2018-12-30

Oro och hopp inför 2019!

Året 2018 kan gå till historien som den vändpunkt när den svenska verkligheten vann en seger över den konstruerade katastrofen, skrev Marie Demker i Borås tidning. Hon syftade på att Sverige under året i huvudsak stått emot trycket från nationalkonservativa krafter som med populistisk retorik försöker spela upp en dystopisk bild där landet faller samman och katastrofen närmar sig.

Vi vet ju att en sådan bild är falsk. Oavsett hur vi mäter och oavsett vilka internationella rankingar vi utgår från så framgår det att Sverige är ett av de absolut bästa länderna i världen att leva i. Sverige är världens bästa land - på typ allt, som tidskriften Café skrev i ett reportage baserat på en stor mängd globala studier och undersökningar.

Att Sverige är ett av världens allra bästa länder innebär naturligtvis inte att det råder brist på allvarliga samhällsproblem. Vid sidan av klimathot och problem inom sjukvården är det främst tre företeelser som oroar mig för inför 2019.

Det gängrelaterade våldet (som vi ibland kallar "skjutningar"). Trots kraftfulla insatser av olika slag minskar inte det dödliga gängrelaterade våldet. Det gör så ont att tänka på alla dessa människoliv som slocknar i förtid och den sorg som följer för familjer och närstående. Om vi inte får bukt med detta våld så riskerar förtroendet för samhällets institutioner att urholkas. Här finns ingen enkel lösning - men frågan måste prioriteras än mer kraftfullt under det kommande året.

Hatets och hånets retorik. Parallellt med de högerradikala krafternas politiska mobilisering ser vi ett förfall i det politiska språket och sättet att tilltala varandra på sociala medier. Ord spelar roll. Att hata och håna på nätet sänker tröskeln till våldsanvändning. Bara de senaste månaderna har riksdagsledamoten Hanif Bali på Twitter kunnat häva ur sig "din dumma apa", "pucko" och "Hur många oskulder knullar din pappa för närvarande" utan att hans egen partiledare - som gör anspråk på att vara "vuxen i rummet" agerat. Hatets och hånets retorik måste få ett slut, och politiker har ett särskilt ansvar att gå i första ledet för att sätta stopp.

Mäns våld mot kvinnor. #metoo-rörelsen blev en bekräftelse på det förtryck och den utsatthet som präglar många svenska kvinnors vardag. Men också ett tecken på att tiden förändrats, och att gamla patriarkala normer inte längre är legitima. Nu är det viktigt att den feministiska kampen både värnar det som vunnits och tar ytterligare steg fram. Jag är orolig för en backlash. Kampen för kvinnors rättigheter och lika värde måste föras i alla sammanhang, både i dag och i morgon.

Men det är till syvende og sist inte oron som präglar min syn på framtiden. I stället känner jag tillförsikt och hopp inför 2019. Här lyfter jag fram tre saker som gör mig särskilt hoppfull.

Vi stod emot. Inför valet i höstas blev jag nedringd av journalister från internationell media som trodde att Sverige nu gick mot ett definitivt genombrott för de högerradikala krafterna. Skulle Sverigedemokraterna till och med bli största parti? Skulle det politiska landskapet stöpas om med en kraftigt försvagad socialdemokrati och rasistiskt impregnerade partier få aktivt inflytande över regeringspolitiken? Så blev det inte. Sverige stod emot. Sverigedemokraterna har inte vuxit varaktigt i opinionen sedan 2015. Den mellanmänskliga tilliten i Sverige visar inga tecken på att avta. Sverige stod emot. Jag hoppas och tror att Sverige kommer att stå emot även under 2019.

Flyktingsolidariteten. I mina många resor i landet och kontakter med människor blir jag så imponerad över hur många människor som engagerar sig i flyktingmottagningen och kampen för en mer human och rättssäker flyktingpolitik. Det rör sig om civilsamhällets organisationer, olika nätverk, trossamfund och enskilda individer. Det finns ett språkcafé i varje buske, folk tar uppdrag som "god man" och många låter asylsökande unga bo hos sig. Mitt hjärta blir varmt av all denna kärlek jag ser och möter. Nu flyttar vi fram positionerna inför 2019. Gymnasielagen var en viktig delseger. Nu är det dags att inför 2019 kräva amnesti åt de ensamkommande unga som vistats i Sverige - vårt växande hem -  i mer än ett år.

Greta Thunberg, 15 år. Så ung, så klok och så modig. Hennes sittstrejk utanför Sveriges Riksdag under parollen "Skolstrejka för klimatet" har fått ett enormt internationellt genomslag. Jag hoppas och ber att hon kommer att ha kraft och få stöd att hantera all denna enorma uppståndelse.

Med Greta Thunbergs egna ord - Once we start to act, hope is everywhere. So, instead for looking for hope, look for action. Then, and only then, hope will come - önskar jag bloggens alla läsare ett riktigt Gott Nytt År!

2018-12-23

En progglåt till varje partiledare!

Nu är det snart jul och då ska vi vara snälla och generösa. Jag drar mitt strå till stacken genom att ge varje partiledare en julklapp i form av en progglåt som jag tycker passar särskilt bra inför det kommande, viktiga politiska året. Och ja, jag har verkligen försökt att vara snäll. Ni får väl själva bedöma om jag lyckats.

Vi börjar med Jan Björklund. Att vara liberal är att vara kluven, sägs det. I Liberalernas fall tar sig kluvenheten uttryck i en spänning mellan det frihetliga och det auktoritära. Jan Björklunds skolpolitik tycker jag präglas alldeles för mycket av det auktoritära, ett kravtänkande förknippat med katederundervisning och pekpinneretorik. Jan Björklund får därför Jan Hammarlunds "Skolsången" i julklapp av mig. Jag hoppas att Jan åtminstone kan nynna lite på den under mellandagarna. Från och med i dag är ni befriade från skolan. Från och med i dag är det slut. Strunta i rektorn som trodde att han fanns. (...) När solen börjar lysa går vi ut.

Annie Lööf kan behöva en jul präglad av vila och eftertanke. Sedan är det dags att fatta viktiga beslut. Jag skulle gärna ge henne Sven Ingvars låt "Säg inte nej, säg kanske kanske kanske". Men säga vad man vill om Sven-Ingvars, särskilt proggiga är de inte. Jag hoppas att Annie Lööf i stället kan hämta kraft ur Hoola Bandoolas låt "Herkules", vilken gestaltar beslutsfattandets vedermödor. För Herkules var valet trots allt ganska lätt. Det fanns två vägar att välja på, en var fel och en var rätt. Men vi står i var sin urskog utan varken vägar eller mål. Och ändå krävs det av oss att vi ska veta vart vi går.

Ulf Kristersson har ända sedan valnatten kämpat tappert för att övertyga oss om att Alliansen vann valet, trots att allianspartierna bara fick 143 mandat mot de rödgröna partiernas 144. Moderatledaren får Peps Perssons låt "Falsk matematik". Ska de' va så svårt att fatta att det e falsk matematik, som gör den fattige så fattig och den rike så förbannat rik.

Kristdemokraterna har länge varit djupt splittrade i sin syn på flyktingpolitiken. Ebba Busch Thor får Mikael Wiehes vackra sång "Som en duva". Jag hoppas att hon lyssnar och kanske till och med börjar fundera över om det inte vore så dumt med en flyktingamnesti ändå, åtminstone för alla de ensamkommande unga som levt med oss i vårt växande hem i över ett år. En fågel med stukade vingar har slagit sig ner i vårt hus, med drömmarna röda av rosor och ögonen fylla av ljus. (...) Med ett ljus ifrån slocknade stjärnor som någon har stampat till grus.

Jonas Sjöstedt har under den gångna mandatperioden kunnat förhandla om budgeten med den rödgröna regeringen och därigenom sätta avtryck på politiken. Nu lär det bli annorlunda. Socialdemokraterna söker samarbete med mittenpartierna, och de ställer som villkor att Vänsterpartiet ska stängas ute. Det riskerar att bli ensamma år för Jonas Sjöstedt. Han får trösta sig med Hoola Bandoolas fina "När man jämför" som just jämför hur det är med hur det kunde vara. Ja, ensamheten trycker som ett par skor som är för små. För varje steg man tvingas ta blir det svårare att gå. (...) Det är då man vill få gömma sig och gråta som ett barn. När man jämför hur det är, med hur det hade kunnat va'.

Miljöpartiet har haft några svåra år. Hur ska partiet förhålla sig inför ett eventuellt extra val? Ja, säg det. Som en hjälp på vägen får Gustav Fridolin och Isabella Lövin Nynningens klassiska anti-kärnkraftslåt "Det löser sig" från albumet "Vi kan leva utan kärnkraft" från 1975. Det löser sig sa han som sket i vasken. Det ordnar sig på måndag ska du se. 

I skrivande stund jobbar Stefan Löfven hårt på att få till ett blocköverskridande samarbete med Liberalerna och Centerpartiet. Det är mycket möjligt att han kommer att lyckas, men till priset att Socialdemokraterna tvingas föra en politik som ligger mer till höger än vad som är fallet i dag. Då är det viktigt att minnas sina rötter. För att hjälpa Stefan Löfven att aldrig glömma får han "Strejkvisa från Pajala", här framförd av Norrlåtar. På nytt våra stämmor ska ljuda, kamrat, och hör här vår långa sång. Hör trampet från arbetarnas långa marsch, hör vårt budskap i denna sång. Vår vilja är järnskodd och evig är idén. För vår avdelning sjung hurra. För vår avdelning sjung hurra hurra, ett hundrafalt eko ni hör.

Och vad ska jag då ge till Jimmie Åkesson? Ja, det är inte lätt. Men med tanke på den människosyn och ideologi som formar Sverigedemokraternas politik behöver Jimmie nog en liten ängel på axeln. eller åtminstone en liten tant som sätter sig bredvid honom i kyrkbänken. Jimmie Åkesson får Stefan Sundströms fina "Om jag kommer upp till Jesus". Den borde vi alla lyssna på. (Ja, jag vet att det inte är progg.) Och när alla gick i kyrkan, ja det var ett kristligt plejs, så fick rassesnubben sitta för sig själv med skamset fejs. Den enda som satte sej breve, var den tanten, hon som vägra vara med.

Med dessa rader och presenter önskas inte bara partiledarna utan också bloggens alla läsare en riktigt God Jul!

2018-12-21

Vad skulle Jesus sagt om förbud mot tiggeri?

Jag undrar vad Jesus skulle säga om det svenska tiggeriförbudet, skriver Fredrik Strage i DN idag. Frågan har sin grund i att Högsta förvaltningsdomstolen i veckan gav den skånska kommunen Vellinge rätt att i vissa områden förbjuda tiggeri för att "upprätthålla den allmänna ordningen". Fredrik Strage har sin aningar om vad Jesus skulle säga och antyder retoriskt att om Vellingeborna vill vara säkra på att det inte ska regna eld och svavel över dem till jul bör de dra tillbaka sina planer på tiggeriförbud och dessutom swisha ett bidrag till Röda korset på 900 80 95.

