2017-11-01

Ulf Kristersson och regeringsfrågan

Läget i regeringsfrågan har sedan länge varit låst. Om valresultatet 2018 hamnar nära valresultatet 2014 kan regeringsfrågan egentligen endast lösas på tre sätt.

1.) Bryt isoleringen av Sverigedemokraterna. Då blir det möjligt att bilda en regering som kan styra med majoritetsstöd i riksdagen. Men inget tyder idag på att Alliansen skulle kunna enas om en sådan lösning.

 2.) Bilda en blocköverskridande regering. Det skulle Stefan Löfven och Socialdemokraterna gärna göra. Men hittills har allianspartierna varit motvilliga till en sådan lösning.

3.) Låt största block regera. Ett sådant utfall skulle innebära en fortsättning på dagens situation, det vill säga att partierna efterlever Decemberöverenskommelsens (DÖ) anda även om den formellt är uppsagd. En sådan lösning skulle innebära svåra påfrestningar på de enskilda allianspartierna, och även skakiga förutsättningar för en ny rödgrön regering.

I en intressant intervju med Karin Eriksson i Dagens Nyheter (och även i andra sammanhang) öppnar moderaternas nyvalde partiledare Ulf Kristersson måhända för andra lösningar. Inför valet 2014 erbjöd moderaternas dåvarande partiledare Fredrik Reinfeldt Socialdemokraterna att göra upp i form - största block efter valet skulle släppas fram och tillåtas regera. Ulf Kristersson indikerar i stället en vilja att göra upp i sak.

I intervjun säger han: "I ett antal långsiktiga frågeställningar finns det skäl för Alliansen att göra överenskommelser med Socialdemokraterna för att få stabilitet i svensk politik." En tänkbar praktik  vore att allianspartierna släpper fram den rödgröna regeringens (eller Socialdemokraternas, om vi får en enpartiregering) budget mot att de först fått vara med och förhandla om väsentliga delar av den. På så sätt skulle allianspartierna få inflytande i sakpolitiken (trots att de är mindre än de rödgröna), samtidigt som Vänsterpartiet utestängs från politiskt inflytande.

En sådan lösning skulle kunna uppfattas som en Decemberöverenskommelsen light - det största blocket tillåts regera mot att oppositionen får en del inflytande över budgeten. Men det är nog mer adekvat att se en sådan lösning som ett sätt att bryta upp den logik som var en viktig del av Decemberöverenskommelsen, att de tre rödgröna partierna betraktas och behandlas som ett block.

Vi får väl se hur Socialdemokraterna skulle förhålla sig till en sådan lösning. Den skulle ju bland annat innebära att blockpolitiken fortlever på den borgerliga sidan, samtidigt som det rödgröna blocket rivs upp. Och vad händer om förhandlingarna mellan Alliansen och den rödgröna regeringen strandar - hur ska budgeten då hanteras och regeringsfrågan lösas?

För en fördjupad analys om regeringsfrågan och Decemberöverenskommelsen rekommenderar jag (inte oväntat) boken Förhandla eller DÖ? Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Atlas 2016, Ulf Bjereld, Karin Eriksson, Jonas Hinnfors). Boken är sannerligen fortsatt aktuell, och kan beställas här.

*

New York präglas av gårdagens fruktansvärda våldsdåd. På plats imponeras jag av hur amerikanska medier hanterade den akuta krisen - rapporteringen var snabb, saklig och informativ. Polisen tycks ha skött en svår situation mycket bra. Och det politiska ledarskapet i form av borgmästare Bill de Blasio och guvernör Andrew Cuomo framträdde snabbt tillsammans och uppmanade New York-borna att leva som vanligt och verkligen genomföra den stora Halloween-paraden samma kväll.

I kväll följer jag Bill de Blasio i den avslutande debatten i borgmästarvalkampanjen. Men det får bli framför tv:n. Måndagens intensiva kampanjmöte med Bernie Sanders, Bill de Blasio och Chirlane McCray tog musten ut mig. :)

8 kommentarer:

Anonym sa...

