2017-12-21

Varför växer inte Feministiskt initiativ?

Den senaste tiden har #metoo-rörelsen satt skarpa avtryck i svensk politik debatt. Frågor om sexuella trakasserier och könsbaserat förtryck har lyfts fram i ljuset. Upprörda och förtvivlade berättelser från utsatta kvinnor har fått stor uppmärksamhet. Tiotusentals människor har inför offentligheten i olika upprop tagit ett steg fram och utbrustit: Nu är det nog!

Trots denna massiva feministiska mobilisering växer inte Feministiskt inititiativ alls i opinionen. I Sifo:s decembermätning ligger till exempel partiet på blygsamma 1.9 procent, mot 2.1 procent i novembermätningen.

Varför växer inte Feministiskt initiativ? Ett vanligt antagande i diskussionen är att politiska partier gynnas av att de frågor som de förknippas med ligger högt upp på den politiska agendan. Det vill säga: Miljöpartiet gynnas av det diskuteras miljö och hållbar utveckling, Sverigedemokraterna gynnas av att det diskuteras invandrings- och flyktingpolitik, Socialdemokraterna gynnas när det diskuteras jobb- och välfärdsfrågor.

Men Feministiskt initiativ har hittills inte lyckats dra fördel av den politiska dagordning som vuxit fram i spåren av #metoo.

Uppfattas #metoo-frågorna som så partipolitiskt gränsöverskridande att väljarna inte relaterar dem till sina partival? 

Är det en myt eller åtminstone en överskattad sanning att partier gynnas av att "deras" frågor ligger högt på den politiska dagordningen?

Är Feministiskt initiativ ett för stora väljargrupper så "stigmatiserat" parti att det slår ut eventuella dagordningseffekter?

Mitt enkla svar på ovanstående frågor är: Jag vet inte.

Därför vänder jag mig till er, kära bloggläsare, Facebook-vänner och Twitterföljare. I en lätt informell crowdsourcing vore det spännande att få höra era intuitiva och/eller väl genomtänkta uppfattningar. Varför växer inte Feministiskt initiativ i opinionen, trots #metoo-kampanjen? 

Jag återkommer därefter med en text där jag syntetiserar och kommenterar era inkomna svar. Tillsammans är vi klokare än var och en för sig själv.

16 kommentarer:

Fredrik Strelert sa...

En teori kan vara att partier inte per automatik lyckas för att deras frågor är på dagordningen utan att de aktivt måste dra nytta av det och själva göra utspel etc som kopplas till den aktuella frågan. FI har varit väldigt tysta under hela metoo-rörelsen och kanske är det just därför som det inte lyckas förvandla att deras hjärtefråga varit på tapeten till ökat stöd i opinionen? Jämför man t.ex. med SD som gynnades under den stora flyktinginvandringen kring 2015 så var de förmodligen något mer aktiva under denna period.

Sofie sa...

Jag misstänker att det finns en medieeffekt, bland annat. För att dagordningseffekten ska uppstå måste partiets företrädare tillfrågas när det debatteras, diskussionen sättas i relation till deras politik osv. De utspel som Fi gör med anledning av #metoo får ingen direkt uppmärksamhet. Sen tänker jag att det är någonting med skillnad mellan politisering och partipolitisering också...

För mindre gissningsbaserad info om hur väljare resonerar kring Fi rekommenderar jag annars Blombäck & de Fine Licht (2017) ;-)

Anonym sa...

Det räcker med att ögna igenom Fi partiprogram helt hastigt för att förstå att partiet lever i en fantasivärld någonstans i yttre rymden, helt utan anknytning till ekonomisk eller politisk verklighet i Sverige. Då kvittar det vilken fråga som är på dagordningen.

En annan lite mer generaliserande förklaring är att de flesta väljare uppfattar Fi för vad de är - ett kommunistiskt utbrytarparti; eller ett bokstavsparti som övervintrat från 70-talet om man så vill.

Anonym sa...