Högsta förvaltningsdomstolens dom har mött stark kritik, bland annat från flera människorättsorganisationer och trossamfund. Kritiken går bland annat ut på att domen bortser från ett rättighetsbaserat perspektiv och att detta är särskilt allvarligt nät ett förbud i praktiken framförallt drabbar en viss etnisk grupp - romerna. Europadomstolen menar att stater har ett särskilt ansvar för att värna romernas rättigheter mot bakgrund av den historiska diskrimineringen och de förföljelser som fortfarande drabbar dem. Tiggeri har också av internationella domstolar betraktats som ett uttryck för yttrandefrihet - att tigga är att offentligt kommunicera sitt behov av hjälp.

Jag är inte jurist och kan inte sakligt bedöma den kritik som framförs mot domen. Men jag har stort förtroende för professorn i civilrätt Mårten Schultz, som också är krönikör i Svenska Dagbladet. Mårten Schultz noterar att domstolarna tidigare sagt nej till kommunala ordningsregler som velat förbjuda förtäring av folköl på offentlig plats, eftersom ett sådant förbud varit en alltför långtgående inskränkning av den personliga friheten. Man får alltså sitta utanför en affär och dricka folköl, men inte sitta utanför en affär och med utsträckt hand be om en slant. Mårten Schultz efterlyser ett resonemang om fri- och rättigheter i domen. Han ifrågasätter också det rimliga i att överhuvudtaget betrakta människor som sitter stilla och passivt tigger som en "ordningsstörning".

Nu får vi se hur landets kommuner kommer att förhålla sig till domen. Hur många kommuner kommer att gå i Vellinges spår och vilja förbjuda tiggeri i vissa områden? Hur många kommuner kommer att försöka gå fram på andra vägar, till exempel genom att kräva tillstånd för tiggeri? Det är viktigt att krav på nationellt tiggeriförbud bekämpas lika målmedvetet och bestämt som tidigare. Det är inte moraliskt anständigt att förbjuda fattiga människor att be om hjälp. Krav på tiggeriförbud har sällan sin grund i omsorg och solidaritet med de människor som sitter utanför butiker och ber om en slant - ofta är kraven i stället uttryck för en vilja att slippa se utsatthet och lidande.

I mina cyniska stunder tror jag att de som nu förespråkar ett tiggeriförbud också skulle ha hävdat att Jesus som flykting borde försökt få hjälp på plats när Herodes ville döda honom, i stället för att söka en fristad i ett annat land. 

Vi får väl se vad Jesus säger när han kommer tillbaka. Förhoppningsvis slipper Vellingeborna ett regn av eld och svavel. Min Gud är trots allt kärlekens Gud. Och älskar alla dessa sina minsta.

2018-12-18

Ny Ipsos - de rödgröna partiernas försprång växer

I morgon onsdag kl 11.15 håller talman Andreas Norlén en pressträff för att ge besked om nästa steg i regeringsbildningen. Denna gång är det extra svårt att ana vad han kommer att säga. Formellt kan talmannen fortfarande hinna med en tredje statsministeromröstning före jul - och i så fall sannolikt med Ulf Kristersson som statsministerkandidat. Men min känsla är snarare att talmannen kommer att ge processen mera tid - oavsett om han utser en särskild sonderingsperson eller ej.

Hittills har väljaropinionen varit rätt så stabil efter valet. Möjligen har det gått att spåra en svag uppgång för Sverigedemokraterna och för Socialdemokraterna, och en svag nedgång för Liberalerna och Moderaterna. I kväll kom en ny mätning Ipsos, och den skiljer sig något från tidigare mätningar. Socialdemokraterna får nu hela 32 procent, vilket är partiets bästa resultat i Ipsos på nästan tre år. Kristdemokraterna får 8 procent, och blir därmed större än Centerpartiet som får 7 procent. Liberalerna och Miljöpartiet ligger båda på 4 procent. Sverigedemokraterna minskar något, och får 18 procent.

Sammantaget rycker de rödgröna partierna ifrån allianspartierna, med 44 procent mot 37 procent. Dessutom visar en ny undersökning från Sifo att väljarnas förtroende för Stefan Löfven växer, samtidigt som förtroendet minskar för Annie Lööf. Stefan Löfven är nu den partiledare som klart flest väljare har förtroende för.

Enskilda mätningar ska tolkas med stor försiktighet. Men enskilda mätningar kan ha en psykologisk betydelse. Dagens mätningar stärker självförtroendet hos Socialdemokraterna. Samtidigt ökar de incitamenten för flera av partierna att undvika ett extra val. Särskilt gäller detta förstås för Liberalerna och Miljöpartiet, som lever farligt nära fyraprocentsspärren. Även Centerpartiet kan känna en viss oro. De senaste veckorna har präglats av stor osäkerhet kring vad Centerpartiet egentligen vill i regeringsfrågan, och den osäkerheten kan leda till att partiet i ett extra val straffas av väljarkåren.

2018-12-16

Hedra demokratin - håll SD borta från makten!

I slutet av veckan avslöjade Dagens Nyheter att Sverigedemokraternas riksdagsledamot Jonas Millard startat ett konto med användarnamnet SinX på nätforumet Flashback. Från detta konto har det under flera år publicerats kvinnoförnedrande inlägg med tips om hur man köper sex utomlands eller hur man kan droga och misshandla kvinnor för att sedan våldta dem. Överhuvudtaget betecknar användarkontot SinX kvinnor som "Sliddjur", "Hyndor" och "Horor".

Jonas Millard påstår att han delar användarkontot SinX med flera andra personer och att han inte själv har skrivit de grövsta inläggen. Dagens Nyheter kan berätta att Jonas Millard använt samma lösenord till detta Flashback-konto som till sitt tidigare arbete som heltidsarvoderat oppositionsråd i Örebro kommun.

Oavsett vilka och hur många av dessa hatfulla och kvinnoföraktande inlägg som Jonas Millard själv skrivit så bär han ett personligt ansvar för att ha låtit kontot finnas kvar och för att ha låtit andra personer utnyttja det genom tillgång till hans lösenord. Men Sverigedemokraternas ledning bryr sig inte. Partiets gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson säger i stället att han inte ser någon anledning att misstro Jonas Millard och att det inte finns någonting som pekar på att Jonas Millard skulle ha en negativ kvinnosyn. 

Dagens Nyheters avslöjande bekräftar igen det vi redan visste. Sverigedemokraterna är inget vanligt parti. Sverigedemokraternas vidriga människosyn skiljer dem från alla anständiga demokratiska partier. Sverigedemokraterna är inte ett parti som bara vill ha "lite mindre invandring". Sverigedemokraterna är den liberala demokratins svurne fiende.

I morgon måndag är det på dagen 100 år sedan riksdagen fattade det principiella beslutet om att införa allmän och lika rösträtt. Det är en stor dag. Det vore tragiskt om den svenska demokratins 100-årsjubileum solkades av att Sverigedemokraterna släpptes in i den politiska värmen och tilldelades en avgörande maktställning i Sveriges riksdag. Låt oss tillsammans hjälpas åt att se till att så inte blir fallet. 

2018-12-14

Vad händer nu i regeringsfrågan?

I dag röstade riksdagen som väntat nej till talmannens förslag att utse Stefan Löfven till statsminister. Därmed har talmannen bara två statsministeromröstningar kvar att spela med - sedan väntar extra val.

Vad händer nu? Det rimligaste alternativet är att talmannen än en gång låter riksdagen rösta om Ulf Kristersson som ny statsminister. Situationen har förändrats sedan Ulf Kristersson fick nej förra gången. Riksdagen har röstat igenom Moderaternas och Kristdemokraternas budgetförslag. Makt och ansvar hänger ihop. Därför kan talmannen nu pröva riksdagens vilja att ge Ulf Kristersson inte bara makten utan också ansvaret.

Helst borde en sådan omröstning äga rum redan före jul. Men jag vet inte om det är praktiskt möjligt.

En annan möjlighet är att talmannen ger partiledarna julhelgen på sig att fundera över läget och ompröva sina positioner. Men då börjar tiden rinna iväg, och ett extra val kan knappast läggas efter EU-valet i maj.

I sin röstförklaring i dag var Jan Björklund väldigt tydlig med att den preliminära regeringsöverenskommelsen mellan Liberalerna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna var tillräckligt bra för att han skulle kunna tänka sig att släppa fran Stefan Löfven som statsminister. Även Annie Lööf anslog försonliga tongångar och stängde inga dörrar till fortsatta förhandlingar med Socialdemokraterna.

Allt mer offentliggörs nu också kring hur nära en överenskommelse egentligen var mellan de fyra partierna. En artikel i Dagens Nyheter beskriver händelseförloppet på ett vad jag kan bedöma i sina huvuddrag korrekt sätt.

Hur kommer då Centerpartiet och Liberalerna att ställa sig om de än en gång i riksdagen ombeds ta ställning till Ulf Kristersson som statsminister? Jag har ovanan att tro på vad folk säger. Därför tror jag inte heller att Annie Lööf och Jan Björklund i en eventuell ny omröstning kommer att svika sina löften och släppa fram en M/KD-regering som är  beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. 

Centerpartiet och Liberalerna har sedan sist inte blivit trygga i att M/KD-regering skulle förmå hålla dörren stängd för Sverigedemokraternas inflytande. Ulf Kristerssons försonliga inställning till samarbete på lokal nivå mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna är ett tydligt tecken på varthän det barkar. Flera undersökningar har också visat att moderaternas egna väljare stöder ett samarbete mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna. Vem tror att Ulf Kristersson skulle kunna stå emot trycket? Inte jag. Och knappast Annie Lööf eller Jan Björklund heller.

Annie Lööf slår dessutom i dag än en gång fast att Centerpartiet inte tänker släppa fram Ulf Kristersson i en ny omröstning. Till Aftonbladet säger hon: Vi röstade nej till Ulf Kristersson förra gången för att Centerpartiet vare sig kan tänka sig att sitta i en regering eller vara i budgetsamverkan med en regering som kräver Sverigedemokraternas aktiva stöd.(...) Vi vill inte medverka till en sådan konstellation, ett sådant samarbete, där man blir beroende av SD.

Politik är att vilja, sa Olof Palme. Så är det. Men det räcker inte med att vilja, det måste finnas en förmåga också. Jag tror faktiskt att Jan Björklund och och Annie Lööf båda vill bära sina respektive partiorganisationer fram till en blocköverskridande överenskommelse och därigenom spärra ut Sverigedemokraterna från politiskt inflytande. Man har de förmågan? Det är just nu den avgörande frågan.

2018-12-12

Talmannens uppdrag blir allt svårare. Vart är vi på väg?

I dag röstade riksdagen ja till Moderaternas och Kristdemokraternas budgetförslag. Eftersom Centerpartiet och Liberalerna lade ner sina röster fick Sverigedemokraterna avgöra frågan, och därmed föll regeringens övergångsbudget.

Det politiska läget börjar bli lätt absurt. Det finns en budget i minimiformat, men ingen regering som vill genomföra och ta ansvar för den. En ny regering kan visserligen i en ändringsbudget sätta sitt eget avtryck på politiken, men inkomstskattesänkningarna går inte att rulla tillbaka.

