjänstfullt gestaltar enskilda människoöden som kommit i kontakt med regelverkets praktik. Hur går asylprocessen till för de människor som satt sig själva och sin tillvaro på spel för att söka trygghet och skydd i vårt land? Författaren har som advokat arbetat som offentligt biträde åt asylsökande och även varit en av de mest profilerade deltagarna i den svenska flyktingdebatten. Viktor Banke är ett exempel på hur jurister spelar en viktigare roll i den politiska debatten överhuvudtaget, i en tid där individens rättigheter tillskrivs en allt större betydelse.

Viktor Banke har en dramaturgisk förmåga som gör det svårt att släppa boken. Jag kommer på mig själv med bläddra framåt i kapitlen, för jag kan inte vänta på att få veta hur det går för de människor han skriver om. Vilka får stanna och vilka körs på porten. Jag tackar min skapare att jag inte är advokat och måste hantera domstolsbeslut som jag tycker är fel och som innebär en humanitär katastrof för enskilda, skadade människor.

Mitt i sina berättelser blir Banke ändå aldrig moraliserande. Han ser de svårigheter och dilemman som följer i flyktingfrågans spår och erbjuder inga enkla lösningar. Men han lyfter konsekvent fram den enskilda människan, mitt i regelverk och praxis.

Han sprider också hopp - javisst, låt oss sörja de människor som inte fick hjälp i Sverige. Men låt oss kämpa vidare och hämta glädje och kraft i berättelserna om dem som faktiskt fick en fristad och möjligheter till ett nytt liv, som till exempel Omar och Sahar Karimi, med deras barn Abdul, Mary och Ahmad som flytt från Kabul i Afghanistan:

De fick stanna. De fick verkligen stanna! För alltid! Barnen skulle få gå i svenska skolor och spela i svenska lag och leka med kompisar och aldrig skulle det kastas en granat åt deras håll! De skulle lära sig att sova utan mardrömmar. Sahar skulle få andas ut och vid behov skulle hon ha tillgång till sjukvård. Barnen skulle få leva i frid längs asfalterade cykelvägar på väg till skolor och fritidshem under dagar med hög himmel och frisk luft och en dag skulle de bli vuxna i ett land som skulle vara deras.Omar skulle en gång för alla få släppa den börda det inneburit att ta ansvar för hela familjens säkerhet och välmående. Han skulle nu få tid att läka. De skulle alla få tid att läka. De hade fått ett nytt liv.

2017-07-10

Almedalen - förändra eller dö?

Antalet arrangemang slog rekord under årets Almedalsvecka. Men antalet personer som lyssnade på partiledartalen rasade med över 25 procent jämfört med 2016 (från 19 000 till 14 000), enligt Region Gotland/Dagens Opinion. Uppgifterna stämmer med min fingertoppskänsla. Trots ökat antal arrangemang kändes det glesare på gatorna och framför allt framför scenen vid partiledartalen i år.

Ja, hur ska det gå med Almedalsveckan i framtiden? I år saknades socialdemokraternas partiledare, statsminister Stefan Löfven. Han och övriga partiledare lär komma nästa år, då det ju är valår. Men 2019, vad händer då?

Här kommer tre korta spaningar kring Almedalsveckan och framtiden.

1.) Håller politiken på att marginaliseras? Antalet arrangemang ökar, men jag skulle bli förvånad om inte andelen "politiska" arrangemang minskat. Partierna och andra politiska organisationer dominerar på intet sätt stadsbilden. Däremot syns näringslivsrepresentanter och företagare allt mer. Jag tror det ligger mycket i DN-journalisten Viktor Barth-Krons analys: Företag som är beroende av det offentliga har alltid varit i Visby. Det nya är att företag som är beroende av andra företag, det vill säga i praktiken alla, har fått för sig att de också måste vara med på Almedalsveckan. (...) Almedalen har på så vis ätit upp Båstad som mötesplats, och på köpet blivit en allmän representationssemester för stora delar av det svenska näringslivet. Jag hoppas och tror att de ansvariga bakom Almedalsveckan - det vill säga Region Gotland och de politiska partierna - gör en ordentlig översyn av programutvecklingen och besökarbilden över tid, och agerar för att främja politiken som Almedalsveckans grundbult.