Av mina bekanta röstar ingen på FI. De röstar på allt från KD till V. Den enda som sympatiserar med FI är en kvinna som röstar V. Schyman fick stor uppmärksamhet när hon brände pengar i Almedalen. För mig, som anser mig ha något mer än rudimentära kunskaper om samhällsekonomi, var detta en utmärkt illustration av FIs ekonomiska politik. Nu tror jag inte att deras ekonomiska politik är orsaken till deras kräftgång. Om jag utgår från min bekantskapskrets är det enkla svaret att den radikalfeminism de förespråkar (med hela batteriet av postmoderna tankekonstruktioner) helt saknar relevans i människors vardag, åtminstone de jag känner.
För övrigt tycker jag att det är konstigt att Ulf är upptagen av FIs tillkortakommande när hela havet stormar inom socialdemokraterna. Först Ylva Johanssons utspel om värderingar (som tidigare ansågs spela främlingsfientliga krafter i händerna) och igår Magdalena Anderssons intervju i DN där hon dömde ut den hittillsvarande integrationen och pläderade för en mycket låg asyl- och anhöriginvandring. En ny 180-graderssväng, jämförbar med den från 2015. Nu har båda de "statsbärande" partierna tagit avstånd från sin tidigare politik trots att det i stort sett är samma politiker som sitter i toppen (exkl Reinfeldt). Tala om att fiska i det som kallades grumliga vatten! (Såg dock att Ulf twittrade att det inte var hans politik.)
Klas Bengtsson

Jan Holm sa...

Är det inte så att feminism-begreppet har fått en lite negativ klang genom sin extremism och av alla de män som genomskådats att inte vara feminister, utan dess raka motsats.

Rikard Linde sa...

Intressant fråga Ulf. Jag tänker att huvudproblemet är att partiet inte är en del av det offentliga samtalet, endast de som följer Feministiskt initiativ i sociala medier vet något om vad partiet gör och tänker. En annan förklaring är att inspirationen är borta, det som gjorde det meningsfullt att rösta på Feministiskt initiativ, har inte kommit igång ännu (tror det kan komma tillbaka). En tredje förklaring, kanske inte så sannolik, kan vara att potentiella väljare är rädda för att det ska gå som i förra valet.

Klas Åmark sa...

maktutredaren Olof Petersson sa en gång för länge sedan i ett samtal: I år har journalisternas hemliga centralkommitté bestämt att ett nytt parti ska komma in i riksdagen, som Ny Demokrati/ Kristdemokraterna. Det ligger en del i det - ett nytt parti med liten organisation behöver offentlig uppmärksamhet för att växa i väljarkåren. Ett problem med FI är att partiet inte har mycket till genomtänkt program - röstar man på FI vet man inte vad man får. I Stockholms stad ingår FI t o m i majoritetskoalitionen, men man ser nästan inget av dem. När det finns flera partier i riksdagen som säger sig v ara feministiska, räcker det inte med en allmän feministisk profil - man måste också ha konkreta förslag som övertygar om att effekten blir en starkare ställning för kvinnor och jämställdhet. Möjligen har FI också fastnat i den intersektionalistiska fällan, med grupper som drar åt olika håll och vill ha upp sina egna frågor på den feministiska agendan. Så: det är svårt i dag att formulera en originell feministisk politik, därför står FI stilla i opinionen, och kommer nog att göra så över nästa val.

Anonym sa...

Vågar man föreslå förklaringsmodellen "det ena utesluter det andra"
Dvs ska Fi få 4% så ska de andra partierna, företrädesvis till vänster,
få 4 % mindre. Möjligen skule Fi kunna norpa 1/8-del av sina väljare till höger, men resten, tex 3,5 % är alltså röster från v, mp eller S.

I Riksdagen finns fyra borgerliga partier, där två har kvinnliga ledare och två manliga. Sedan finns det tre ickeborgerliga partier, dit Fi räknas, som har manliga ledare. Sedan har vi ett parti som inte är "comme il faut" med manlig ledare.

Kan man hänvisa till lagen om det uteslutna tredje? (tertium non datur)

Låt (E) vara en godtycklig egenskap.
Ett politiskt parti med egenskapen "feminism" + all övrig sak politik som hör där till, men så enkelt är det inte. Väljare läser inte partiprogram, utan röstar
av lite olika anledningar, som är olika, tex beroende på ålder och kön

Antingen saknar alla ting egenskapen E eller också har något ting egenskapen E, någon tredje möjlighet finns inte. I detta fall är (E):
- feministisk
- socialistisk, eller i vart fall mer vänster är S.
- Akademisk
- Stockholmsbaserat

S.W

Anonym sa...