Igår antydde Stefan Löfven att talmannen givet utfallet av budgetomröstningen kanske borde föreslå Ulf Kristersson som ny statsminister, i stället för att som planerat låta riksdagen rösta om Stefan Löfven nu på fredag. Tanken var att om riksdagen nu ställt sig bakom Ulf Kristerssons budget vore den naturligt om riksdagen också fick ta ställning till den som lagt fram budgeten.

Det finns en logik i Stefan Löfvens resonemang. Men jag tycker ändå det är bra att talmannen håller fast vid sin plan och låter processen ha sin gång. Om riksdagen däremot på fredag röstar nej till Stefan Löfven - vilket den med all sannolikhet kommer att göra - har jag i dag svårt att se någon annan legitim väg framåt än att Ulf Kristersson föreslås som ny statsminister.

Då får Centerpartiet och Liberalerna återigen en möjlighet att visa att de står upp för sina vallöften om att inte ge Sverigedemokraterna något inflytande i svensk politik. Om de verkligen står fast återstår sedan bara två alternativ - en blocköverskridande överenskommelse med Socialdemokraterna eller ett extra val. Jag har tidigare sagt att jag inte tror att det blir ett extra val. Det tror jag fortfarande inte - men jag är inte längre lika säker.

2018-12-11

Regeringsförhandlingarna strandade. Vad händer nu med familjeåterföreningen?

En av de saker jag tycker var mest synd med Centerpartiets nej till den preliminära regeringsöverenskommelsen är att den rapporterade underlättade familjeåterföreningen nu skjuts på en högst osäker framtid. I Sverige lever ett stort antal människor som flytt från krig, till exempel från Syrien, som fått uppehållstillstånd men tvingas leva splittrade från sin familj. Barn blir kvar i flyktingläger under väldigt svåra förhållanden. Separationen skapar lidande för barn och familjer och leder till psykisk ohälsa. Sverige kan bättre. Nuvarande lagstiftning med avseende på begränsningarna i familjeåterförening är faktiskt inte värdig.

Nu vet ingen hur det går. En moderatledd regering som är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd kommer knappast att driva frågan om att underlätta familjeåterförening. I det politiska vacuum som råder kommer människor till skada. Jag är uppriktig ledsen att frågan om underlättad familjeåterförening nu skjuts på en osäker framtid.

Idag genomfördes ytterligare ett självmordsdåd i Afghanistan, utanför Kabul. Minst tolv personer dödades. Våldet och krigshandlingarna i Afghanistan är nu så frekventa att ett självmordsdåd ofta bara blir notiser i den svenska pressen. Ändå fortsätter Sverige utvisa unga människor till Afghanistan. I pågående stund genomförs - om jag förstått det rätt - en tvångsutvisning av ännu en grupp unga människor till denna krigets och helvetets plats på jorden.

All min respekt till de modiga människor som på plats protesterar mot dessa utvisningar. Det bästa sättet att lösa problemet är en amnestilag för ensamkommande unga som levt i Sverige i över ett år.

Sverige behöver en regering. Sverige behöver en asyl- och flyktingpolitik som inte skiljer föräldrar från deras barn. En underlättad familjeåterförening hade varit ett viktigt steg att ta. Jag hoppas det inte är för sent. Men tiden hastar.

2018-12-10

Vad vill Annie Lööf?

I dag sa Annie Lööf och Centerpartiet nej till den preliminära överenskommelse i regeringsfrågan som partiledarna för C, L, MP och S arbetat fram tillsammans. Det var lite synd. Här fanns en möjlighet att bryta den blockpolitik som inte är särskilt funktionell i dagens politiska landskap. Dessutom hade Sverigedemokraterna definitivt utestängts från politiskt inflytande.

Det kommer fler chanser. I sak har läget inte förändrats. Centerpartiet och Liberalerna kan näppeligen släppa fram Ulf Kristersson i en regeringskonstellation som blir helt beroende av Sverigedemokraternas välvilja. Socialdemokraterna kommer inte att ge ett blocköverskridande stöd åt en alliansregering.

Bollen liggen nu hos talmannen. Än så länge finns tid för samtal och förhandlingar, samtidigt som hotet av ett extraval som ingen utom Sverigedemokraterna vill ha rycker närmare.

Vad vill då Annie Lööf? Många har svårt att läsa hennes agerande. Här fanns ju ett förslag som förefaller ha inneburit att värnskatten skulle avskaffas med omedelbar verkan, familjeåterförening skulle underlättas, arbetsrätten moderniseras i samråd med arbetsmarknadens parter och dörren öppnas ytterligare för marknadshyror. Detta är åtgärder som Alliansen själva misslyckats med att genomföra under sina åtta år i regeringsställning.

En del tror att Annie Lööfs orealistiska ultimatum bara är en taktik för att Centerpartiet i nästa skede ska kunna släppa fram Ulf Kristersson, med motiveringen att Socialdemokraterna var oresonliga. Andra tror att hon vill pressa fram en S/M-regering av tysk modell, vilket skulle bädda för goda förutsättningar för Annie Lööf och Centerpartiet inför valet 2022.

Jag är inte lika cynisk. Jag tror att Annie Lööf gör bedömningen att det går att pressa Socialdemokraterna till ytterligare eftergifter i olika sakpolitiska frågor. Hon vet att hon behöver varje sakpolitisk framgång hon kan få för att värja sig mot det hat och den kritikstorm som väller fram mot henne om hon till sist släpper fram Stefan Löfven.

Har ni andra idéer om vad Annie Lööf vill, givet de politiska förutsättningarna? Dela i så fall gärna med er av era tankar.

2018-12-07

Eva var först. Sören Holmberg om skapelsen och Skaraborg

När Marie Demker och jag i början av året återpublicerade vår bok "I vattumannens tid? 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag", med nyskrivet inledningskapitel, gav vi den också en ny titel: 1968. När allt började. Vid vår första seminarium kring boken fick vi från en kristligt sinnad person i publiken den något syrliga frågan om "allt" verkligen började 1968. Var det inte Skapelsen som kom först?

Frågeställaren hade nog en liten poäng. Men när inföll då skapelsen? Därom tvista de lärda. I sin underhållande text "Eva var först" ur boken "Berättarkonst" utgiven av Skaraborgs Akademi (red Karl-Erik Tysk) reflekterar statsvetarprofessorn och skaraborgaren Sören Holmberg om hur och när allt egentligen började. Empiriker som Sören är lyfter han fram den irländske ärkebiskopen James Ussher (1581-1656) som genom att lägga samman åldrarna för de personer som nämns i Bibelns uppräknande av släktled slog fast att världen kom till år 4004 f.Kr. Enligt Sören kunde James Ussher till och med avgöra exakt datum - den 23 oktober. Det råkar också vara Sörens namnsdag. Det kan väl knappas vara en slump?!

Skaraborgsvinkeln i texten ligger inte i Bibelns Eva, utan i stället i Eva Ekeblad (1724-1786), född i den grevliga familjen De la Gardie och gift med greve Claes Ekeblad. Genom giftermålet hamnade hon i trakterna kring Lidköping, där maken ägde gods och slott. Eva Ekeblad ägnade sig bland annat åt olika experiment med potatis - och hur potatis kunde användas till stärkelse, puder och inte minst brännvin. Eva Ekeblads experiment var framgångsrika och blev omtalade. Den 3 december 1748 valdes Eva Ekeblad som första kvinna någonsin in i Kungliga Vetenskapsakademien.

Det skulle dröja 200 år innan Kungliga Vetenskapsakademien valde in någon mer kvinna. År 1951 valdes kärnfysikern Lise Meitner in som inhemsk ledamot, efter att 1945 ha blivit invald som utländsk ledamot. Gud kanske skapade kvinnan först efter att han skapat mannen - i alla fall enligt Bibelns olika skapelseberättelser. Men människan har sannerligen inte varit bättre. Låt oss hoppas att kampen för jämställdhet nu har fått upp farten på riktigt.


2018-12-06

En strimma av hopp för Jemen

Det är oanständigt att omvärlden accepterar att situationen i Jemen eskalerat till en sådan nivå att civilbefolkningen lever i ett helvete på jorden. Kriget mellan huthirebeller och president Hadis regering är en del i ett maktspel i regionen mellan Saudiarabien och Iran. Alla de ekonomiska, politiska och diplomatiska kontakter som finns mellan Saudiarabien och Iran och stater i omvärlden borde i ett tidigare skede ha använts för att sätta press på dessa stater att hejda kriget. I stället har omvärlden alltför länge uppvisat en låt gå-mentalitet inför de ohyggligheter som människorna i Jemen genomlever, och i vissa fall också bejakat och bidragit till våldshandlingarna.

Kriget i Jemen bedrevs länge i skuggan av Syrienkriget. Det är utmärkt att Sverige nu kan stå värd för konsultationer och förtroendeskapande insatser mellan konfliktens parter. Låt oss hoppas och be för att mötet blir framgångsrikt. Låt oss uppdra åt våra politiker att inte vila innan den humanitära situationen i Jemen signifikant förbättrats. Och låt oss själva - tillsammans och var och en på sitt sätt - göra vårt bästa för att svälten och våldshandlingarna i landet ska ta slut.

Saudiarabien och Iran är åtminstone i stunden försvagade, genom Saduiarabiens inblanding i mordet på journalisten Jamal Khashoggi och genom USA:s förstärka sanktioner mot Iran. Här finns ett momentum. Nu gäller det att fånga det.

2018-12-05

L- och C-väljare har större förtroende för Löfven än för Kristersson!

Nog är det ett tidens tecken att Centerpartiets och Liberalernas väljare i dag hyser ett större förtroende för Stefan Löfven än vad de gör för Ulf Kristersson.

I en färsk undersökning från Demoskop svarar 38 procent att de har ett stort eller ganska stort förtroende för Stefan Löfven, medan motsvarande andel för Ulf Kristersson uppgår till 36 procent. Det är en dramatisk förändring jämfört med föregående månad. Då uppgick C- och L-väljarnas förtroende för Ulf Kristersson till 49 procent och för Stefan Löfven till 28 procent.

Väljarna påverkas förstås av sina partiers agerande. Givet att Annie Lööf och Jan Björklund nu sagt nej till Ulf Kristersson och i stället öppnat dörren till Socialdemokraterna är förändringen inte särskilt förvånande. Vi ska också komma ihåg att N-talen i studien sannolikt är små för C- och L-väljare.

Ja, jag tror fortfarande att det finns goda förutsättningar för S, C, L och MP att komma överens. Även om osvuret fortfarande är bäst.

2018-12-04

Positiv utveckling i regeringsfrågan - nu är förhandlingar igång på riktigt

I dag kommenterade Annie Lööf socialdemokraternas reaktion på hennes uppställda villkor för att acceptera Stefan Löfven som statsminister. Det var i huvudsak en positiv kommentar från Annie Lööfs sida. Visserligen liknade hon i en artikel i Aftonbladet socialdemokraternas reaktion vid ett "skambud". Men samtidigt öppnade hon nya dörrar genom att lyfta fram till exempel miljö, familjeåterförening och bättre vård i hela landet som viktiga frågor att lösa. I dessa frågor borde det inte vara några större bekymmer för Socialdemokraterna och Centerpartiet att komma överens.