2.) Nazisternas närvaro. Jag trodde nog inte själv att jag skulle bli så tagen av att se nazister manifestera på gatorna i Visby. Men så blev det. De som på avstånd hävdade att vi som var där skulle nonchalera nazisterna och spela ner deras närvaro vet inte vad de talar om. Nazism är inte en åsikt eller en ideologi som andra - nazism står för våldsförhärligande, judehat och Förintelse. Dess närvaro impregnerade hela innerstan i Visby. Jag förutsätter att arrangörerna vidtar åtgärder som omöjliggör nazisternas närvaro i Almedalen nästa år.

3.) Almedalsveckan och framtiden. Almedalsveckan måste ändra sitt format för att utvecklas. Change or die, Jag tror kanske inte som Daniel Suhonen att det går att korta veckan till fyra dagar - det blir för komprimerat. Men kanske till sex? Med åtta partier i riksdagen får fyra partier var sin dag och fyra partier får dela på två dagar, enligt rullande schema. Fler offentliga debatter med tunga partiföreträdare. Utnyttja Almedalsscenen under större delar av dagen. Stärk civilsamhällets närvaro. Underlätta resande och boende, och minska kostnaderna för de som vill vara med. Se till att fler - alla - seminarier sänds digitalt. Mer kultur. Fler internationella inslag. Och jag är inte helt övertygad om att varje enskild medieplattform måste ha egna sändningar, egna partiledarintervjuer och egna program hela dagarna...

2017-07-09

Kinberg Batra i Almedalen: Åk härifrån, Sverigehatare!

Anna Kinberg Batras tal i Almedalen i dag var - givet de svåra förutsättningarna - ganska bra. Talet var ideologiskt väl sammanhållet - classic höger. Hon lyfte fram Moderaternas tre profilområden - integration, jobb, trygghet. Talet var i en del avseenden personligt hållet och jag tycker att Anna Kinberg Batra denna gång lyckades gestalta i stället för bara prata om första jobb-känslan - show, dont tell. Bilden av Sverige var positiv och optimistisk, samtidigt som hon lyfte fram svåra samhällsproblem. Hon relaterade sig till övriga alliansledare och hon fick Almedalsveckans sannolikt längsta applåd när hon tidigt i talet riktade en uppmaning till de församlade nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen: Åk härifrån, Sverigehatatare! Anna Kinberg Batra lyckades åtminstone köpa sig lite extra tid genom det här framförandet.

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti. Men Anna Kinberg Batra ska inte bara hålla samman Moderaterna (som i dag är kluvet mellan liberala och konservativa) utan också som oppositionsledare hålla ihop Alliansen (där Liberalerna och Centerpartiet utgör en liberal pol medan Moderaterna tillsamman med Kristdemokraterna utgör en konservativ pol). Hittills har det ju gått lite si så där med båda dessa uppgifter, för att uttrycka det milt.

Hösten kommer tidigt, fru Ramona. I vinden virvlar redan gula blad, sjöng Blå Tåget på albumet "I tidens Rififi". Vi får väl se hur tidigt hösten kommer för Anna Kinberg Batra som partiledare. En del experter har antytt att årets tal i Almedalen skulle bli hennes sista. Jag är inte lika säker. Början av hösten blir viktig för henne. Om opinionsraset kan hejdas och den nye partisekreteraren Anders Edholm förmår skapa trygghet i partiorganisationen och få ordning på kommunikationen så är hon kanske inte rökt ändå.
*
Noterade för övrigt årets bästa tweet på Twitter, av journalisten Margit Silberstein: Vill du ge din tidning till en judinna? Jag frågade en från NMR som sträckte fram Nordfront till mig. Han tystnade.
*
Jag kommenterade Anna Kinberg Batras tal för SVT. Inslaget och hela talet kan ses här.