Håller för övrigt helt med Klas Å som sannolikt har bättre koll på kamper inom och utom olika branscher än de flesta andra av oss.

Vad man får... är ett rätt urvattnat ord/term, feminism, men ingen ger begreppet begriplighet. man får känslan, ifråga o vilka som är partigängare, att det är en massa personer, som inte vill arbeta i produktion, som har någon slags akademisk examen, som inte varit helt gångbar eller helt enkelt bara ett gäng rätt bortskämda lycksökare, som söker en slags gemenskap, men ska man lyckas som parti, ska det vara troligt att man kan agera konkret, i någons intresse (utöver sitt eget) och det är väl lite här som fler partier misslyckats, annars hade inte pop gjort entré. Ja, detta med intersektionalism är enkelt och svårt, man bryter ner grupper i atomära delar, och försöker samla dessas partsintressen, inom ett (1) större kollektiv, gissa om de övriga parierna, inkl borgarna, gjort just detta.....och så tappade man något annat, dvs ett kollektiv, som till 2/3 tidigare var arbetarklass och 1/3 tidigare Folkpartiklass eller något. Man kan inte ha kakan kvar och äta upp den, och när intersektionalismens alla olika kommittéer, som alla har en ordförande, som talesperson för just den gruppen, inser att ett parti som inte sitter med i grytan, kan lova något, så kommer just denna lilla grupp, att söka sig mot någon som faktiskt kan röra i grytan, så har det alltid varit, även om det förr var klass, yrke och region. Bryter man ner dessa sektioner in absurdum, där detta med etnicitet och sexualitet går att bryta ner hur långt som helst, som slutar på familjenivå (klan),
så inses (tyvärr) att detta med tradfeminism inte är kompatibelt med etno-sketionsperspektivet, det kan nog faktiskt inte bli mer patriarkalt. Så där har de akademiska teorierna, (inte alla) lite krockat med verkligheten, och en krock är en krock, verkligheten vinner alltid, (i vart fall ska vi alla dö)

Det kan ta tid för subjektivet att ställa om objektivet, (det man kikar i).

När/om verklighet och önskeläge ej lirar, så försöker man ändra på verkligheten, så klart. praktiskt, om man har något konkret att komma med, eller annars genom att ändra på föreställningen om verkligheten. men...

om inte detta heller går, så måste man ändra på "önskeläget" dvs ställa Är mot borde, och helt enkelt bli lite mer krass och realistisk. Där är inte Fi, de lever tom utanför det rosa täcket och inte är de några mejerskor heller. De har gått och blivit mejerister hela bunten. S.W

Anonym sa...

Lgen om det uteslutna tredje går att popularisera. Antingen så är man ett Riksdagsparti, med alla dess egenskaper, eller så är man inte. Något tredje
alternativ finns inte. Förr hade vi fem partier, två vänster, ett höger och så
liberalerna (tjänstemännamedelklassen) som initialt var vänster, dessutom kvinnosakskämpar för rösträtt, och så de jordägande bönderna som var mittemellan.

Sedan blev vi med Kådisarna 1985 genom valkorporation, och sedan Folkpartikelutbrytarna, gröna vågarna från 70-talet som gjorde entré först efter att¨Gharton givit upp. Det var 1988. Häpp, som ett brev på posten 1991 kom NyD,
å hej å hå, ni hänger väl med. Så var det åtta partier. Sedan åkte Nyd ur, och alla trodde det var "grönt" och det var det, grön våg, i bokstavlig bemärkelse, utom då 2006, pga S genomklappning och extrem triangulering, häpp PANG SD, och det blev nog en lite kraftigare rekyl än "teorimakarna" (partistrategerna) väntat sig, dvs människor ute i gård och stuga revolutionerade mot en verklighetsfrånvänd elit i Stockholm, och det tar tid för eliter att fatta läget, inte sällan är de lite sena. I Tyskland under 1a VK försökte många krafter driva fredstrevare, när fronten stod still, men tyvärr vann hökarna. Freden blev inte optimal, och 20-talet till trots ändade i ekonomisk katastrof. PANG, nsdap från ytterkanttöntar till dryga 30 från valet 28 till valet 30.