Tidigare har Annie Lööf också sagt att Centerpartiets krav inte var förhandlingsbara. Nu säger hon i stället till TT att "Centerpartiet är beredda att gå in i tidsbegränsade skarpa förhandlingar".

Så nu är processen igång. Jag tycker det mesta talar för att Sverige har en ny regering inom kort. Men man ska inte ropa hej innan man är över bäcken. Det är mycket som står på spel, såväl för Centerpartiet som för Socialdemokraterna. De sakpolitiska motsättningarna om skattepolitiken och arbetsmarknadspolitiken är fortsatt stora. Och tidsramarna är korta. Den 12 december röstar riksdagen om budgeten, och innan dess ska pusselbitarna ligga på plats.

Jag hoppas att samtliga parter nu går in i förhandlingarna i ödmjuk och konstruktiv anda. Skulle förhandlingarna misslyckas rycker ett extra val närmare. Ett sådant extra val vill de flesta av partierna undvika, och det skulle heller knappast förändra det politiska landskapet. I dagens mätning från SCB växer de rödgröna och har nu ett försprång på 5.4 enheter före allianspartierna, 42.9 mot 37.5.De rödgröna skulle med ett sådant valresultat stärka sin mandatställning i riksdagen, och allianspartierna skulle försvagas. Men Sverigedemokraterna skulle ha fortsatt vågmästarställning.

Så låt oss undvika extraval och i stället se till att hitta en blocköverskridande lösning på regeringsfrågan.

2018-12-03

Skärpt dom för "kulturprofilen". Svenska Akademiens kris långt från en lösning.

I dag meddelade Svea hovrätt att domstolen dömer den så kallade kulturprofilen Jean-Claude Arnault för ytterligare en våldtäkt och straffet skärps till 2.5 års fängelse. Den skärpta domen kastar en än mörkare skugga över Svenska Akademien, som vägrade polisanmäla Arnault trots att en oberoende advokatutredning pekade på att hans av akademien finansierade verksamhet eventuellt bedrivits på ett lagstridigt sätt.

Svenska Akademiens anseende skadas nu om möjligt än mer av de uttalanden som akademiledamoten och tidigare ständige sekreteraren Horace Engdahl gjorde i brittiska Times Literary Supplement. I intervjun påstod Horace Engdahl att domstolen fattat sitt beslut helt utan "någon seriös bevisning". De kvinnliga vittnesmålen mot Jean-Claude Arnault förminskades av Horace Engdahl genom att jämföras med de vittnen som efter franska revolutionen anklagade Marie Antoinette för incest mot sina barn.

Som privatperson har Horace Engdahl samma rätt som alla andra att tycka och tänka om olika domar. Men som akademiledamot är hans raljanta uttalanden utomordentligt omdömeslösa, och de skadar ytterligare bilden av Svenska Akademien som kulturinstitution.

Nej, Svenska Akademiens kris är inte över. Jag har tidigare anfört att samtliga ledamöter borde lämna sina uppdrag för att möjliggöra en nystart. Jag vidhåller min uppfattning. En bra början vore att Horace Engdahl lämnade Svenska Akademien. Nu genast.

2018-12-01

Det drar ihop sig i regeringsfrågan

På måndag kl 09.30 håller talman Andreas Norlén och Stefan Löfven en gemensam pressträff. Senast då lär vi väl få veta om Stefan Löfven behöver mer tid för samtal i regeringsfrågan eller om han av talmannen redan samma dag kommer att föreslås som statsminister.

Vi befinner oss mitt i en komplex process, och få vågar sia om hur den ska sluta, Själv är jag optimist - jag tycker det är mer som talar för än som talar emot att Stefan Löfven kan bilda en ny regering. Socialdemokraterna vill gärna få till stånd en blocköverskridande lösning, Centerpartiet och Liberalerna börjar få slut på alternativ. De kan inte med mössan i hand gå tillbaka till Ulf Kristersson och de vill helst - särskilt Liberalerna - undvika ett extra val.

Den avgörande frågan är om det finns en genuin politisk vilja att komma överens. En sådan vilja förutsätter en ödmjuk inställning från samtliga parter, där man ger och tar. Samtliga partier måste också känna sig bekväma med den slutna överenskommelsen - annars blir den instabil och riskerar att uppfattas som illegitim. Spåren från Decemberöverenskommelsen förskräcker. Därutöver krävs det förstås politisk kreativitet för att hitta lösningar kring de punkter som Liberalerna och Centerpartiet fört fram.

Det gör ont i partisjälen på Liberalerna och Centerpartiet att släppa fram en ny socialdemokratiskt ledd regering. Måhända kan Annie Lööf och Jan Björklund finna stöd och tröst i dagens undersökning från Inizio. Undersökningen visar att 64 procent av Liberalernas och Centerpartiets väljare vill att deras parti släpper fram Stefan Löfven. Särskilt starkt är stödet bland centerpartisterna - nära 70 procent stöder en sådan åtgärd.

2018-11-28

Får vi en ny regering i nästa vecka?

Regeringsfrågan tycks vara på väg in i ett avgörande skede. Annie Lööf och Jan Björklund har nu båda för första gången deklarerat att de kan tänka sig att släppa fram en ny socialdemokratisk regering. Det är en positiv men också förväntad utveckling, givet valresultatet. De rödgröna partierna fick ett starkare väljarstöd än vad allianspartierna fick. Samtidigt förstärker Lööfs och Björklunds tillkännagivanden Alliansens sönderfall. Som flera bedömare nu formulerar det: Alliansen finns inte längre som en politisk kraft, utan bara som en slags idé.

Det är förståeligt att Jan Björklund och främst Annie Lööf nu formulerar sina önskemål som krav. För den fortsatta processen är det viktigt att Lööf och Björklund kan behålla legitimiteten i sina egna väljargrupper. Ur socialdemokratiskt perspektiv är det bättre att förhandla och göra upp med starka aktörer som förmår att ge och ta - och framförallt förmår respektera ingångna överenskommelser. Spåren från Decemberöverenskommelsen - där Ebba Busch Thor (KD) och Anna Kinberg Batra (M) inte förmådde hålla ihop sina partier kring den ingångna överenskommelsen - förskräcker.

Nu kan samtal/förhandlingar om sakpolitiken påbörjas. De blir svåra och det krävs politisk klokhet och ödmjukhet från samtliga parter om de ska lyckas. Om förhandlingarna misslyckas - vilket inte alls är omöjligt - rycker ett extra val allt närmare. I så fall kan Socialdemokraterna se fram mot en valrörelse som sannolikt kommet att handla om de frågor där man inte kom överens med Centerpartiet och Liberalerna - det vill säga socialdemokratiska hemmaplansfrågor som skatter, hyror, löner, trygghet på arbetsmarknaden etc. Det är sannerligen inget dåligt utgångsläge inför en ny valrörelse.

Jag noterar att Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson oroar sig för att hans parti kommer att förlora väljarstöd genom att samverka med Socialdemokraterna. Det är sant att små partier som samarbetar med stora regeringspartier tenderar att tappa väljarstöd. Men det skadar kanske inte att betänka Liberalernas väljarstöd utvecklat sig sedan partiet blev en del av Alliansen (tipstack till Daniel Hermansson):

2002: 13.4 procent
2006: 7.5 procent
2010: 7.1 procent
2014: 5.4 procent
2018: 5.5 procent

Jag kommenterar det politiska läget för bland annat SVT Nyheter.

2018-11-25

Anna Kinberg Batras bok "Inifrån". En recension

Jag har ännu inte läst så många recensioner av Anna Kinberg Batras nya bok "Inifrån" (Albert Bonniers Förlag, 2018). Det tycker jag är både lite konstigt och lite synd. Boken är skriven av en just avgången partiledare i en tid som präglas av stor politisk dramatik och Alliansens splittring. Själv tycker jag att boken ger en del intressanta insikter och ställer relevanta frågor.


Anna Kinberg Batras bok har personlig och ibland till och med privat ton. Det är uppenbart att författaren ännu inte har den distans till det som inträffade som behövs för att kunna ge en torr eller avklarnad politisk analys. Men det är ju heller inte i det syftet boken är skriven. Syftet är i stället att ge den tidigare partiledarens "personliga berättelse" av några dramatiska år i svensk politik, och det syftet uppfylls.

Dramatiken i svensk politik har de senaste åren i huvudsak utspelat sig på högerkanten. Alliansens splittring, Moderaternas inre motsättningar och Sverigedemokraternas tillväxt kan ställas mot den inre frid som just nu tycks karaktärisera läget inom Socialdemokraterna. Boken "Inifrån" gestaltar - möjligen oavsiktligt - hur skarpa ideologiska motsättningar inom ett parti i kris tar sig uttryck i personstrider, nedsättande omdömen om partikamrater och allmän lågsinthet. Jag vill betona att sådana utvecklingsdrag för ett parti i kris knappast är specifikt för Moderaterna.

Anna Kinberg Batra insåg sprängkraften i frågan om relationen till Sverigedemokraterna. Men det framgår i boken att hon inte lyckades hantera denna sprängkraft i relationen till allianskamraterna När Moderaterna i januari 2017 öppnade upp för samtal med Sverigedemokraterna informerades Annie Lööf kvällen innan med ett sms. Annie Lööf var inte var nöjd med på vilket sätt beslutet om Moderaternas nya linje hade kommunicerats till övriga allianspartier. Men Lööfs reaktion avfärdas av Anna Kinberg Batra med att: Annie Lööf brukade vara den som förespråkade att vi skulle sms:a till vardags (...) när saker behövde stämmas av.

Ibland förefaller det som att Anna Kinberg Batra har svårt att bedöma om en fråga är viktig eller inte viktig. Den massmedialt uppmärksammade historien med påståenden om att förre finansministern Anders Borg visat könet på en privat fest beskrivs först av Anna Kinberg Batra som en rötmånadshistoria. Sedan väljer hon ändå att skriva nära sju sidor om händelsen, hur hon hade reagerat, om mediedebatten, hennes uttalanden i frågan, andra politikers uttalanden i frågan och hur händelsen påverkade hennes relationer till Anders Borg.

Det är också intressant att Anna Kinberg Batra på flera ställen i boken på ett retoriskt sätt ställer frågan om hon skulle behandlats annorlunda om hon inte varit kvinna, såväl i medierapporteringen som i partiets interna politiska strider. Det är utmärkt att hon ställer den frågan - det är inte så vanligt att moderata politiker lyfter genusproblematiker. 

Däremot hade jag gärna sett att hon utvecklat resonemangen om sin relation till media överhuvudtaget. Anna Kinberg Batra uppfattades ju av journalister som den partiledare som var mest ovillig att ge ett tydligt svar på de frågor som ställdes. Varför blev det så? Det hade varit intressant att höra hennes reflektioner på det temat.

Det är modigt av Anna Kinberg Batra att ge ut en så personligt hållen bok så kort tid efter ett dramatiskt händelseförlopp. Jag hoppas den kan inspirera till en bredare debatt, inte minst om politikens villkor i dag.