2017-07-08

Nazister sprider olust och rädsla i Almedalen. Men Mångfaldsparaden spred hopp

Mångfaldsparaden i Almedalen blev en stark upplevelse. Omkring 1 500 personer (jag hade inte möjlighet att räkna) manifesterade sitt stöd för medmänsklighet, demokrati och samhällets mångfald. Manifestationen fick i år ett särskilt allvar då nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) samma dag samlats och satt upp sitt tält i anslutning till demonstrationens färdväg.

Det var mycket obehagligt att gå förbi deras plats och se och höra unga män (och några kvinnor) skandera slagord som "Hell Seger!" (en försvenskning av "Sieg Heil!), "Vit revolution!" och "Krossa homolobbyn!". Desto mer stärkande för själen att då få vara en del av en gemenskap där så många glada och brokiga människor demonstrerade för allt det som nazisterna avskyr - individualitet, mångfald och alla människors lika värde.


Efter att ha sett NMR på plats och deras agerande mot sina politiska motståndare blir jag alltmer stärkt övertygelsen att det var fel av berörda aktörer att ge dem tillstånd att delta i Almedalen. De sprider skräck och det är svårt att uppfatta deras agerande på annat sätt än att syftet just är att sprida skräck. Det är inte utan oro jag tänker på Gustav Fridolins tal i Almedalen i kväll. Jag förutsätter att polisen är väl förberedd, mot bakgrund av vad som hände vid Gustav Fridolins pressträff tidigare i dag.

Jimmie Åkessons tal i Almedalen samma kväll blev heller ingen munter tillställning. Åkesson bild av Sverige är så nattsvart att jag inte förstår hur han står ut en enda dag till i detta enligt hans uppfattning eländiga, sönderfallande land. Jag önskar Jimmie Åkesson en lång och vilsam semester i något land där han kanske skulle trivas lite bättre. Varför inte Ungern?
*
Fredagen är av tradition Statsvetardagen i Almedalen. Programmet har vuxit över tid och i år genomfördes sex seminarier med sammanlagt ungefär 600 besökare. Det är inte så ofta statsvetare får en möjlighet att presentera sin forskning och sina analyser till en så bred och intresserad publik. Tack till alla som bidrog till att göra detta möjligt och inte minst till Jonas Hinnfors som helt ideellt sköter all organisation och planering.

2017-07-06

Ulf Kristersson (M) oroar sig för 200 000 bilbrännare

"Ett par hundra tusen personer som antingen ska bränna bilar eller bli framgångsrika i Sverige." Så uttryckte sig Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson på ett seminarium i Almedalen, enligt Svenska Dagbladet. Ulf Kristersson väljer att beskriva 200 000 unga människor som kommit till Sverige som potentiella bilbrännare. Det är en människosyn som förskräcker.

I artikeln försvarar sig Kristersson med att det var ett hårddraget exempel. Jo tack. Det hade varit bättre om han bett om ursäkt och sagt att det var ett mycket dåligt exempel. (Efter att artikeln publicerats kontaktade Kristersson Svenska Dagbladet och tillstod att han uttryckt sig "för drastiskt". Alltid något.)

Jag hörde Ebba Busch Thor intervjuas i P1 Morgon i morse och tycker att hon gjorde relativt bra ifrån sig. Hon bjöd mera på sig själv och svarade på de flesta frågor som ställdes - till och med den ganska så krystade om hon tror på Adam och Eva. Jag undrar lite vad som hända betyda om fler partiledare fick den frågan.

Det ska bli spännande att höra Ebba Busch Thor i Almedalen i kväll. I debatten har Liberalerna och Centerpartiet markerat starkt mot Sverigedemokraterna och vidgat klyftan mellan sig själva och Moderaterna. Tänker Kristdemokraterna närma sig Centerpartiet och Liberalerna eller riskera att även fortsättningsvis riskera att betraktas som ett parti som tillsammans med Moderaterna är beredda att regera med Sverigedemokraternas stöd?