Det börjar bli allt mer uppenbart - att de kommer att tillämpa "vänta och se metoden"
eller för den delen uppenbarelsemetoden, dvs hur de ska göra, kommer att uppenbara sig.

och det är ingen alls dålig idé, här håller vi på att tröska, stöta och blöta olika handlingsalternativ i regeringsfrågan, (som naturligtvis går att räkna på, inom ramen för en ganska sannolik sannolikhetsanalys), med mandat hit och mandat dit, som alla slutar i tre utfall
1. Rödgröna större än ljusblå-lila laget
2. Rödgröna mindre än ljusblå-lila laget
3. och specialaren lika, om SD får udda antal mandat.

Sedan spelar det viss roll, hur mycket de bägge lagen/blocken, kan norpa mandat från SD, och Ms strategi är rätt enkel, det gäller att gå fram stenhårt och konkurrera med SD om en viss sorts politik, och samtidigt vägra samarbete med samma parti, och det är inte helt ogenomtänkt, efter AKBs dikeskörning.

men alla har vid detta lag listat att att man inte kan lita på att SD lägger ner vid statsministeromröstningen - samtidigt som den viktigaste faktorn är om SD + S blir större än alliansen (därav moderaternas strategi). S.W

Anonym sa...

Eftersom strategin är klar, men inget vet hur SD kommer att agera, så blir det just ett race om att omfamna delar av SDs politik, vilket alltså är samma fenomen som mp, den som är vågmästare är helt enkelt vågmästare, och har defacto makt. Nu verkar alltså formeln klar - att vänta och se, det uppenbarar sig, ett race om varje väljares gunst, att inte bli en avfälling till SD, och samhällsutvecklingen är som den är, jämte att valvinden viner, i fråga om politiskt ansvar, hur ända in i hela friden hamnade vi här?

Jo - ingen har en susning i regeringsfrågan, och vi snillen spekulerar, och om två månader är det nytt vatten under broarna, och nya analyser. Det går alltså inte att veta hur något ska bli i valeet eller i regeringsfrågan, och då är det ingen större idé att fundera. Det kommer att ge sig....
Vad som krävs för att SD ska stödja en alliansbudget genom att lägga ner, för det är vad det handlar om. S har en gaska stor fördel där, av att inte behöva förhandla nämnvärt, utan helt enkelt lägga fram sin budget, vilken budget alliansen lägger fram, kommer inte utan osannolikhet att uppenbara sig först efter valet....För hur ska de annars kompromissa före, när de inte vet hur mandaten fördelas? Hehe, det kommer att bli ett kattrakande av guds nåde, om retroaktiv semantik, och vad lingvistikens "pragmatik" egentligen betyder. men ett är bombsäkert, SD är vågmästare, och bägge blocken går till val på att låtsas som att detta fenomen inte finns. Jisses vad det kommer att tjatas, gnatas, käbblas och gaggas, samtidigt som blocken har en del frågor att lösa. S.W

Anonym sa...

Det verkar som om respekten för folkviljan, som är grundförutsättningen för demokratin, inte är med i Ulfs analys. Om SD är tredje största parti, så vill ju en betydande del av befolkningen att det partiets politik genomförs.

Anonym sa...

Regeringsfrågan kan (endast) lösas på tre sätt.

1.) Bryt isoleringen av Sverigedemokraterna.
Skilj här på form och sak, at bryta en isolering av SD kan göras på flera sätt och vis, att sitta i regering är naturligtis inte aktuellt, det är nog dessutom SDs mardröm, att sitta i samma sits som mp. Men att lägga sig nära SD i vissa propositioner, eller för den delen som nu i fråga om tillkännagivanden, är redan här, det är mer en språklig fråga, vad som får sägas, av vem, och hur, och framförallt vad
som inte får sägas. Alla vet ganska precis exakt att man under inga omständigheter får säga "samarbeta" - "göra upp" - "förhandla" och uppenbarligen inte heller föra samtal, men det är båg, naturligtvis förekommer både informella och formella samtal med SD, man kan ju tex fråga om vädret, varthän vinden kommer att blåsa om en vecka eller vad det är för tryck på barometern i kammaren om en vecka inför budgeten. Man kan även tala om krämpor och om att det är förfärligt, det mesta. Så punkt nr 1 är alltså föremål för en rad nyanseringar, om vad man menar mer exakt med att vara oisolerad.
Isoleringen är ett arv efter hövdingen och hänger samman med DÖ. Men nu går det inte att regera, tex lägga fram budget eller lagförslag, utan att ta hänsyn till vad opposiionen tycker, och et vet vi, SD är alltid i opposiion, och sedan ett gult eller rött lag, och en opposition i majoritet går inte att köra över, så endera får man söka stöd hos SD eller hos oppositionen, om man är regent.