Så, det handlar ytterst om de bef partiernas agerande. De agerade först bortitok, dvs hanterade inte sakpol, varpå verklighet inte stämde med uttalat "bör-läge" och sociala media gjorde inte saken lättare att parera. Så då ska normalt ett uppstickarparti kunna få luft, alltså om partiet förefaller vara hemma i verkligheten, och de grupper som driver Fi-agendan, kanske inte riktigt finns (på riktigt), så många man kan tro alltså, det är kanske en liten överrepresentation av personer som har lärt sig rapa upp rätt sorts mediemoderna termer, men som alltså saknar begreppslighet i den vanlige väljarens verklighet. Det går alltså inte att begripa. Dessutom har den delvis intersektionalistiska mediekåren sannolikt nyktrat till, efter dels Mona, dels hövdingen och inte minst efter mp:s genomklappning. Blickar man tillbaka på denna period är nog MPs fall (som varandes hemma i stallet) ganska ifrågasatt, tom av eliten i storstaden själva. Det ka ha att göra med att migrationsfrågorna, som fram till 2014 hölls på armlängds avstånd Stockholms välbärgade delar, till slut kröp in p skinnet. Borgare och vänsterelit fick uppleva en verklighet periferin upplevt sedan 2006. S.W

Anonym sa...

Jaha, egenskaperna finns, eller så finns de inte. Egenskaper bortom SD, och alliansen, som medger att ca 16 mandat ska trollas av s, p eller v. De egenskaper som Fi förspråkar, antas vara till fördel för kvinnliga intressenter, dvs man vänder sig krasst till kvinnor. Men är det så enkelt, är det inte kvinnor av en viss sort, som redan är privilegierade? Den nya talespersonen hade myglat med en avhandling, och det är inte en framgångsfaktor. Gudrun har myglat med moms när hon öppnade en krog, och trots allt var Gudrun som mest populär under 90-talet, det är en annan tid.

Om någon grupp får det bättre, så får någon annan grupp det sämre, allt annat lika. Om kvinnor i Stockholm med akademisk grund, får det bättre, plus alla sektioner som är md på tåget, så får andra det sämre, vilket alltså skulle kunna inbegripa kvinnor inom arbetaryrken. Sannolikt är det bäst att rösta S eller vp, om man är arbetarkvinna.

Så där kan man hålla på, i grunden någon typ av marknadsanalys, what´s in it for me?

S.W

Anonym sa...

Om det nu finns åtta partier, där vänstern samlar 40 % numera inkl mp, så är då frågan om varför någon där ska rösta på Fi? Sossar gör det normalt inte, av samma anledning so man inte röstar på v. Miljöpartisterna hade i grunden mutat in hela Fis hållning, dvs hbtq, småliberal, feminist, utan att någon förklarat vad det var, och så klart tydligt globala, dvs för öppna gränser. När då både v, s och mp gått i den riktningen sedan i vart fall 2002, vem minns inte Ulvskogs närverk, feministas, som var ett första försök att mota Olle i grind, så kan man säga att marknaden var inmutad. Sedan triangulerade delvis borgarna in dessa frågor med, (delvis), och ändå
firade Fi triumfer i valet 2014. men...det var på mp:s och övriga vänsterns bekostnad.

Just nu viner andra valvindar, det är helt enkelt fråga om"smör och brödfrågor"
De mest grundlägande frågorna är på tapeten, välfärdsstatens mest elementära frågor.
Fi uppfyller sas inga basbehov, utan opererar i en slags lyxdivision.

Eftersom de egenskaper (E1) som Fi har, även finns hos de flesta andra, samtidigt som de egenskaper (E2), alla andra partier har, tex erfarenhet och en fast skara röstande, så är det en politisk risk att rösta på Fi, eftersom om partiet inte kommer in, så är det en försvagning för övriga partier till vänster, som i högre grad röstar vänster än höger eller SD. Så egenskaperna "genus", "centrum-periferi", "klass", "beroende av staten" samt uppfattning om "nationell / internationellt fokus" innebär att Fi inte attraherar tillräckligt många sympatisörer. Det är trångt som attan, och man kan även misstänka att Fis relativa nedgång hänger samman med mp, dvs den totala gruppen grön-rosa väljare har helt enkelt försvunnit till andra jaktmarker. Detta är dock en annan femma, den så kallade valvinden. Medborgerlig samling har samma problem på sin kant och åker kd ur, så kan MED komma in 2022. Fi hänger dessutom på Gudrun, utan henne skulle partiet vara ett promilleparti.