Kommer Kristdemokraterna att klara fyraprocentsspärren? Ja, säg det. De moderata stödrösterna kan mycket väl bli färre denna gång. Kanske är det i äldre- och sjukvårdsfrågor som Krisdemokraterna har en chans att profilera sig. Om valet 2018 går till historien som Sjukvårdsvalet eller Äldrevalet kanske det kan bli Kristdemokraternas räddning.

Angående Kristdemokraterna rusar jag strax ner till Almedalen för att samtala med Kristdemokratiska ungdomsförbundets vice ordförande Martin Hallander kring det nätta temat Hade Jesus varit medlem i Kristdemokraterna i dag? Ni kanske anar vad jag svarar på den frågan... :-)

2017-07-05

Stefan Löfvens frånvaro i Almedalen och borgerlighetens syn på socialdemokratiska statsministrar

I morse medverkade jag i P1 Morgon, för att diskutera Stefan Löfvens val att inte åka till Almedalen i år. Programledaren undrade om Löfvens frånvaro var ett uttryck för en särskild strategi, att få Löfven att framstå som en man av folket som reser runt i landet och träffar vanliga människor i stället för att mingla runt med en elit i Almedalen. Mitt svar är att någon sådan masterplan finns det inte. Däremot ställer sig varje partiledare varje år frågan om hen ska resa till Almedalen eller om hen gör bättre nytta på annat håll. Det har ju hänt förr att partiledare valt att inte delta.

Om Stefan Löfven varaktigt slutat resa till Almedalen hade jag varit kritisk. Men att han avstår ett år tycker jag inte spelar någon större roll. Vi vet att Stefan Löfven uppriktigt gillar att resa i landet och träffa "vanliga" människor. (Jag vill betona att det finns gott om "vanliga" människor också i Almedalen.) För Stefan Löfven blir en Almedalsvistelse som en dag på jobbet, en Sverigeresa tycker han är roligt. Dessutom blir det paradoxalt så att Stefan Löfvens frånvaro i Almedalen ökar hans synlighet.

Angående socialdemokratiska statsministrar noterade jag att Annie Lööf i går uttryckte sin uppskattning över Olof Palmes kamp för rättvisa. Det brukar sägas att borgerliga företrädare i efterhand lyfter fram och uppskattar socialdemokratiska statsministrar. På Per Albins tid, eller på Tage Erlanders tid, eller på Ingvar Carlssons tid, eller kanske till och med på Göran Perssons tid säger man längtansfullt, för att skapa kontrast till hur sällsynt usel den innevarande socialdemokratiske statsministern är. Men Olof Palme brukar man hoppa över - han är för kontroversiell. Vi får väl se om Annie Lööfs uttalande var en tillfällighet eller ett tidens tecken. Jag är övertygad om att om 20 år kommer borgerligheten att lyfta fram Stefan Löfven som en trygg och pålitlig statsminister, i kontrast till den socialdemokrat som då eventuellt innehar statsministeruppdraget.

Tidigare i dag deltog jag i en debatt kring det nätta temat "Den politiserade kyrkan?", med bland andra Heidi Avellan och Wanja Lundby-Wedin. Min utgångspunkt är att kyrkan med nödvändighet blir politisk eftersom den alltid ska stå upp för dessa mina minsta. Vad det innebär att stå upp för dessa mina minsta är förstås inte självklart. Svenska kyrkan har över sex miljoner medlemmar, och de konflikter som präglar det svenska samhället präglar också delvis Svenska kyrkan.

Nu rusar jag iväg för ett kort besök på Westanders mingel, därefter Heta stolen med Amnesty om Sveriges och EU:s framtida flyktingpolitik.

För övrigt anser jag att utvisningarna till Afghanistan ska stoppas, och att de ska stoppas nu.

2017-07-03

Jan Björklund talar i Almedalen, i pressat läge

Uppdaterat efter Björklunds tal, se längst ned i texten. 