2018-11-23

Kampen om regeringsmakten går in i ett avgörande skede

I dag aviserade talman Andreas Norlén att han kommer att föreslå riksdagen att Stefan Löfven väljs till statsminister. Förslaget läggs fram måndag 3 december och omröstningen genomförs tidigast onsdag 5 december. En vecka senare, onsdag 12 december, röstar riksdagen om budgeten för 2019.

Talmannens beslut var klokt och väl avvägt. Nu har allianspartierna inför sina respektive väljare fått köra sina förstahandsalternativ in i kaklet. De flesta - kanske till och med alla - av dessa förstahandsalternativ var dömda i förväg. Men det har ändå varit viktigt för den demokratiska legitimiteten att partierna på allvar har försökt få igenom dem.

Nu förändras landskapet. Nu blir det politik på riktigt, och inte bara ett signalspel. Det känns bra, efter all denna väntan.

Blickarna riktas mot Centerpartiets och Liberalernas interna processer. Tre frågor står i centrum. 1.) Är de villiga att släppa fram en socialdemokratiskt ledd regering? 2.) Är de villiga att ingå i en socialdemokratiskt ledd regering? 3.) Vilka är deras sakpolitiska krav för att släppa fram/medverka i en socialdemokratiskt ledd regering? 

Socialdemokraterna har på motsvarande sätt att fundera över hur långt partiet kan gå i sakpolitiken för att få med Centerpartiet och Liberalerna på vägen.

Nu läcks det friskt, i första hand inifrån Liberalerna. Glöm aldrig att läckor nästan alltid har en agenda. Och att det ofta är den grupp som är i minoritet och som måste förändra maktförhållandena som har störst anledningar att läcka. #källkritik

2018-11-22

Läget i regeringsfrågan

I dag informerade Annie Lööf talmannen att hon ger upp försöken att sondera fram en ny regering. Beskedet kom inte oväntat, även om det också hade varit möjligt för henne att begära förlängning med ytterligare en vecka.

Annie Lööf berättade i positiv anda om de samtal hon fört över blockgränsen om viktiga politiska sakfrågor. Däremot beklagade hon den låsning som fanns i statsministerfrågan. Men faktum är att samtliga tre förslag som hon sonderat förutsatte att just Alliansen skulle inneha statsministerposten, trots att Alliansen fick ett svagare väljarstöd än de rödgröna. (Alliansen + S, Alliansen + MP, C + L). Så länge Annie Lööf biter sig fast vid Alliansen och blockpolitiken blir hon en del av denna låsning i stället för en del av lösningen.

Det var bra att talmannen gav Annie Lööf möjlighet att köra dessa tre spår i botten. Nu är det dags att gå vidare. Pressen är stor på både Liberalerna och Centerpartiet. De måste nu välja mellan Ulf Kristersson eller Stefan Löfven, annars stundar extra val i vår.

Jan Björklund och Annie Lööf har varit starkare i sina utfästelser att inte släppa fram en M/KD-regering som är beroende av Sverigedemokraterna än vad de har varit om att inte släppa fram en ny socialdemokratisk regering. I samband med riksdagsomröstningen om Ulf Kristersson sade Annie Lööf: Centerpartiet gör nu efter valet precis det som vi sa före valet. Vi kommer inte att ingå i en regering som kräver aktivt stöd av Sverigedemokraterna (...) Sverigedemokraterna har en auktoritär syn på människor och samhälle, de ser människor från andra länder som problem och hot och de ställer människor mot varandra och väljer slutenhet i stället för samarbete. Dessutom är de tydliga med att de vill motarbeta liberalers inflytande i svensk politik. Det är en illiberal politisk agenda som gör att Centerpartiet inte kan vara en del av samma regeringsunderlag. Annie Lööf tillade att nej-rösten var nödvändig för att inte ge ett nationalistiskt och populistiskt parti ett avgörande och historiskt unikt inflytande. 

Det är utomordentligt svårt att se hur Annie Lööf i ett senare skede skulle kunna backa från dessa så starka och entydiga formuleringar och släppa fram en M/KD-regering. 

Ett extra val är heller inte särskilt attraktivt för Centerpartiet. Genom sin hållning i regeringsförhandlingarna skulle partiet i ett sådant val knappast kunna räkna med att attrahera nya väljare från Kristdemokraterna, Moderaterna eller Socialdemokraterna. Och Liberalerna skulle löpa stor risk att hamna under fyraprocentsspärren. 

Jag tror inte det är väljartaktiska hänsyn som nu avgör Centerpartiets och Liberalernas val. I stället kommer respektive partiers interna processer att bli väldigt viktiga. Vad tycker de aktiva medlemmarna i Liberalerna och Centerpartiet?

För mig pekar det mesta fortfarande mot en socialdemokratiskt ledd regering, kanske till och med en enpartiregering. Då kan Vänsterpartiet och Miljöpartiet fylla rollen som grön vänsteropposition, Moderaterna och KD fyller rollen som högeropposition. Centerpartiet och Liberalerna förhandlar varje år med Socialdemokraterna om budgeten (på samma sätt som Vänsterpartiet gjorde under förra mandatperioden), och får därmed genomslag för liberal politik utan att behöva ta ansvar för regeringspolitiken. Sverigedemokraterna hålls fortsatt utanför och deras position marginaliseras.

Jag noterar att Ekots politiske kommentator Tomas Ramberg är inne på liknande tankar.

2018-11-18

Mata inte trollen!

Mata inte trollen, lyder en gammal Internet-sanning. Uttrycket syftar på att man inte ska svara eller ge sig in i diskussioner med anonyma nätdebattörer som endast är ute efter att provocera och/eller att få uppmärksamhet.

Det är ett klokt råd. Ändå känner jag många som har svårt att låta bli. De blir så provocerade att dumheterna i de anonyma påståendena att de vecklar in sig i långa replikväxlingar, oftast på Twitter.

Själv är jag ganska bra på att låta bli att svara på frågor från anonyma konton. Jag hanterar de okvädingsord som riktas mot mig genom att teckna ner de mest kreativa och välformulerade av dem på en lista. Bland mina favoriter återfinns "pulverhuvud", "ultregenusextremist" och "papphattarnas överpapphatt". Eller det korta och koncisa: "Bevisad idiot". (Ja, det finns betydligt grövre också. Men de skonar jag bloggens läsare från.)

I dag fick jag ytterligare ett argument för att låta bli att svara. Det är DN:s ledarskribent Erik Helmerson som på Twitter lyfter fram att den som skriver anonymt aldrig behöver lägga ner tid och kraft på att vara korrekt. Den som är anonym kan skriva vad som helst, och behöver heller inte göra ansträngningen att vara självdisciplinerad. Hen behöver aldrig stå till svars för felaktigheter eller förolämpningar. Men den som är öppen med sitt namn måste lägga ner tid och kraft på att uppgifterna är korrekta och vara återhållsam i sitt språk. Den som öppet står för sina åsikter måste således lägga ner mer arbete och mer tid på sina inlägg än vad den som skriver anonymt behöver göra.

Samtalet mellan en anonym person och en person som är öppen med sitt namn präglas därför allt annat lika av ojämlika förutsättningar. Det finns inga skäl att legitimera sådana grundförutsättningar genom att svara.

Så mata inte trollen. De handlar inte bara om anständighet utan också om jämlikhet i samtalet.


2018-11-16

Hur påverkas opinionen av den olösta regeringsfrågan?

I SVT/Novus väljarbarometer får Socialdemokraterna i dag 29.8 procent, vilket innebär en ökning med 1.5 procentenheter från föregående mätning. Faktum är att vi får gå tillbaka mer än tre och ett halvt år i tiden - till mars 2015 - för att hitta ett bättre resultat (31.0 procent) för Socialdemokraterna i Novus mätningar. (I oktober 2017 fick Socialdemokraterna också 29.8 procent.)

Värre ser det ut för Liberalerna. Partiet får bara 3.7 procent, vilket med marginal är partiets sämsta resultat i Novus någonsin. Miljöpartiet ligger med sina 4.2 procent i princip still, men obehagligt nära fyraprocentsspärren. Även för övriga partier är förändringarna små. Centerpartiet får till exempel 8.9 procent, mot 8.4 i föregående mätning. Sverigedemokraterna får 19.2 procent, vilket är lika mycket som de hade i Novus mätningar precis innan valet i september 2018.

Sammantaget för de rödgröna partierna stöd av 42.0 procent av väljarkåren, mot 37.7 procent för allianspartierna. Det ger de rödgröna partierna ett försteg på 4.3 procentenheter, vilket - om jag räknat rätt - är det största försteget för de rödgröna sedan mars 2015.

Vi ska inte överdriva opinionsmätningarnas betydelse för regeringsfrågan, och särskilt inte en enskild mätning. Men sammantaget tyder resultaten på att Alliansens sätt att hantera sina interna konflikter något stärkt Socialdemokraterna, och att flera partier (främst Liberalerna och Miljöpartiet, men kanske också Moderaterna) har skäl att undvika ett extra val.


2018-11-15

Att ha och inte ha. Om Annie Lööfs sonderingsuppdrag

I dag uppdrog talmannen åt Annie Lööf att sondera förutsättningarna för en ny regering. Uppdraget ska slutredovisas inom en vecka, men det finns möjlighet till förlängning. Givet förutsättningarna var talmannens beslut väntat och naturligt.

Annie Lööf säger att hon vill lägga statsministerfrågan åt sidan och i stället fokusera på sakpolitiska uppgörelser och diskussioner kring bland annat näringslivsfrågor, skolan, rättsstaten, miljön och vården. Hennes ledord ska vara "seriositet, resultat och ödmjukhet".

Det är bra att sakpolitiken nu får uppmärksamhet, och det är möjligt att sakpolitiska diskussioner bidrar till att dyrka upp regeringsfrågan. Men det kan bli ett bekymmer att Annie Lööf vid sin pressträff så starkt betonade att hennes mål fortfarande är att hålla ihop Alliansen. Som Ekots reporter Tomas Ramberg påpekade blir den målsättningen ett lås för samtalen. Alla lösningar som bygger på en sammanhållen borgerlig allians har ju hittills avfärdats, och det finns få eller inga skäl att tro att den situationen kommer att förändras genom sakpolitiska samtal under en eller två veckors tid.

Annie Lööf måste välja. Antingen har man en allians, där alla viktiga beslut fattas gemensamt av medlemmarna. Eller så har man inte en allians, och då öppnar sig dörrar som tidigare varit stängda. Men man kan inte både ha och inte ha en allians - man måste välja.

I förlängningen tycks vi stå inför två alternativ. Antingen ett extra val eller en socialdemokratiskt ledd regering. Flera bedömare pekar ut en socialdemokratisk enpartiregering som ett alternativ. Kanske det. Men det ligger mycket i Harry Morgans ord: It would be better alone, anything is better alone but I don't think I can handle it alone. 

(Ur Ernest Hemingways "To have and have not" ("Att ha och inte ha").

2018-11-14

Ja visst gör det ont när knoppar brister

I dag röstade riksdagen nej till moderatledaren Ulf Kristersson som ny statsminister. Röstsiffrorna blev 195 nej mot 154 ja. Samtliga 349 riksdagsledamöter fanns således på plats och deltog i omröstningen. Det tycks också som att samtliga ledamöter höll sig till partilinjen - Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har tillsammans 154 mandat, Liberalerna, Centerpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har tillsammans 195 mandat.