Vi som inte håller på mp, tycker dock att Fi är bra, eftersom om Fi inte fanns, skulle dessa akademiska tjejers röster sannolikt hamna hos mp. För vänster totalt är Fi naturligtvis en katastrof, man är sas mellan skål och vägg inte alls glada, även om det inom vp finns de som säger, katastrofen till trots, att genom Fi, så slipper vi i vart fall en del problem internt, och kan fokusera lite mer på klass. För övrigt har Magdalena begripit samma sak, resurserna är begränsade. Ska lönerna upp för tex sjuksyrror och andra låglöneyrken, så måste dessa resurser tas någonstans ifrån, och i tat med att kraven på dessa yrken ökar, produktiviteten, så måste lönerna upp, annars vill ingen arbeta ute i skyttegraven. Så det handlar om val. om sossarnas sa förr, Jamen visst, det är klart att hela världen ska ha det bra, självklart, men detta kan vi inte lösa just nu, tex i Stockholms stadshus. Nu sa vi se till att de som är här får det bättre, alltså våra grupper, och sedan tar vi itu med nästa grupp, annars finns risken att man inte bli återvald, något Folkpartiklarna redan insett och tagit konsekvensen av, genom att du nu officiellt är för att avskaffa valen till Riksdagen.
Demokrati är och förblir ett spel om makt och resurser, vem och vilka som ska pröjsa, och hur mycket pang för pengarna resp grupp får tillbaka. Alternativen är revolution eller att rösta med fötterna. Det är den senare taktiken som är den stora faran, arbetar- och medelklassens flykt från årorna. S.W


Anonym sa...

Man kan lika väl fråga varför SKP inte får mer väljarstöd när fördelningspolitiken står högst upp på dagordningen, eller Planskilda Korsningspartiet när trafikplaneringen var i ropet.

En mycket intressantare fråga är vad som skulle hända om det bildades ett muslimskt parti? Hur mycket stöd skulle det få, och var i blockpolitiken skulle det hamna?

Rikard Linde sa...

Att Feministiskt initiativ inte går fram när Miljöpartiet gör så dåligt ifrån sig är lite märkligt, tänker att Mp-väljare är mer benägna än de flesta att byta till Fi. Har ingen bättre förklaring än att Fi inte synts.

Fredrik sa...

För att det är trångt i vänsterburen. FI är ju i någon mening en avknoppning från Vänsterpartiet som driver precis samma frågor och väl upplevs som lite mer seriöst, ingen uttalad överbudspolitik, plus och minus går ihop etc. På ett lite mer övergripande plan finns det förstås en icke obetydlig väljargrupp som tilltalas av de frågor som FI driver men det bättre alternativet finns någon annanstans... Det är lite driftkuckuvarning över när Schyman kommer att tvingas försvara FI:s budget. Man kan ju "räkna på hitan och ditan" som bekant.

Martin Gustavsson - Vetenskapliga partiet sa...

Det är min åsikt att Feministiskt Initiativ lider av det som de flesta partier lider av, nämligen en partiledning som inte är i stånd att ställa sig kritisk till sina extrema kreationer på politikens område, vilket är ett beteende som inte tilltalar människor, men istället repellerar dem.

Ex. När ex. en förtryckande man pryglat sin fru kan FI få för sig att klä sig i den kvinnoförtryckande slöja som islamismens kvinnoförtryckande män förespråkar, eller så förespråkar de genusdagis som ska feminisera små gossebarn (åt pedofila bögar?), eller så hatar de alla män, kanske särskilt vita vilket är rasism, detta ofta för misstag som de själva begått i ledarposition och som givetvis har fått konsekvenser i tidigare partier. Folk ogillar helt enkelt de extrema positionerna och de extrema individerna som stryker varann medhårs i en sekteristisk social bubbla.

Människor vet att det finns svin i samhället, men de är så pass medvetna att de inte automatiskt röstar på svinaktiga kvinnor som låst in sig i en sekt-bubbla bara för den sakens skull.

Dessutom är det väldigt få som vill kasta bort sin röst på ett parti som ligger långt under 4%, särskilt om partiledningen är så dumma i huvudet att de inte valsamverkar med andra partier, särskilt när det finns några andra mer jämlika partier.