I kväll är det Jan Björklunds tur att äntra talarstolen i Almedalen. Jan Björklund gör det i ett svårt läge. Liberalerna har i princip legat still i opinionsundersökningarna på blygsamma fem-sex procent i flera år nu. Samtidigt utmanas han av Birgitta Ohlsson som gått all in i kampen om partiledarskapet för Liberalerna. Birgitta Ohlsson medverkar i ett 20-tal programpunkter under veckan och just i dag har hon en artikel i Expressen där hon noterar att den politiska tyngdpunkten i Alliansen förskjutits högerut och argumenterar för ett socialliberalt parti som vågar säga nej till polariserandets krafter höger- och vänsterut och som tar strid för liberala värderingar i alliansen. Jan Björklund är fortfarande favorit till att leda Liberalerna även i valet 2018. Men det är ett favoritskap i fara, för att tala travspråk.

I kväll kommer Jan Björklund att tala om värdet av jämlikhet och hur vi bäst går till väga för att öka jämlikheten i Sverige. Det är bra. För mig är jämlikhet en förutsättning för frihet, och jämlikheten i Sverige har minskat de senaste åren. Jan Björklunds infallsvinkel kommer att vara vad han kallar "jobbklyftan mellan svenskfödda och nyanlända" och som han vill åtgärda genom att "skapa en arbetsmarknad med enklare servicejobb". (Nej, jag har inte blivit synsk. Men Jan Björklunds pressträffar under dagen har dominerats av detta ämne, och då vore det utomordentligt märkligt om det inte också får en framträdande plats i kvällens anförande.) Jag tycker det är utmärkt att Jan Björklund tar upp detta samhällsproblem, även om jag förstås är oenig med honom om lösningarna.

*
Efter Jan Björklunds tal går jag på mingel med tidningen Dagen och Frälsningsarmén. Det blir trevligt.


Tack till Anna Ardin och inte minst hennes föräldrar som välvilligt ställt cyklar till hustruns och mitt förfogande, då vi i år av olika skäl inte lyckades boka hyrcykel i tid.

Noterar att den kommande veckans enda ösregn är utlovat till i morgon bitti, just då jag cyklar in till stan för att medverka kl 08.30 i Vårdklockans kyrka i seminariet Generositet kan aldrig vara något fult - men fel? Om tiggeri och människosyn.  Vi får se hur blöt jag blir.

Noterar också att mitt stavningsprogram tenderar att ändra "Almedalen" till "Lamedalen". Funderar lite över vad det kan bero på.

För övrigt anser jag att utvisningarna till Afghanistan måste stoppas, och att de måste stoppas nu.

 *

Uppdaterat måndag kl 22.00. Jodå, Jan Björklund höll sig till manus enligt de riktlinjer jag skisserade ovan. Två iakttagelser:

1.) Talet var ett socialliberalt fältrop, med fokus på jämlikhet och frihet. Här fanns ett socialt patos, Björklund varnade för klassklyftor och talade sig varm för klassresor och möjlighet att förverkliga sina livsprojekt. Han fick stormande applåder när han garanterade att han aldrig kommer att bidra till att ge SD inflytande över regeringspolitiken. Efter talet kändes det lite svårt att förstå varför Jan Björklund skulle välja att bilda regering tillsammans med just Anna Kinberg Batra.

2.) Genom talet stärkte Jan Björklund också sin position i förhållande till Birgitta Ohlsson. Så länge Jan Björklund markerar så starkt i socialliberala frågor minskar manöverutrymmet för Birgitta Ohlsson att utmana honom om partiledarposten.

2017-07-02

Digert program i Almedalen. Jag inleder med flykting- och asylpolitik samt utsatta EU-migranter

Årets Almedalsvecka innefattar 4 075 programpunkter. Jag deltar i åtta utav dessa. Ämnena där jag medverkar kretsar kring flykting- och asylpolitik, utsatta EU-migranter/tiggeri, Israel-Palestinakonflikten, religion och politik, Kristdemokraterna samt svensk säkerhetspolitisk opinion.

Och så gör Statsvetarpodden comeback! Torsdag kl 14.30 från Dagens Samhälles scen, kring det käcka temat Kan statsvetare förbättra samhället? Ja, den frågan kan man ju fundera på.