Debatten i kammaren blev känslostark. Ja visst gör det ont när knoppar brister, skaldade Karin Boye. Nu vet vi visserligen inte om det är våren som är i antågande eller en kall senhöst följd av en riktigt bister vinter. Men ont gör det uppenbarligen i allianspartierna. Det är inte så konstigt. Alliansen var länge en framgångssaga för de borgerliga partierna. Nu har den i stället blivit ett hinder för genomförande av liberal politik.

Jan Björklund berättade personligt om det hat som han och andra företrädare för Liberalerna och Centerpartiet utsatts för från "högens svans". Jimmie Åkesson slog återigen fast att Sverigedemokraterna förväntar sig "eftergifter i proportion till partiets storlek" för att kunna stödja en moderatledd regering. Ulf Kristersson, som under valrörelsen lovade att inte gå fram med en M- eller M/KD-regering "såvida inte himlen faller ner", var av naturliga skäl plågad eller åtminstone frustrerad.

Vad händer nu? I morgon stundar nya talmansrundor. Det mest sannolika utfallet är att Annie Lööf för ett sonderingsuppdrag med ett ganska öppet mandat. Ett klokt beslut, i så fall. Nu är dörren till en moderatledd minoritetsregering åtminstone tillfälligt stängd. Det är dags att öppna nya dörrar, där sakpolitiken kan ställas i centrum

Som Karin Boye skrev: Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.

2018-11-13

Själaringning för Alliansen?

I morgon onsdag röstar Centerpartiet och Liberalerna nej till Ulf Kristersson som statsminister för en regering bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna. Både Ulf Kristersson och Annie Lööf beskriver händelsen som "historisk". Skådar vi nu månne slutet på Alliansens svåra och utdragna dödskamp?

Ulf Kristersson anklagar Annie Lööf för att spräcka Alliansen genom att rösta nej till två allianspartier som vill bilda regering. Annie Lööf anklagar Ulf Kristersson för att spräcka Alliansen genom att försöka bilda regering trots att två allianspartier är emot. Men Alliansens kris ligger förstås djupare än så. Som Ewa Stenberg skriver i DN i dag är det ingen enskild partiledares fel att Alliansen spricker. Grundförklaringen är i stället det förändrade politiska landskapet, främst den nya, nationalistiskt impregnerade politiska dagordningen och framväxten av det högerradikala, nationalkonservativa Sverigedemokraterna. Moderaterna och Kristdemokraterna förhåller sig till dessa politiska förändringar på ett helt annat sätt än vad Centerpartiet och Liberalerna gör. De skilda förhållningssätten mellan å ena sidan Moderaterna och Kristdemokraterna och å andra sidan Centerpartiet och Liberalerna vilar på ideologisk grund och kan därför inte viftas bort.

Alliansen var länge en framgångssaga för de borgerliga partierna. Nya tider kräver emellertid nya lösningar. Det är möjligt att Alliansen genom konstgjord andning kan hanka sig fram ytterligare en tid. Men för uppståndelse krävs en frälsare. Någon sådan är inte i sikte.

2018-11-12

Risken för nytt krig i Gaza ökar - värna freden nu!

Risken för en militär konflikt mellan Israel och de palestinska motståndsrörelserna på Gazaremsan har dessvärre ökat. I helgen genomförde Israel en misslyckad kommandooperation i Gaza, vilken resulterade i sju döda palestinier och en död israel. Operationen följdes av palestinska raketattacker mot södra Israel. Spänningen i området är nu mycket hög.

Den israeliska operationen kom oväntat, och dess syfte är oklart. De senaste veckorna har präglats av avspänning mellan Israel och Hamas. Israel har genomfört vissa lättnader av blockaden, särskilt med avseende på energiförsörjningen. Qatar har också tillåtits att föra in kontanter till, så att Hamas ska kunna betala löner till poliser och till civilanställda. Israels förhoppning har varit att lättnaderna i blockaden ska bidra till att lugna ner läget vid gränsen mellan Israel och Gaza och att undvika ett nytt Gazakrig. Läget är diplomatiskt känsligt. Att den israeliska regeringen tillåter Qatar att för in pengar till Hamas skapar förstås inrikespolitiska kontroverser i Israel. Ur det perspektivet kom den misslyckade kommandooperationen utomordentligt olämpligt.

Ett nytt krig i Gaza vore en politisk och humanitär katastrof. I Gazakriget 2014 dödades över 2 000 palestinier, varav flertalet var civila och över 500 var barn. Därutöver dödades 71 israeler, därav 66 soldater. Ett nytt krig måste absolut undvikas.

Nu gäller det för båda parter att visa återhållsamhet och hålla i den diplomatiska processen. Folkrätten måste respekteras. Den israeliska blockaden av Gaza är ett brott mot folkrätten och måste avbrytas. Det civila lidandet i Gaza - av många liknat som världens största utomhusfängelse - är oacceptabelt. Hamas måste erkänna Israel, acceptera ingångna avtal och ta avstånd från våldsanvändning. Dessa principer är oundgängliga för genomförandet av den tvåstatslösning som trots alla motgångar fortfarande är det enda realistiska alternativet för en varaktig fred mellan israeler och palestinier.

P.S. Läs gärna Mellanöstern-forskaren Anders Perssons intressanta artikel om det svenska Palestinabiståndet, i Svenska Dagbladet igår.

2018-11-08

Kampen mot apartheid - domkyrkoaktionen i Lund 50 år

Igår den 7 november talade jag i Majornakyrkan om Marie Demkers och min bok 1968. När allt började. Det slumpade sig så att det var på dagen 50 år sedan domkyrkoaktionen i Lund genomfördes.

Domkyrkoaktionen gestaltar den auktoritetsnedrivning 1968 kretsar kring, den återspeglar tidsandan och kampen om kyrkans roll i den nya värld som växte fram. Jag högläste några avsnitt ur vår bok som handlar om denna manifestation. Avsnittet återges nedan.
*

I november 1968 besökte ett antal diplomater Lund, på inbjudan av Svenska Institutet och Lunds Turisttrafikförening. Bland besökarna fanns legationssekreteraren Vorster från det dåvarande apartheidlandet Sydafrikas diplomatiska representation i Stockholm. På programmet stod bland annat ett besök i Lunds domkyrka.

Den kristna vänstern i Lund passade på att i protest mot besöket kalla till förbönsgudstjänst i domkyrkan, samtidigt som diplomatbesöket ägde rum. Förbönsgudstjänsten gick till på så sätt att deltagarna följde diplomaterna under rundgången, högljutt sjungandes 'We shall overcome'. Att sången verkligen var högljudd märks av en formulering ur polisens förundersökningsprotokoll: 'Sången var så hög och intensiv att den medeltida orgelmusiken från uret icke heller kunde uppfattas'.

Aktionen fick stor uppmärksamhet och biskop Martin Lindström fördömde den som något som 'med all rätt väckt harm och avståndstagande i de vidaste kretsar. Sådant beteende kan kyrkan verkligen inte sanktionera'. Flera av deltagarna åtalades för förargelseväckande beteende och bland de åtalade märktes bland annat blivande biskopen i Linköping Martin Lind samt den blivande ledaren för den kvinnofientliga synoden i Svenska kyrkan, Dag Sandahl. Dagsböter om 75 kronor utdömdes och Dag Sandahl dömdes dessutom till extra böter om 200 kronor för rättegångsförseelse eftersom han i rättssalen utropat: 'En skenrättegång är en skenrättegång!'"

(Avsnittet baserar sig på Anders Westerbergs kapitel "Studentpräst och aktivist" i Kim Salomon & Göran Blomqvist "Det röda Lund. Berättelser om 1968 och studentrevolten", Historiska Media, 1998.)
*

Martin Lind skriver själv om händelsen i Sydsvenskan igår.

Boken "1968. När allt började" kan köpas här, till det facila priset av 50 kronor.

2018-11-07

Viktig delseger i amerikanska kongressvalet

I natt tog Demokraterna över makten i den amerikanska kongressens representanthus. Det var en viktig seger, även om Republikanerna behöll och till och med förstärkte sitt grepp över senaten.

Under Donald Trumps två första år vid makten har Republikanerna kontrollerat både senaten och representanthuset, vilket inneburit att kongressen inte utgjort någon egentlig motkraft till presidenten. Nu lär det bli ändring på den saken. Demokraterna i representanthuset kommer att utnyttja sin maktställning till att påverka budget och lagstiftning samt initiera juridiska granskningar av Donald Trumps ageranden. I förlängningen skulle det till och med kunna bli fråga om riksrätt.

Valresultatet gestaltade - och kanske till och med förstärkte - den polarisering som präglar amerikansk politik. Det förefaller som att Trump-trogna republikanska kandidater och radikala demokratiska kandidater varit framgångsrika.

Antalet kvinnor i representanthuset blir rekordhögt. Det är bra. Men det innebär ändå att nära 80 procent av ledamöterna fortfarande är män. USA ligger här en bra bit efter Sverige, för att uttrycka det milt. I USA är män, särskilt vita män, en väljargrupp för sig. Omkring 60 procent av de vita männen röstade på Republikanerna i kongressvalet - i övriga grupper (vita kvinnor, svarta män och kvinnor, latinamerikanska män och kvinnor) röstade flertalet på Demokraterna. Sett till ålder var vita väljare över 45 år den enda grupp som i huvudsak röstade med Republikanerna.

Det har också väckt uppmärksamhet att två muslimska kvinnor samt två kvinnor ur USA:s ursrprungsbefolkning nu för första gången valts in i kongressen. USA får också för första gången genom Jared Polis i Colorado en öppet homosexuell guvernör.

Låt oss hoppas att den förändrade maktbalansen i kongressen nu också kan utnyttjas till att minska president Donald Trumps politiska handlingsutrymme. Det var med stor oro jag i olika medier följde Donald Trumps valkampanj, och den hatstämning som piskades fram vid hans massmöten med kärnväljare.

Republikanernas och i förlängningen Donald Trumps förlust av representanthuset var en viktig delseger för de grundläggande liberala värden som vår demokrati vilar på. Låt oss ta vara på den segern och vårda den väl i vår eget politiska arbete för frihet och demokrati.

2018-11-06

Dags för nya tag i flyktingpolitiken

Det är hög tid att skapa bättre ordning och reda i den svenska flyktingpolitiken. Den tillfälliga lag om begränsningar i möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige som tillkom i samband med den rekordstora flyktingmottagningen 2015 är i dag ett hinder för integrationen och bör inte förlängas.

Ett av de viktigaste inslagen i den tillfälliga lagstiftningen är begränsad rätt till familjeåterförening. Avsikten var att begränsningarna skulle leda till att färre människor sökte asyl i Sverige. Nu visar en analys från Migrationsverket, framtagen på uppdrag av justitiedepartementet, att en återgång till tidigare regler för anhöriginvandring endast skulle innebära en marginell ökning av antalet asylsökande i Sverige, från 23 000 till 24 000 per år. Samtidigt skulle en underlättad anhöriginvandring innebära att personer med uppehållstillstånd i Sverige kan lägga sin odelade kraft på utbildning och arbete i stället för att hantera den oro och psykiska ohälsa som följer när föräldrar skiljs från sina barn. Underlättad anhöriginvandring är inte bara bra för de människor som fått en fristad hos oss - det är också bra för Sverige, vårt växande gemensamma hem.