2.) Bilda en blocköverskridande regering.

Detta måste preciseras, är regeringsbildaren röd, dvs s-märkt, så faller lotten att samregera inte på Kd eller M, varför det får antas vara Folkpartiklarna eller Zentern,
och de förra faller på utrikesfrågor och se senare faller på att C numera är rätt libertarianskt - även om även detta börjar falna en smula.

3.) Låt största block regera.
öh, block, att alliansen är ett block är klart, men är V+mp+s ett block eller en konstellation, eller en slags samverkan?


Reinfeldt ville göra upp i form - största block efter valet skulle släppas fram och tillåtas regera. Ulf Kristersson indikerar i stället en vilja att göra upp i sak.

Sannolikt korrekt analys - att driva politik in i kaklet i utskotten, och sedan försöka bilda majoritet för ett visst förslag. S.W

Jonas Edberg sa...

Men om SD har ca 15 % av väljarna bakom sig innebär det ju att 85 % inte vill se deras politik genomföras. Hur du kan få det till "odemokratiskt" att stänga ute SD förstår jag inte. 85 % är ju mer än 15.

Anonym sa...

Hm, återigen, skilj på form och innehåll. Ett parti, tex SD finns ju egentligen inte, det är en abstraktion, som egentligen bara består av riktiga människor av kött och blod, med vissa funderingar. Själva partiet är ingenting annat än ett tolkningsbart partiprogram, en logotyp, ett org.nr och möjligen en historia, (av verkliga och overkliga händelser) Då kan man säga att formen är partiet, och innnehållet är människorna, och människorna i sin tur består av:
1. Toppen, de som bestämmer hur man ska navigera i vinden
2. Partiakiva, som arbetar och slavar, tex knapptryckare eller kommunpolitiker
3. Partigängarna, som utgör en slags nyttiga stödtrupper
4. Valmanskåren, som är hyfsat partilojala
5. Valmanskåren som utgörs av marginalväljare.

Det är den senare gruppen, den rörliga gruppen, som har den egentliga makten, i en demokrati som bygger på idéer och intressen och inte klan eller etnicitet. Den rörliga gruppe består i sin tur av öppna väljare, som tex svarar rätt i opinionsundersökningar, och av slutna väljare, ofta kallade soffan, som är en svårmätt men inte obetydlig grupp för opinionsanalytikerna, förr ansågs soffan vara en fördel för vänstern, numera är soffan mer åt det socialkonservativa hållet, dvs man röstar mot etablissemanget för att djävlas.

Seda finns det nog några avfällingar till, som är tvärt om, dit nog u.t räknar mig, som anser att makt är alldeles för farligt/viktigt, för att inte driva gäck med, och det kan vara allt från Astrid Lindgren till Hasse och Tage. Dvs det är en plikt att driva med makten, syftet kan variera. Tex att rösta för Fi i EU-parlamentet, eftersom detta indirekt leder till att övriga i EU får fnatt, dvs man skadeskjuter EU, genom Gudruns koko-politik, som dessutom inte utan osannolikhet är köpt av EU-lobbyn :-)

SDs har defacto en mycket stort indirekt betydelse på politiken, och SDs röster räknas nog mer än deras egna väljare anar, eftersom politik trots allt är en ädel sport att skjuta det andra lagets argument i sank med rätt sorts argument, giltiga som ogiltiga argument. De som försöker skjuta SD i sank nyttjar påfallande ofta argument som brunsås, och det håller ett tag, men i längden är det argument i sak som ger framgång hos valmanskåren. Så detta att inte argumentera i sak, löser alltså inga reala problem, vilket är SD bästa draghjälp. S.W

Anonym sa...

Exempel:
Ta Centerpartiets politik för infra, som nu startat ett "tåguppråor", man är för att tågen ska komma i tid, och mot att tågen ska vara sena, det är ett rent PR-gyckel som är rena bedrägeriet, och det det spelar ingen större roll att ingen orkar syna eländet.

Alla som har ett minne kommer ihåg att Ulf Adelsohn vände sig emot den borgerliga regerings styvmoderliga hantering av järnvägen, som helt enkelt är eftersatt ekonomiskt och samtidigt sönderavreglerad.