Min verksamhet drar igång på tisdag kl 08.30 i Vårdklockans kyrka då jag medverkar i seminariet Generositet kan aldrig vara något fult - men fel? Om tiggeri och människosyn. Hur hjälper vi bäst de människor som sitter utanför butikerna med en mugg och ber om pengar? Forumteatern gestaltar problematiken och i debatten medverkar även Kristina Göranzon, föreståndare Crossroads, Uppsala Stadsmission, Martin Valfridsson, f.d. nationell samordnare för utsatta EU-medborgare, Sofia Camnerin, bitr. kyrkoledare för Equmeniakyrkan samt Hans Swärd, Professor i socialt arbete vid Lunds universitet.

På tisdagseftermiddagen, kl 15.45 i Vårdklockans kyrka, medverkar jag i seminariet Vad händer med EU:s migrationspolitik?, tillsammans med migrationsminister Morgan Johansson och S-studenters ordförande Nasra Ali. Samtalet leds av riksdagsledamoten Lawen Redar (S) och syftar till att kritiskt granska EU-kommissionens nya förslag och hur Sverige bör agera. Seminariet arrangeras av Socialdemokrater för tro och solidaritet samt Migrationspolitiska S-föreningen.

Jag återkommer förstås regelbundet under veckan med iakttagelser om stort och smått.

2017-07-01

Almedalen - i nazismens skugga

Så rullar Almedalsveckan in. I år är mina känslor mer blandade än tidigare.

1.) Är det så att Almedalsveckan har nått sin kulmen, och att konceptet blir svårt att utveckla ytterligare? Kvantitativt fortsätter arrangemanget att växa. I år slås nya rekord med över 4 000 arrangemang i programmet. Nästa år är det valår, och då kommer antalet programpunkter sannolikt att vara ännu fler. Samtidigt väljer statsministern i år valt att inte delta, och Politikerveckan Järva utmanar om uppmärksamhet och deltagande. Jag tycker mig känna en något mer dämpad entusiasm inför årets vecka jämfört med tidigare. Visst, 2018 sätts nya rekord och alla partiledarna finns på plats. Men vad händer sedan?

2.) En mer dämpad entusiasm hänger också samman med att aktiva nazister i form av Nordiska motståndsrörelsen (NMR) har fått hyra mark och kommer att finnas på plats. Nazisternas närvaro har fått flera aktörer att dra sig ur, till exempel Riksförbundet för Sexuellt Likaberättigande (RFSL). Tillståndet till NMR gavs under slentrianmässiga former och kringgärdades av en naivitet kring vad organisationen egentligen är. Så motiverade till exempel projektledaren för Almedalsveckan det givna tillståndet med formuleringar som Vi har yttrandefrihet i Sverige och vi har inte mandat att säga nej till någon som vill vara här, samt att NMR:s ansökan kommer att behandlas som alla andras.

Men NMR är faktiskt inte som alla andra. Jag har stor respekt för de organisationer och individer som på grund av NMR:s närvaro väljer att inte närvara i år. Själv tycker jag att frågan om bojkott är komplicerad. Å ena sidan riskerar man att legitimera och normalisera nazistiska organisationer om man bara åker dit och gör som vanligt. Som Hynek Pallas skrev i Dagens Nyheter är NMR:s närvaro i Almedalen en skymf mot dem som fått familjer mördade i Förintelsen, och ett hån mot dem som tror på vikten av att skydda demokratiska värderingar. Å andra sidan ger man NMR en orimlig och oförtjänt makt om man låter deras närvaro förstöra en etablerad och i många avseenden unik demokratisk mötesplats.

Efter noggrant övervägande väljer jag att åka till Almedalen. Jag ska göra mitt bästa för att bidra till att NMR inte normaliseras och att motståndet mot nazismen blir synligt och starkt. Och jag förutsätter att Almedals-arrangörerna till nästa år tar omtag på frågan och inte agerar lika naivt som de gjorde denna gång.