Rapporten visar också att en återgång till samtliga regler som gällde 2015 endast skulle öka antalet asylsökande i Sverige med 6 000 personer om året. I så fall hamnar Sverige på en flyktingmottagning ungefär lika stor som den som präglade åren 2001-2012, det vill säga åren innan den stora ökningen av antalet asylsökande som kom till Sverige. I det tidigare regelverket var permanenta uppehållstillstånd (PUT) huvudregel. Permanenta uppehållstillstånd är bra. Vid sidan av de humanitära aspekterna underlättas integrationen på arbetsmarknaden, rättsväsendet avlastas på ständiga, kostsamma tillståndsprövningar och uppkomsten av ett skuggsamhälle motverkas.

På samma sätt bör vi en gång för alla genom en amnestilag på ett ansvarsfullt sätt lösa frågan med de ensamkommande unga som levt i Sverige i över ett år men som hamnat vid sidan av gymnasielagen och vars framtid nu är ytterst osäker.

Sverige är ett fantastiskt land. Den tillfälliga lagen var bara tänkt att gälla ett par år. Nu är det dags att förändra den och gå vidare.

2018-11-05

Är Ulf Kristersson rökt nu?

Det var klokt av talmannen att nominera Ulf Kristersson som statsministerkandidat. Som jag tidigare anfört har frågan om huruvida Annie Lööf och Jan Björklund är beredda att släppa fram en moderat enpartiregering (eller möjligen en M/KD-regering) legat i vägen för alla framsteg i regeringsbildningen. Nu tvingas Centerpartiet och Liberalerna visa sina kort, och därefter kan processen gå vidare på allvar.

Vad händer då nu? Centerpartiet och Liberalerna har redan tidigare avfärdat Ulf Kristerssons önskemål om att få bilda regering utan att alla allianspartierna ingår. Nu är det skarpt läge, genom talmannens avisering om riksdagsomröstning. I sak har ingenting förändrats sedan sist. Det enda som inträffat är egentligen att Ulf Kristersson förödmjukat Annie Lööf genom att, enligt talmannen, förvägra henne möjligheten att få sondera förutsättningarna för en regeringsbildning. (Jag undrar faktiskt lite varför talmannen gav Ulf Kristersson en sådan vetorätt. Det finns kanske ett bra svar på den frågan, men i så fall har jag hittills missat det.) Genom att vägra Annie Lööf möjligheten att sondera regeringsförutsättningarna har Ulf Kristersson också ytterligare höjt tröskeln för Centerpartiet och Liberalerna att släppa fram en moderat enpartiregering eller en M/KD-regering.

Jan Björklund har redan hunnit berätta att Liberalerna kommer att rösta nej till Ulf Kristersson på måndag. Genom Jan Björklund tydlighet blir det än svårare för Annie Lööf att släppa fram Ulf Kristersson.

Jag undrar lite vad talmannen gör om Annie Lööf redan i dag eller i morgon är lika tydlig som Jan Björklund och förklarar att hon kommer att rösta nej på måndag. Det är ju knappast förnuftigt att bara gå och vänta en vecka på en omröstning där utfallet är givet på förhand. Men att avlysa omröstningen innebär ju bara att vi är tillbaka vid ruta ett.

Är Ulf Kristersson rökt nu? Nej, kanske inte riktigt ännu. Men det är mycket svårt att se några ljus i den tunnel där Moderaterna befinner sig. Jag tycker fortfarande att en blocköverskridande samverkan mellan S, MP, C och L är det bästa alternativet, givet valresultatet. Vägen dit är fortfarande lång, svår och osäker. Händelseutvecklingen i dag innebar emellertid ett litet steg på vägen.

2018-11-01

Feminist, javisst!

Andelen män över 30 år som kallar sig feminist har nästan halverats på fyra år, visar en ny Sifo-undersökning som presenteras i Svenska Dagbladet. Samtidigt ökar stödet för feminismen bland kvinnor i samma åldersgrupp. På så sätt blir frågan om feminismen en del av den polarisering som karaktäriserar svensk - och västerländsk - politik och debatt i dag överhuvudtaget.

En förklaring kan vara att "feminism" i dag förknippas mer med en genuin vänsterpolitik än tidigare, eller att #metoo-rörelsens konsekvenser fått en del män att bli tveksamma. Men jag tror huvudförklaringen ligger på ett annat plan.

Vad är "feminism"? Begreppet inrymmer en spänning mellan feminism i frågor kring identitet, sexualitet och livsstil och feminism i frågor kring ekonomisk och politisk jämlikhet. Dessa två fält är naturligtvis inte ömsesidigt uteslutande, utan tvärtom överlappande och ofta svåra att skilja från varandra.

Det är den del av feminismen som uppmärksammar frågor kring identitet, sexualitet och livsstil som dominerat det offentliga samtalet de senaste åren. Här avspeglar den feministiska debatten den allmänpolitiska debatten, där så kallade GAL/TAN-frågor om identitet, rasism och livsstil får stort utrymme på de traditionella vänster-högerfrågornas bekostnad. Det är också i dessa GAL/TAN-frågor vi sett en polarisering i den politiska debatten, inte i debatten om ekonomiska fördelningsfrågor.
Så den minskande andelen män som anser sig vara feminister är nog inte ett uttryck för minskat stöd för ekonomisk och politisk jämlikhet mellan män och kvinnor.  I stället är förändringen ett uttryck för en allt mer synlig konflikt om gränser, om makt och normer, om hur vi lever våra liv tillsammans och med vem eller vilka.

Själv identifierar jag mig med självklarhet som feminist, oavsett om vi talar politisk och ekonomisk jämlikhet eller livsstils- och rättighetsfrågor.

Motståndet fortsätter. Lyssna gärna på Bella Ciao, med Tom Waits och Marc Ribot.

2018-10-31

Ny Sifo synliggör Alliansens splittring i regeringsfrågan

"Vad stort sker, det sker tyst", skaldade Erik Gustaf Geijer. I så fall händer det kanske stora saker i regeringsfrågan i dag, för det har varit väldigt tyst från partiledarhåll.

Det mesta i regeringsfrågan kretsar nu kring Alliansens splittring. Liberala Dagens Nyheters ledarsida är i dag fascinerande läsning. Ledarartikeln landar i praktiken i att en socialdemokratisk enpartiregering i detta läge vore det bästa för Sverige. En socialdemokratisk enpartiregering är också enda sättet att hålla samman Alliansen.

Alliansens splittring manifesteras i en intressant undersökning från Sifo som presenterades i dag. Frågan gällde vilket som var "den bästa lösningen för att möjliggöra en regeringsbildning". Svarspersonerna fick välja mellan alternativen "Samarbeta med Sverigedemokraterna", "Samarbeta över blockgränsen" och "Tveksam, vet ej". Av de tillfrågade svarade 59 procent att de föredrog samarbete över blockgränsen.

Men det intressanta ligger i den stora skillnaden mellan de olika allianspartierna. Bland C-väljarna var det 86 procent som föredrog samarbete över blockgränsen, endast 11 procent föredrog samarbete med Sverigedemokraterna. Bland Liberalerna var proportionerna ungefär desamma, 79 procent föredrog samarbete över blockgränsen och endast 14 procent föredrog samarbete med Sverigedemokraterna.

Bland moderater och kristdemokrater såg resultaten emellertid helt annorlunda ut. Bland moderater var det ungefär lika många som föredrog samarbete över blockgränsen och som föredrog samarbete med Sverigedemokraterna - 42 respektive 43 procent. Bland kristdemokrater var det till och med en större andel som föredrog samarbete med Sverigedemokraterna - 58 procent - än som föredrog samarbete över blockgränsen - 28 procent.

Bland socialdemokrater var det 88 procent som förespråkade samarbete över blockgränsen, endast 3 procent föredrog samarbete med Sverigedemokraterna.

På väljarnivå finns det således en stark värdegemenskap mellan socialdemokrater, liberaler och centerpartister om blocköverskridande samverkan och att fortsätta isolera Sverigedemokraterna. I stället är det moderater och kristdemokrater som skiljer ut sig, genom att likställa eller till och med föredra samarbete med Sverigedemokraterna framför blocköverskridande samverkan.

Vi får väl se vad denna värdegemenskap på väljarnivå betyder när Centerpartiet och Liberalerna inom kort måste bestämma sig för vilken väg de vill gå. Vill de släppa fram en moderat enpartiregering (eventuellt tillsammans med Kristdemokraterna) som blir beroende av Sverigedemokraterna? Eller vill de samverka över blockgränsen?

2018-10-30

Regeringsfrågan och konsten att dra bort ett plåster

Dagens gruppsamtal mellan talmannen och partiledarna i olika konstellationer gav inga omedelbara resultat. Några sådana var heller inte att vänta. Det fanns inga skäl att tro att partiledarna skulle byta positioner eller säga andra saker än vad de sagt tidigare bara för att de nu satt tillsammans i grupp med talmannen. Gruppövningen var till för talmannen, inte för partiledarna.

Positionerna är fortsatt låsta. Stefan Löfven kan just nu erbjuda Annie Lööf att han som statsminister ska genomföra hela Centerpartiets program redan under mandatperiodens första år - Annie Lööf kommer ändå att säga att det är viktigare att hålla ihop Alliansen.

Något måste förstås till för att bryta dödläget. Den avgörande frågan är fortfarande om Annie Lööf är beredd att släppa fram en moderat enpartiregering (eller möjligen en M/KD-regering), trots att en sådan blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i riksdagen. Annie Lööf har fått den frågan hur många gånger som helst det senaste halvåret och konsekvent låtit bli att svara. (Hennes nej till förslaget i första talmansrundan villkorades av att det var ett nej "just nu".)

Kanske tänker talmannen att det är just den obesvarade frågan som ligger i vägen för en regeringsbildning, och att det nu är dags att besvara den genom en statsministeromröstning. Svarar Annie Lööf ja - ja, då har vi sannolikt en regering omgående. Jag tror inte att Jimmie Åkesson kommer att ställa sig i vägen för den. En M/KD-regering kommer ju att ge honom just det inflytande han så hett eftertraktar. Svarar Annie Lööf nej - ja, då återstår i praktiken bara en blocköverskridande överenskommelse.

Det gör ont att dra bort plåster. Men för eller senare blir det nödvändigt.

2018-10-29

Vad händer nu i regeringsfrågan?

I dag öppnade Jan Björklund för Annie Lööf som en tänkbar statsminister. Det innebär att Alliansen nu inte bara är oeniga om migrationspolitiken, regeringsfrågan och synen på Sverigedemokraterna. Allianspartierna saknar också en gemensam statsministerkandidat. "Det krackelerar", som en person i min bekantskapskrets uttryckte det.