Vad gör man då? Jo föreslår att bygga en helt ny järnväg för lånade pengar, eftersom näringslivet vill det, men uppenbarligen inte prioritera resurser i statsbudgeten för den järnväg vi har och behöver rusta upp, och som ska knyta ihop landet.
- tänk godstrafik
- tänk regionaltåg
- tänk arbetsmarknad på pendlaravstånd
- tänk bostadsprisers funktion av arbetsmarknad etc

Nä, man ska inte ens försöka få ordning på det man kört i diket med, och man fattar alltså inte att väljare är vanliga människor som äger en röst, och kanske är beroende av att tåg går i tid, eller ens begriper att tåglogistik är något av det mest svåra man ge sig på, logistiskt, eftersom det är begränsat utrymme och tåg färdas med olika hastighet, och dessutom tar tid att accelerera, så man behöver alltså flera spår bredvid varandra + ett signalsystem som kan hantera detta + underhåll av banvallar, spår stationer och växlar.

Hela Sverige håller på att dö, avfolkas, och då ska man kanske tala om hur man tänkt återta 30 års förlorad terräng avseende järnväg, men om detta fårväljarna inga bra besked. Cs lösning, nu talar vi om riktig politik, inte idéer är:

"Stoppa investeringarna i järnvägssignalsystemet ERTMS" (under 10 år....)
- skulle enligt S frigöra ca 15 - 20 miljarder till annat...
ERTMS = European Rail Traffic Management System - ett EU-gemensamt signalsystem.
man får det alltså att låta som att man har 20 miljarder att tillföra.....
Nope, man snor pengar från samma låda, och inbillar valmanskåren att PR-folket är bättre på att bedöma var skattekronor ska gå, än de som arbetar med saken på nationell och Europeisk nivå.

Alltså behåll det nuvarande signalsystemet som inte fungerar, och låtsas som att det som inte fungerar, kommer att fungera 10 år framåt, på magisk väg), så antar C att man frigör 1,5 miljarder om året, men det är så klart båg. man tillför inte en krona, och man har kvar problemet med signal-systemet som är en anpassning til EU, och man har alltså kvar uppgiften att lösa detta med tågtider, så det verkar som att C är bättre på styrning av tåg, än den ansvariga förvaltningen. lite som när Maudan krängde posten eller dribblade bort Nuon. Det är klart att SD har makt, företrädesvis genom att ännu inte vara helt sönderköpta av lobbyister, så SDs makt ligger i att sätta sig in i politisk praktik, och lägga fram förslag i utskotten, som är genomtänkta, och det spelar ingen roll vad de andra partierna säger, att de inte talar med SD, har SD bra saklig politik i utskotten, så vinner detta gehör, eftersom det helt enkelt innebär politiskt självmord av de övriga 80 - 85 %en att driva lalala-poliik och dessutom har S och M lite svårt att komma överens om annat än EU-frågor. S.W

Anonym sa...

Demokratin bygger på att valmanskåren är insatt, och inte går på fiskehistorier, och tyvärr drar vår politiska elit fiskehistorier, och därmed löser man inga problem, och därmed växer missnöjet, dvs grunden för SD väljarbas. Sådan är demokratins spelregler, människor röstar för något, eller mot något, och SD är det alls inget synd om, deras partiledning har kommi till ett dukat bord, pga av de etablerade partierna flög för nära solen.

Poängen med ovan är att regeringe styr Sverige, via statsbudgeten, och styr regeringen skattebetalarnas pengar fel, så gryr missnöjet, och i Sverige är det regeringen som styr landet, via statsbudgeten, regleringsbreven och tillsättandet av generaldirektörer, tillämpas nepotism och kameraderi, istället för förtjänst, och om pengarna investeras fel, går upp i rök, så tappar de etablerade, och det är väl vad som har hänt, vi har för många gökar som inte kan politik, och för starka lobbyister, och detta gynnar alternative partier. Den som driver bäst politik vinner, just nu är det de etablerade partierna som förlorat, SD kommer att vinna mark 2018 igen, jämfört med förra valet, och alliansen klarar sig inte med kamrat Mulle heller, så ska de nypa flaggen måste de vinna över mp i utskotten, och därmed är sängen bäddad för SD 2018 - 2022, dvs om de faktiskt kan övertyga SD att aktivt rösta bort Löfven. SD har alltså mycket mer makt än någon ger sken av, det ingår i spelets regler. S.W