Alliansen splittring är uppenbar och skapar förstås en särskild nerv och oförutsägbarhet i regeringsförhandlingarna. Perspektiven klarnade kanske heller inte efter dagens pressträff med talman Andreas Norlén, som i kreativ anda nu tänker träffa partiledarna i fyra olika grupper strukturerade efter olika regeringsalternativ. Redan med start i morgon tänker talmannen träffa partiledarna i fyra olika grupperingar: 1.) S+MP+allianspartierna (stor koalition), 2.) S+MP+L+C (mittenregering), 3.) MP+Alliansen (blocköverskridande) samt 4.) Allianspartierna (någon form av alliansregering).

Talmannen utsåg således ingen ny sonderingsperson. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ställs i detta skede utanför diskussionerna. Moderaterna och Socialdemokraterna ska heller inte träffas separat.

Jag har faktiskt aldrig hört talas om något motsvarande arrangemang inför en regeringsbildning. Men det är möjligt att det har förekommit i andra länder.

Talmannens avsikt är att samtalen ska leda till att vissa regeringsalternativ kan sorteras bort, och att något av de kvarvarande alternativen så småningom tas till kammaren för omröstning. Jag tror i första hand att alternativ 1 kommer att kunna avfärdas. En samlingsregering ska användas i kristider, och där är vi ju definitivt inte. Jag tror heller inte på alternativ 3. En regering bestående av MP och Alliansen skulle knappast släppas fram av S och V, och sannolikt heller inte av SD. En sådan regering skulle heller inte ha majoritet, utan vara beroende av Jimmie Åkessons välvilja i varje enskild votering där S och V var oenig med regeringen. Jag tror varken MP eller L+C skulle vilja försätta sig i en sådan situation.

Kvar står alternativ 2 (en mittenregering med S+MP+C+L) och alternativ 4 (en slags alliansregering, sannolikt M eller M+KD). Det innebär att vi är tillbaka till utgångsläget. C och L måste välja om de vill samarbeta med de rödgröna över blockgränsen eller om de vill hålla fast vid Alliansen och släppa fram en M eller en M/KD-regering som blir beroende av Sverigedemokraterna.

Det finns förstås andra alternativ. Till exempel en S-regering som varje år förhandlar om budgeten med L och C. Då kan L och C fortsätta att opponera, få genomslag för sin politik och hålla dörren stängd för SD-inflytande. Men där är vi inte ännu.

Ja, det blir en spännande dag i morgon. Och sannolikt ytterligare några dagar eller veckor framåt...

2018-10-28

Vem styr Moderaterna?

- Men vem kör? - Ja, vem kör egentligen?

I flera kommuner i södra Sverige - Hörby, Trelleborg och Sölvesborg - bryter lokala moderater mot partiets riktlinjer och samarbetar öppet med Sverigedemokraterna. Ulf Kristersson duckar, partisekreterare Gunnar Strömmer förklarar att partiledningen inte har några som helst möjligheter att ingripa. Brottet mot riktlinjerna och det öppna samarbetet med Sverigedemokraterna tillåts fortsätta.

"Din dumma apa". "Pucko". Dessa tillmälen kastade den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali på Twitter för ett par dagar sedan mot socialdemokratiske debattören Torbjörn Jerlerup. Hanif Bali tillade att Jerlerup använde sig av "korkade svammelargument." Det är alltså en representant för Moderaterna som formulerar sig så här mot en meningsmotståndare i debatten. Ulf Kristersson har förespråkat en "vuxen samtalston" i politiken. Men Kristerssons ledarskap i förhållande till Hanif Bali är långt ifrån vuxet. Tidigare har Ulf Kristersson sagt att han "inte kan recensera Hani Bali" eftersom Bali är riksdagsledamot. Denna gång är Kristersson, vad jag har kunnat se, helt tyst.

Jag tänker också på den pågående kampanjen för att Moderaterna ska lämna in en egen budget, för att sedan tillsammans med Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna rösta igenom den i riksdagen - trots att regeringsfrågan inte är löst och att övergångsregeringens budget inte tillåts innehålla några politiskt kontroversiella förslag. En moderat budget kommer också att än mer splittra Alliansen. Jag vägrar tro att Ulf Kristersson själv tycker att det är en särskilt statsmannaaktig och vuxen idé - men han förefaller inte ha kraften att stå emot det inre trycket.

Så vem är det som styr Moderaterna egentligen. Tanken var att det skulle vara Ulf Kristersson, men han tycks inte befinna sig bakom ratten.


2018-10-26

Därför är det dags att säga ja till amnesti!

Nej, nu går det inte längre. Situationen för unga ensamkommande som levt i Sverige en längre tid är i många fall så svår att den leder till psykisk ohälsa, självskadebeteenden och i värsta fall självmord. De medicinska åldersbedömningarna har, inte minst genom Negra Efendic artiklar i Svenska Dagbladet, avslöjats ha stora brister. Gymnasielagen var en stor framgång, men rättsläget är i andra avseenden oklart och många unga hamnar utanför samhällets skyddsnät. De tillfälliga och snabbt framtagna lagarna bildar ett lapptäcke som inte är hållbart på sikt. Därför argumenterar jag i Aftonbladet i dag för en amnestilag för ensamkommande unga som levt i Sverige i över ett år.

En amnestilag är inte oproblematisk. Vilka ska den omfatta? Varför ska just vissa grupper och individer få denna möjlighet att stanna i vårt fantastiska land och inte andra? Var man än drar gränsen kommer några att hamna precis utanför.

Men trots dessa gränsdragningsproblem har jag nu landat i övertygelsen att en amnestilag är det bästa sättet att lösa frågan om de unga ensamkommandes framtid. Jag har tre argument. 1.) Den humanitära situationen för denna grupp är väldigt svår, och vid sidan av Gymnasielagen syns det få ljus i tunneln, 2.) Stora delar av denna grupp kommer att stanna i Sverige oavsett om de får uppehållstillstånd eller inte. En amnestilag skapar ordning och reda i migrationspolitiken, underlättar integrationen och minskar risken för ett skuggsamhälle. 3.) En amnestilag skulle avlasta rättsväsendet och myndigheter från ett mycket stort och tungt och kostsamt arbete.

De rödgröna partierna som tillsammans med Centerpartiet drev igenom Gymnasielagen kan som riksdagsmajoritet driva fram ett beslut i frågan, gärna i samverkan med till exempel Liberalerna och kanske till och med Kristdemokraterna.

Som jag skriver i artikeln:

Därmed minskas den administrativa bördan för myndigheterna, den komplicerade gymnasielagens intentioner kan uppfyllas med avseende på att värna dem som har väntat längst på asylbesked. Vi minimerar risken för framväxten av ett skuggsamhälle i avslagens fotspår och vi visar återigen omvärlden att Sverige står upp för de utsatta. Det är en politisk strid som är värd att ta.

2018-10-23

Inga svenska vapen till Saudiarabien!

Nej, Sverige ska förstås inte sälja vapen till Saudiarabien, lika lite som till diktaturens Iran, Förenade Arabemiraten eller Nordkorea. Det ska inte vara okej att sälja vapen till länder som uppenbart betraktas som diktaturer, sa Stefan Löfven redan 2013. Jag instämmer helhjärtat. Därför ska Sverige heller inte sälja vapen till Saudiarabien.

Sedan det ohyggliga kriget i Jemen började 2015 har svenska företag exporterat krigsmaterial till ett värde av 350 miljoner kronor till Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Kuwait, Qatar och Jordanien. Samtliga dessa stater ingår i den koalition som för krig i Jemen. Så sent som 2016 beviljades exportlicenser på över tio miljarder kronor för vapenexport till Förenade Arabemiraten.

I en artikel på DN Debatt 2015 argumenterade 31 svenska näringslivsföreträdare för att Sveriges dåvarande militära samarbetsavtal med Saudiarabien inte skulle rivas upp. Det var väl inte dessa näringslivsrepresentanters största stund i livet, tycker jag. Avtalet revs i vilket fall upp. Det var bra. Nu gäller det att ta steget fullt ut och se till att inga svenska vapen säljs till Saudiarabien.

I våras antog riksdagen en ny lag som ska försvåra vapenexport till diktaturer. Det är viktigt att den nya lagen ny tillämpas på ett sätt som innebär att diktaturer som nämnts ovan inte längre ska kunna köpa vapen eller annan krigsmaterial från Sverige. Låt oss hjälpas åt att bevaka den frågan.


2018-10-22

Snart måste C och L bestämma sig. Vilken väg väljer de?

I dag träffade Stefan Löfven talmannen för att stämma av sina sonderingar kring försöken att bilda ny regering. Den efterföljande pressträffen blev odramatisk. Stefan Löfven klargjorde att positionerna var oförändrade, men att det fanns en ömsesidig förståelsen för varandras positioner. Ingenting i det Stefan Löfven sa antydde att ett genombrott var nära. Nu har Löfven en vecka på sig, innan hans mandat går ut. För den här gången, är det bäst att tillägga.

Överhuvudtaget har det varit tyst och läckt ut väldigt lite under den vecka Stefan Löfven sonderat möjligheterna för regeringsbildning. När Ulf Kristersson tidigare hade samma uppdrag var situationen annorlunda. Det läckte en hel del, och nyhetsredaktionerna hade glada dagar.

Skillnaden i nyhetsdramatiken mellan Ulf Kristerssons och Stefan Löfvens sonderingar har förstås sin grund i Alliansens splittring i regeringsfrågan - en splittring som inte bara går mellan utan också inom de enskilda allianspartierna.

Läckor har alltid ett syfte. Ofta syftar läckan till att påverka den politiska situationen i en riktning som gynnar den som läcker. Därför är det också den som vill förändra den politiska situationen som har starkast incitament att läcka. När jag till exempel i Dagens industri läste att det pågår en "Intern revolt mot Björklund" och att "allt mer pekar nu på att L kommer att släppa fram en M- och KD-regering" så var min spontana tolkning att det fanns en minoritet i Liberalerna som ville gå i den riktningen. Den minoriteten försökte nu mobilisera genom att till media anonymt överdriva sin egen storlek. Kortsiktigt hade jag rätt - L sa åtminstone i detta skede ett mycket bestämt nej till att släppa fram en sådan M- och KD-regering.

Processen kokar nu ner till att Centerpartiet och Liberalerna måste bestämma sig.

Antingen bestämmer de sig för att hålla samma Alliansen - trots att det betyder att Sverigedemokraternas politiska inflytande över svensk politik ökar.

Eller så bestämmer de sig för att samarbeta över blockgränsen och få genomslag för liberal politik - trots att det betyder att Alliansen spricker.

Jag har i dagsläget svårt att se några andra realpolitiskt möjliga alternativ för dessa båda partier.

Vilken väg kommer de då att välja? Det är förstås omöjligt att säkert säga. Förutom det interna stämningsläget i respektive parti tror jag en sak blir avgörande för deras vägval: Hur ser de på Alliansens framtid i svensk politik ur ett längre tidsperspektiv? Alliansen tillkom i ett politiskt läge som i så många avseenden skiljer sig från situationen i dag. Är den nu ett hjälpmedel eller ett hinder för L och C att utvecklas som partier och få genomslag för liberal politik? Tillhör Alliansen dåtiden eller framtiden? Den frågan lär jag få anledning att återkomma till inom kort.